Larmsiffror om landets rektorer - rektorsenkät presenteras

En ny undersökning av Sveriges Skolledarförbund visar stora brister i rektorernas arbetsförhållanden. Arbetsbördan är alldeles för hög. För många av rektorerna räcker inte resurserna till för att de ska kunna ta det fulla ansvaret för skolan.

Enkäten har gett en intressant och förhoppningsvis belysande bild av de villkor som gäller för medlemmarna ute i verksamheterna. Mycket var kanske "känt" sen innan. Vissa förhållanden har visat sig vara bättre än vad man kanske antagit vara fallet medan det på andra håll finns mer att göra än vad vi trodde i utgångsläget. Det viktigaste är att vi nu har siffror att utgå från i diskussioner och debatter. Det går att hävda att det ser ut på ett visst sätt, och hänvisa till undersökningen. 

Eftersom vissa av de som svarat på enkäten har andra befattningar än den som rektor blir det egentligen fel att använda ordet rektor som ett samlingsnamn på gruppen. Eftersom den allra största delen ändå är rektorer och andra benämningar på svarandegrupper känns obekväma väljer vi här i slutsatsavsnittet att ändå kalla alla respondenter för rektorer, oavsett nuvarande befattning. Det gäller dock att komma ihåg att det inte är säkert att alla är rektorer fast vi kallar dem så.

Brister i delegation
En genomgång av svaren visar att något måste göras åt de bristfälliga delegationsordning-arna. Över hälften av rektorerna uppger att de har problem med dem. Att kvinnor i högre grad än män upplever oklarheter kan ev. ha att göra med vilka verksamheter respektive grupp vanligtvis leder (se fråga/tabell Q2). Att yngre upplever otydligheterna som större än mer rutinerade rektorer kan möjligtvis hänga ihop med ett visst mått av osäkerhet och bristande rutin hos de yngre, vilket är förståeligt. Det är viktigt att känna till dessa samband för att kunna hantera dem.

Att ha en tydlig delegation är avgörande för att arbetet som rektor ska kunna bedrivas effektivt. Med tanke på skolans nuvarande styrsystem, där mål och riktlinjer riktas dels till huvudmannen, dels till de verksamma i skolan, är det av extra vikt att det är tydligt vem som har ansvar för att göra vad. Det är inte acceptabelt om enskilda elever drabbas för att det finns osäkerhet kring ansvarsfördelningen. Sveriges Skolledarförbund kommer att ställa krav på att medlemmarna alltid få klara och tydliga uppdrag från sina arbetsgivare.

En ännu större andel av medlemmarna upplever att ansvar och befogenheter inte hänger helt ihop. Det handlar i första hand om ekonomin, att man som rektor har svårt att fullt ut uppfylla kraven i lagar och förordningar eftersom pengarna inte räcker. Vad har man för ansvar som rektor då? Finns det anledning att överväga någon form av "Lex Sarah" för skolans räkning också? Det finns också exempel på (möjligtvis) mer hanterbara problem som att man tvingas acceptera kommunövergripande påbud som man inte ser som kostnadseffektiva men som man ändå tvingas lägga resurser på. Exempel kan vara gemensamma teknikinvesteringar eller breda kompetensutvecklingsinsatser etc.

Inom personalområdet förekommer det också att rektorerna känner sig vingklippta. Det kan t.ex. handla om att man inte får vara med och påverka ingångslönerna för ny personal. Förbundet bör också uppmärksamma att kvinnor verkar uppleva större svårigheter än män, vad det än kan bero på. Kommunstorleken verkar också ha ett visst förklaringsvärde - ju större kommun desto tydligare delegation. Det kanske inte är orimligt att anta att man i mindre kommuner inte ser samma behov av tydliga strukturer, utan att man anser att man känner varandra och kan lösa ev problem allt eftersom de uppstår.

Enkäten tydliggör återigen att rektorer har en (i vissa avseenden i alla fall) orimlig arbetsbörda. Det genomsnittliga antalet underställda som rektorerna har direkt personalansvar för med allt vad det innebär av lönesamtal, utvecklingssamtal, resultatuppföljning, akuta ärenden etc, uppgår till 42 personer. Genomsnittet för kvinnliga rektorer ligger ännu högre medan männen lyckas hålla ner sina grupper lite. Här finns mycket kvar att göra för förbundet för att få skolhuvudmännen att inse att fler ledare som delar på ansvaret ger betydligt bättre förutsättningar för kvalitetsarbete. Det måste även fortsättningsvis vara en prioriterad fråga för förbundet att arbeta för rimligt stora personalgrupper. Enkäten visar också att det genomsnittliga antalet barn som rektor har ansvar för är högt. Ju större ansvarsområden desto svårare bör det sannolikt bli att uppfylla förväntningarna på att vara en i verksamheten närvarande ledare.

De stora ansvarsområdena leder till en hög arbetsbelastning. Enligt enkäten arbetar fyra av fem rektorer mer än 40 timmar en genomsnittlig vecka. 36 procent jobbar över mer än en timme varje dag. Arbetsbelastningen i skolan är ju inte jämn över året utan har sina återkommande toppar. Enligt kommentarerna så verkar en del kunna hantera situationen genom att arbeta mycket när det behövs och ta ut tiden i ledighet när det har lugnat ner sig. För de flesta är den totala arbetsbördan dock totalt sett för stor. Trots de regelbundna överskridandena av normalarbetstiden så uppger de flesta av rektorerna att de har svårt att hinna med alla sina arbetsuppgifter utan måste prioritera bort en del av dem. Svaren på enkätfrågorna visar tydligt att det man prioriterar bort är det som inte ger några akuta effekter på kort sikt om det skjuts på framtiden. Att vara närvarande ute i verksamheten och den egna kompetensutvecklingen är det man i första hand tvingas avstå från. Denna strategi fungerar sannolikt ett tag men får självklart negativa effekter på sikt.

Glädjande nog har så pass många som tre fjärdedelar av rektorerna genomgått statlig rektorsutbildning. Av de som inte gjort det var det ganska många som var nyanställda och därför kanske inte kommit till skott ännu. Det finns dessutom de som gått andra ledarskapsutbildningar som man bedömer som likvärdiga. Det är relativt få som angett att det är arbetsgivarens negativa inställning som hindrar dem att gå - men det förekommer och det är självfallet upprörande. Med tanke på den höga medelåldern kommer efterfrågan på rektorsutbildning att vara konstant hög under överskådlig framtid.

Det är oroväckande många, över hälften av rektorerna, som inte får den vidareutbildning/kompetensutveckling som de bedömer att de behöver för att utvecklas i sitt yrke. Den främsta orsaken är den höga arbetsbelastningen - rektorerna känner att de inte kan vara borta från jobbet. De avstår hellre utbildningen. Tyvärr är det också många som anger att pengarna inte räcker till. I det sammanhanget är det synd att inte det av regeringen nyligen lanserade Lärarlyftet också omfattar skolledare.

Allt för många rektorer lägger allt för mycket av sin tid på administrativa uppgifter som någon annan sannolikt skulle utföra billigare och kanske även bättre. Det är i första hand allmän assistenthjälp man efterfrågar, vilket kan tolkas som att det är rektor som i dagsläget utför många av de mer rutinmässiga administrativa arbetsuppgifterna på en skola. Det är naturligtvis ett slöseri med resurser och mycket kortsiktigt tänkt att ha relativt välavlönad personal som utför rutinuppgifter samtidigt som utvecklingsfrågorna blir lagda åt sidan.

Enkäten ger inget svar på frågan varför inte rektorerna själva skaffar sig den hjälp de anser att de behöver. Aktuell forskning (senaste Skolledaren) har dock visat att många rektorer reagerar på minskad resurstilldelning genom att i det längsta försöka undvika uppsägningar i lärarkåren och istället spara på administrativ personal. De administrativa uppgifterna ska ju fortfarande göras så resultatet blir att rektor blir sittande med dem själv och därmed får ännu svårare att hinna med de mer långsiktigt inriktade utvecklingsfrågorna.

Enkäten visar att det måste till en konstruktiv dialog med skolhuvudmännen kring många av rektorernas arbetssituation. Och det av två skäl. Dels kan man fråga sig hur många av kommunerna som har analyserat sambandet mellan skolans ledningsfunktioner och elevernas resultat? Vad baserar man sig på för vetenskapliga rön när man beslutar sig för vilken ledningsorganisation man ska ha i skolan? Är det bara pengarna som styr? Eleverna har rätt att få den hjälp och det stöd de behöver för att nå målen för utbildningen och lärarna har rätt till att ingå i en arbetsorganisation som stöder och utvecklar dem i sitt yrke. Är det sannolikt att en organisation på XXX elever och XX lärare per skolledare är den som är bäst lämpad för att leva upp till de förväntningarna?

Det andra skälet till att rektorernas arbetssituation måste diskuteras är omsorgen om rektorernas egen hälsa och det resursslöseri det innebär om kompetenta och erfarna rektorer väljer att lämna yrket. Sveriges Skolledarförbund har i andra undersökningar pekat på den höga omsättningshastigheten bland rektorer. Skolledarna är Sveriges viktigaste chefer och de förtjänar att ha arbetsvillkor som gör att de kan göra så bra ifrån sig som de faktiskt har kapacitet för. En samsyn kring hur vi bäst arbetar mot målet att ha en skola i världsklass behövs omgående.