|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Ledare nr 7-8/2009
Behåll ledarna i förskola och skola!
I den ekonomiska krisens spår hörs nu oroande varningssignaler om kommuner runt om i Sverige som planerar neddragningar av antalet rektorer i förskola och skola. På allt fler håll diskuteras och beslutas om minskningar av antalet ledningstjänster, försämrat administrativt stöd till de rektorer som finns kvar och utökningar av arbetsuppgifter som åläggs rektorerna av politiker och förvaltningar.
Det handlar om besparingsplaner som även i medelstora kommuner uppgår till miljontals kronor. Visst innebär krisen i ekonomin stora påfrestningar för kommunerna, men att reducera antalet ledarbefattningar i förskola och skola är detsamma som att urholka själva framtiden för samhället.
All betydande forskning och erfarenhet visar att en skolas framgångar framför allt beror på dess ledarskap. Den enskilt viktigaste faktorn för en skolas resultat är skolledaren. Detta har även OECD konstaterat i sin granskning av skolväsendet i Sverige.
Det pedagogiska ledarskapet kan inte övervärderas. Om politiker för att stryka opinionen medhårs hellre säger upp rektorer än minskar antalet lärartjänster är det en farlig väg att gå. Politikerna kan tillfälligt klara sig undan väljarnas missnöje, men verksamhetens kvalitet och till syvende och sist eleverna blir lidande.
Det är inte så att det finns något slags "överskott" på pedagogiskt ledarskap i dag. Tvärtom är läget redan allvarligt med en mycket tung arbetsbörda för skolledarna. Därtill tvingas rektor ofta till frånvaro från sin skola på grund av sammanträden och möten påbjudna av de styrande i kommunerna. Det skapar frustration även hos lärare, elever och föräldrar. Rektor betyder stadga, styrning och trygghet för skolan - och därmed för undervisningen - så länge rektor tillåts att ägna sig åt det pedagogiska ledarskapet.
Om besparingar beordras och personaltätheten minskar ökar i motsvarande mån behovet av ledning och utveckling av den personal som ska genomföra det samlade uppdraget som fler tidigare delade på. Om i stället också skolledare friställs försvåras radikalt förutsättningarna att klara uppgiften för kvarstående skolledare.
Förvisso är skolan en tung utgift för kommunerna. Men i stället för att minska resurstilldelningen till barnomsorg och utbildning genom att dra ner på antalet rektorer borde kommunerna ha modet att prioritera förskola och skola och överväga att reducera eller helt ta bort delar i det kommunala serviceutbudet som inte är tvingande enligt gällande lagstiftning. Utbildning är den säkraste investeringen i framtiden och vad kan vara viktigare än barn och ungdomar? Det krävs många och kompetenta ledare i förskola och skola!
Det förefaller som om de lokala politikernas agerande till stor del beror på okunskap om verksamhetens komplexa karaktär. Rektor har två grundläggande uppdrag. Dels det kommunala med uppgiften att klara kommunens huvudmannaskap. Dels det statliga, där rektor ska tillse att skolan följer ett ökande antal styrdokument - lagar, förordningar och läroplaner - vilket är ett direkt åliggande från riksdag och regering.
Lokala skolpolitiker måste i större utsträckning ta ansvar även för skolans nationella uppdrag och inte fatta beslut som försvårar möjligheten att nå de pedagogiska målen. I praktiken blir det en form av obstruktion mot lagstiftningen och i längden ett ohållbart system.
Det innebär ett hot mot elevers och föräldrars rättsäkerhet när skolan inte ger de bästa förutsättningarna och möjligheterna för eleverna att lyckas. Behåll eller - ännu bättre - öka antalet rektorstjänster i förskola och skola!
Det är olyckligt med två ansvariga parter för förskola och skola som drar åt olika håll. Den ena parten är riksdagen som beslutar om lagar och styrdokument i form av nationell skolpolitik och den andra den kommunala arenan där beslut ofta tas som underminerar skolledarnas möjlighet att utföra sitt uppdrag.
Sveriges Skolledarförbund förespråkar inte ett förstatligande av skolan. Kommunerna kommer alltid att ha ett stort inflytande över skolan var man sen placerar ansvaret för verksamheten. Men det måste bli ett tydligare ansvarstagande av kommunerna för förskolans och skolans vidkommande, så att stat och kommun går både i takt och hand i hand i enlighet med de nationella riktlinjerna för samhällets, elevernas och skolans bästa.
|
|
|
|
|
Nr 7-8/2009
Nya avtal
Praktiskt taget alla avtal (dock ej de statliga) löper ut under våren 2010. Det betyder att några månader före nästa riksdagsval ska lönerna för landets anställda tillika valmän fastställas mellan de centrala parterna. Frågan är om parterna kan låta bli att politisera lönebildningen och möjligen ännu intressantare - om politikerna kan det!
För Sveriges Skolledarförbund innebär nästa avtalsomgång nya förutsättningar för det centrala fackliga arbetet. Under försommaren tog förbundsstyrelsen beslut om att lämna det mer än tioåriga samarbetet med de två lärarorganisationerna och ansöka om medlemskap i Akademikeralliansen. Det var ett naturligt om inte självklart beslut.
Naturligt i så måtto att förbundet efter varje avtalsrörelse under de senaste tio åren funderat på hur man ska formera sig inför kommande avtalsrörelser och då även pröva vem man samarbetar med. Dock ej självklart.
Motivet för samarbetet med lärarnas fack vilade på den avtalskonstruktion som förhandlades fram i mitten av nittiotalet och som benämndes Skolavtalet. Skolavtalet var och är en verksamhetsinriktad nykonstruktion vars bärande idé är det lokala skolutvecklingsarbetet kopplat till lokal lönebildning. När det efterhand visat sig att enbart en del av de förutsättningarna för ett framgångsrikt skolutvecklingsarbete förelegat har intresset ganska naturligt svalnat bland lärare och skolledare för skolavtalskonstruktionen.
Därmed har ett bärande element för fortsatt samverkan med lärarnas fack bortfallit. Samtidigt har samverkan med Lärarnas Samverkansråd inneburit att landets skolledare överlämnat till lärarnas fackliga organisationer att träffa avtal på den centrala nivån. Efter hand har det framstått som ohållbart. Påverkansmöjligheterna har blivit för små. Samtidigt har det blivit klart att en annan central part skulle tillgodose förbundets behov, nämligen Akademikeralliansen. Akademikeralliansen är en kartell av Saco-anslutna förbund som samverkar på den kommunala arenan.
Akademikeralliansen har trots sin relativa litenhet, varit förhållandevis framgångsrik under de senaste åren. I bidragande orsak har varit den tydliga satsningen på lokal lönebildning. Inom kartellen finns förbund som företräder andra kommunala chefer, vilket kan innebära samverkansmöjligheter.
Kartellen en beslutsordning som jämställer alla ingående förbund. Sveriges Skolledarförbund kommer fortsättningsvis att ha samma formella inflytande som andra förbund. Dessutom, och det är också viktigt, kommer förbundet att omfattas av det centrala huvudavtal som fastställer spelreglerna inom den kommunala sektorn. Därmed är ett av de viktigaste motiven för byte av samverkanspartner uppnått. Nu återstår för förbundets företrädare att arbeta utifrån nya förutsättningar på den centrala förhandlingsnivån.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|