|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Ledare nr 2/2010
Behåll rätt ledning för skolan!
Efter en period av positiva signaler om en ökad satsning på förskolans och skolans ledningsfunktioner här och var i landet börjar nu återigen en illavarslande utveckling med en minskning av antalet skolledare som ger negativa följder för verksamheten.
Tidningsrubriker som ”Var tredje chefstjänst bort”, ”Bantad skola drabbar svaga”, ”Antalet medarbetare per enhetschef ökar från 40 till 80” och ”Fler administrativa uppgifter för kommunala chefer” blir allt vanligare.
Neddragningarna sker på olika sätt – antalet ledningstjänster minskar, antalet underställda ökar, mer administrativt arbete läggs på rektorerna och tjänster som rektorer och biträdande rektorer ersätts ofta med kommunala befattningar som områdeschefer, intendenter, controllers, kvalitetsinspektörer med flera.
Statistik från Skolverket visar att var fjärde biträdande rektor försvunnit under de senaste fem åren.
Rektor har ett uttalat huvudansvar för att den pedagogiska verksamheten håller hög kvalitet men blir ofta begränsad till administrativt arbete fjärran från skolans kärnverksamhet när antalet ledningstjänster minskar. Rektors arbetstid räcker helt enkelt inte till för alla uppgifter.
Både elever och lärare har rätt till en rektor som har tid för dem! Och rektor själv måste kunna ställa krav på att ha tid för elever och personal.
Sveriges Kommuner och Landsting kräver högre måluppfyllelse i verksamheten och Skolinspektionen skärper kraftfullt sin tillsyn av skolan med fokus på rektor men vem säkerställer att rektor har rimliga förutsättningar att klara jobbet?
Alla talar om att skolledaryrket ska vara attraktivt men vem är intresserad att söka en skolledartjänst där man har totalansvar för all verksamhet inklusive ekonomi, samverkan och MBL som ensam chef för 80 anställda med individuell lönesättning ofta utan ett fullgott administrativt stöd?
Villkoren för skolans chefer blir med andra ord allt tuffare – märkligt eftersom Arbetsmiljöverket ofta vid sin tillsyn av rektorers arbetsmiljö kräver bättre förutsättningar och villkor.
Ansvariga politiker! Fyra rektorer av fem trivs med sitt yrke – ge dem möjlighet att kunna fortsätta med det. 1 rektor för 25 anställda!
Att göra om skolledartjänster till kommunala befattningar så som beskrivs ovan leder ofta till negativa konsekvenser för verksamheten. Det faller verkligen ingen skugga över de enskilda befattningshavarna men rektors uppdrag och ansvar är definierat i skollag, läroplaner och förordningar.
Kommunala befattningar regleras inte av de statliga styrdokumenten och kan inte granskas eller utvärderas gentemot dem. Vad detta kan komma att innebära för en likvärdig skola och elevers rättssäkerhet är lätt att föreställa sig.
Om skolledartjänster stöps och döps om till andra tjänster med andra namn gäller inte skollagens adressering som det är tänkt. Då hamnar plötsligt verksamheten inom kommunallagens jurisdiktion.
Följden blir en utspädning av skolledningsuppdraget, där ansvariga huvudmän rundar de statliga styrdokumenten och genomför en form av ytterligare kommunalisering i smyg.
Likaså finns det en statlig rektorsutbildning där även biträdande rektorer och förskolechefer är välkomna för att säkerställa skolledarnas kompetens inom områdena skolledarskap, skoljuridik och myndighetsutövning och mål- och resultatstyrning. Andra befattningshavare har inte tillträde till rektorsutbildningen och fler kommunala tjänster i ledningen för förskolor och skolor innebär följaktligen färre välutbildade kompetenta skolledare.
Var hamnar rektors utpekade ansvar för exempelvis insatser för skolutveckling, stöd till barn med behov av särskilt stöd och arbete mot mobbning och trakasserier om det inte finns tillräckligt många rektorer som är mottagare av och ansvariga för uppdragen?
Rektor behöver rätt förutsättningar för att bli framgångsrik. Ge rektor chansen att lyckas!
|
|
|
|
|
Nr 2/2010
Lönepraktik
Akademikerna har gått i bräschen för övergången till en mer lokal lönebildning med en individuell och differentierad lönesättning. I dag omfattas faktiskt alla akademiker av någon form av lokala avtal. Utvecklingen mot en mer decentraliserad lönebildning har dock skett inom kollektivavtalens ramar. Därmed skiljer sig den svenska utvecklingen från utvecklingen i till exempel Storbritannien.
Med en lönebildning där individuella kriterier, såsom kompetens och arbetsinsats, styr lönesättningen får vi en ökad lönespridning mellan medarbetarna. Men detta är inte detsamma som en god lönespridning. För att få till stånd en god lönespridning krävs det en väl fungerande lokal lönebildning, där lönerna sätts efter tydliga kriterier, där medarbetarna har regelbundna lönesamtal med sin närmaste chef och där en individuell löneförhandling sker med en chef som har mandat att sätta lönen.
Att vi inte nått dit ännu visar en undersökning från Saco om lokal lönebildning i praktiken.
Precis som i början av 2000-talet finns det ett lönesamtalsgap, det vill säga personer som har haft lönesamtal har högre lön än dem som inte har haft lönesamtal. Men gapet gäller endast för kvinnor, där det uppgår till 2 procent.
Chefens mandat att sätta lön eller inte verkar också leda till ett lönegap. Både kvinnor och män som har talat med en chef som har mandat att sätta lön har högre lön än de som har pratat med en chef som saknar mandat. Mandatgapet är drygt 3 procent bland män och drygt 2 procent bland kvinnor.
Decentralisering av lönebildningen har skett inom kollektivavtalets ramar, vilket tillgodoser kraven på individuell frihet. Fördelen med denna ”svenska decentraliseringsmodell” är att kollektivavtalen ger ramar för lönebildningen och garantier för grundläggande anställningsvillkor. Men det betyder också att fackföreningens roll förändras. Den löneförhandlande rollen minskar i betydelse, medan de rådgivande och stödjande rollerna ökar.
I dag arbetar den lokala fackföreningen mer med formen för hur lönebildningen ska gå till. Den utarbetar principer och kriterier för lönesättningen, ger direkt rådgivning till medlemmarna och följer upp resultaten. Fackföreningen kallas också in för att sköta förhandlingen om förhandlingen om lön mellan medarbetaren och chefen har strandat. Detta gäller även för lokalavdelningarna i Sveriges Skolledarförbund.
Inom kort kommer förberedelserna för 2010 års lokala löneförhandlingar att drar igång. Det är då viktigt att vara klar över att den kommunala sektorn avviker från genomsnittet. I kommunerna är det nämligen så att lönesamtalsgapet är signifikant också för män. Alltså: både män och kvinnor har nytta av ett riktigt lönesamtal – men det ska genomföras med en chef som har mandat att sätta lön. Boka tid redan nu!
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|