|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Ledare nr 5/2011
När skolan fungerar som bäst
Skolan granskas på längden och tvären i en alltmer uppmärksammad och uppskruvad debatt i media.
Maciej Zaremba, Sven-Erik Liedman och Bengt Göransson ger alla värdefulla bidrag till samtalet om den svenska skolan men ingen kan göra anspråk på att äga hela sanningen. Anledningen till det är enkel – det finns inte en enda sanning om skolan. Ingen av dem har med andra ord rätt i alla avseenden.
Av samma skäl är det inte möjligt att ha en skola som endast utgår från den ena eller den andra politiska inriktningen eftersom varje strikt politiskt system riskerar att sätta gränser i stället för att skapa öppna landskap, till exempel genom att gynna kollektivet på individens bekostnad eller vice versa.
Helst ska politikerna vara överens om att ge skolan ett stort frirum, endast sätta målen och överlåta åt professionen att se till att eleverna tar sig dit. Då fungerar skolan allra bäst.
På liknande sätt är det knappast möjligt att forma skolan genom att utgå från den ena eller den andra pedagogiska filosofin, det må vara Rousseau, Comenius, Pestalozzi eller Dewey.
De är alla stora tänkare som gjort stora och bestående insatser för pedagogiken, men att upphöja någon av dem till allvetande och lösningen på alla skolans problem leder till svårigheter eftersom elever är olika och behöver mötas individuellt.
När det gäller skolans verksamhet – antingen man nu kallar det elevers lärande eller undervisning – är det enligt samma tankemönster inte möjligt att säga att den ena metoden är bättre än den andra.
Helt enkelt därför att det inte finns någon metod som ger svaret på alla frågor. Alla verksamhets former är nödvändiga och ingen är fel, grupparbete, enskilt arbete, katederundervisning, projektarbete, studiebesök, redovisningar av olika slag och så vidare – allt är rätt. Det viktiga är att verksamhetsformerna varierar, passar eleverna, skapar omväxling och leder till målet.
Skolans uppgift är att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och samtidigt förmedla respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar.
Skolan ska och måste tillgodose dessa aspekter ur både ett kollektivt och ett individuellt perspektiv, utan att sätta det ena framför det andra. Den kan aldrig gynna bara det ena eller det andra. Skolan måste främja den kollektiva idén om ett gemensamt ansvarstagande, det vi kallar samhälle, och samtidigt ge individen, eleven, utrymme att förverkliga sig själv.
Skolans uppgift är med andra ord att förena elevernas individuella utveckling med solidaritet och hänsynstagande.
Det är denna paradox som gör skolarbetet så komplext och intressant – att främja elevers individuella lärande i en starkt kollektiv miljö.
Även då det gäller synen på kunskap måste skolan sitta på flera stolar samtidigt. Elever måste tillägna sig både väsentlig faktakunskap och förmåga till överblick och sammanfattning med det hårda arbete som detta innebär. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom förutsätter och kompletterar de båda kunskapsförmågorna varandra.
Dessvärre går här ofta en skiljelinje både mellan politiker och mellan skolforskare till nackdel för skolan.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|