|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Ledare nr 3/2010
Skolforska mer!
Forskning om utbildningsvetenskap och skolledarskap är ett prioriterat område i det utbildningspolitiska programmet för Sveriges Skolledarförbund.
Förbundet verkar för forskning som stödjer skolledarens arbete och utveckling liksom för att större resurser satsas på utbildningsvetenskaplig forskning. Det är också viktigt att skolledare inom sin tjänst ges möjlighet att forska och att forskning, utbildning och yrkespraktik knyts närmare samman.
Det är mot denna bakgrund som förbundet för tredje gången medverkar med ett seminarium om skolans ledarskap i Almedalsveckan till sommaren. Denna gång i samarbete med Mikael Alexandersson, professor vid institutionen i pedagogik och didaktik vid Göteborgs universitet, tillika dekan vid den utbildningsvetenskapliga fakulteten.
Forskning är sökande efter ny kunskap. Forskaren ska ha ett kritiskt förhållningssätt och ett systematiskt och metodiskt utprövande av trovärdighet och tillförlitlighet i nya teorier.
Men det är svårt att forska om vad det är som gör att elever når goda kunskaper och hur skolan främjar en gynnsam social och personlig utveckling för eleverna.
Vad är det som skapar den optimala inlärningsmiljön? Är det samhällets syn på värdet av utbildning? Skolans styrning? Är det välutbildade och engagerade lärare? Har rektor någon betydelse? Handlar det om vilka pedagogiska metoder som används? Är det en resursfråga?
Är det bättre med små undervisningsgrupper än stora? Handlar det om bemötande och bekräftelse av eleverna? Är politikerna viktiga? Hur skolan är organiserad? Gäller det att ha rätt föräldrar? Och spelar elevernas personliga förutsättningar någon roll?
Det forskas om förskola, skola och utbildning på många håll i Sverige. Men från statens sida är det små resurser som satsas. Och det finns ingen central aktör som ansvarar för att sammanställa och granska evidensbaserad forskning inom utbildningsområdet av samma slag som i Danmark.
Det danska Clearinghouse har till uppgift att främja just evidensbaserad utbildningsvetenskaplig forskning och skapa överblick över aktuell utbildningspraxis och förmedla den till områdets utövare och politiker. Sverige borde följa Danmarks exempel.
Forskaren John Hattie, verksam vid Universitetet i Auckland, Nya Zeeland, presenterade 2009 en mycket intressant metastudie, Visible learning: a synthesis of over 800 metaanalyses relating to achievement, där han går igenom resultaten från ett mycket stort antal forskningsstudier inom utbildningsområdet. Hatties syfte är att bedöma vilka ”undervisningstekniska grepp” som verkar ha stor påverkan på elevernas måluppfyllelse
och vilka som verkar ha mindre eller som till och med kan vara kontraproduktiva.
Under det Hattie kallar skadligt återfinns bland annat åldersblandad undervisning, problembaserad inlärning och att elever själva ska bestämma sin inlärning. Bland starkt positiva effekter finns insatser för att minska störande beteende i klassrummet, strukturerad utvärdering av lärares undervisning samt undervisning i högre takt för begåvade elever.
Hattie har högt anseende och hans resultat anses allmänt som vederhäftiga. Det man möjligtvis kan anföra mot hans resultat är att studien inte tar någon hänsyn till vilken ”kontext” reformerna sjösätts i. Beroende på förutsättningarna i det enskilda landet eller området kan ju reformer få olika resultat, men några sådana hänsyn tar inte Hattie.
Hattie utgår också till synes enbart från kunskapsresultat. Han studerar inte hur eleverna utvecklats mot mindre mätbara mål som till exempel demokratisk fostran, kreativitet, samarbete och entreprenöranda. En del av de reformer som genomförts kan ju primärt ha haft sådana mål och då kan de ha varit effektiva utifrån de förutsättningarna.
Hur som helst förespråkar Hattie helt riktigt en mer vetenskaplig approach inom såväl själva skolan som skolans styrning. Enligt honom borde skolutvecklingen styras mer av evidensbaserad forskning och mindre av ideologier än vad som är fallet idag.
Det är lätt att hålla med: skolforska mer och skolforska rätt!
|
|
|
|
|
Nr 3/2010
Reallönehöjning!
Avtalsparterna på löntagarsidan har inför 2010 års av talsrörelse i första hand satsat på fortsatta reallöneökningar. Det verkar vara en klok politik. inte bara för att det är något som gynnar alla medlemmar, utan framför allt därför att det är en målsättning som förefaller möjlig att nå.
Några fack har gått fram med krav på ”mer än andra”. Även om man kan tycka att det är berättigade krav, är det svårt att se att det ska vara möjligt att nå sådana mål såvida man själv inte lämnar någon form av extra ordinär motprestation (vore det i skolans värld skulle en rimlig motprestation vara att man kopplade ihop lön och arbetstid och röjde väg för en definitiv lösning på arbetstidsfrågan).
Under perioden 1995-2008 var den genomsnittliga löneökningen 3,8 procent per år. Reallöneökningen var 2,5 procent per år. inte sedan 1960-talet har en sådan lång period reallöneökningar förekommit.
Förra året ökade reallönerna med 3,5 procent. Det är den högsta ökningen på hela 2000-talet.
Förklaringen till den stora reallöneökningen är en kombination av faktorer. Rimligt stora löneökningar, en välbalanserad skattepolitik, låg inflation, men framför allt en mycket låg ränta.
Reallönen är ett mått på hur mycket lönerna stiger i förhållanden till priserna i samhället. Under
hela 2000-talet har de anställda fått reallöneökningar med i genomsnitt cirka 2 procent om året.
Förra året, mitt under krisen var ökningen således hela 3,5 procent. Att jämföra med knappt 1 procent under 2008. Men det berodde inte på att företagen betalade ut mycket mer till sina anställda.
De nominella löneökningarna, vad företagen betalar ut, var tvärtom lägre än under 2008, enligt
medlingsinstitutets preliminära statistik, och det är en direkt effekt av krisen. Även övertidsersättning ingår i lönestatistiken och förra året minskade övertiden markant. Inom den krisdrabbade industrin har också många företag skjutit upp förra årets löneökningar, vilket
också påverkar statistiken.
Att reallönerna ändå ökade kraftigt förra året beror på att inflationen varit låg, till och med
negativ. En viktig orsak till det är att riksbanken sänkt räntan till en rekordlåg nivå.
Nu är ju bra resultat förr inte detsamma som ökade reallöner de kommande åren. Men tecknen är, trots finanskris, arbetslöshet och grekisk oro, fortfarande relativt positiva. Inflationen är nere på en mycket låg nivå – 0,6 procent över 12 månader. Riksbanken talar visserligen om höjd ränta, men först efter sommaren och det är inte säkert att höjningen kommer att bli särskilt
dramatisk. Buden i avtalsrörelsen har varit i linje med vad man kunnat förvänta sig. Medlemmarnas löner kommer att förhandlas under våren. några garantier finns inte. Men tecken är fortsatt lovande. Det bör bli reallöneökning för landets skolledare även de kommande åren.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|