Orimligarbetsborda

Orimlig arbetsbörda för rektorer visar ytterligare en undersökning

Nu har det bevisats igen - att rektorernas arbetsbörda är orimlig. En färsk undersökning gjord av Sveriges Skolledarförbund visar att en stor majoritet av rektorerna inte hinner med sina arbetsuppgifter trots övertid.

Utvecklingssamtal, elevvårdskonferenser och föräldrakontakter ser rektorerna till att genomföra. Men den långsiktiga utvecklingen av verksamheten, utvärdering av enskilda lärares resultat, i viss mån även skolans resultat, hör till det man tvingas prioritera ner bland alla arbetsuppgifter, för att inte tala om den egna kompetensutvecklingen och klassrumsbesök, som hamnar än längre ner i prioritet.
En stor andel av rektorerna upplever att ansvar och befogenheter inte hänger ihop. Handlingsutrymmet, framför allt det ekonomiska, räcker inte för att kunna ge hjälp och stöd till elever som behöver det - och har rätt till det.
Hur ska rektor då kunna leva upp till sitt ansvar? Ska det till någon form av "Lex Sarah" för att rektors ansvar och handlingsutrymme ska gå ihop?

En orsak till den i vissa avseenden orimliga arbetsbördan handlar om antalet underställda som rektorerna har direkt personalansvar för, med allt vad det innebär av lönesamtal, utvecklingssamtal, resultatuppföljning, akuta ärenden och så vidare.
Det genomsnittliga antalet underställda uppgår i undersökningen till fyrtiotvå personer. Genomsnittet för kvinnliga rektorer ligger ännu högre, männen lyckas hålla ner sina grupper något.
Förbundet kommer att arbeta vidare på att få skolhuvudmännen att se att det behövs fler ledare som delar på ansvaret för att förutsättningarna för kvalitetsarbetet i skolan ska kunna bli bättre. Även i fortsättningen kommer det att vara en prioriterad fråga för förbundet att arbeta för rimligt stora personalgrupper.
Enkäten visar också att det genomsnittliga antalet barn som rektor har ansvar för är högt. Med alltför stora ansvarsområden blir det svårt att uppfylla förväntningarna på att vara en ledare som är närvarande i verksamheten.
De stora ansvarsområdena leder till en hög arbetsbelastning. Enligt enkäten arbetar fyra av fem rektorer övertid en genomsnittlig vecka. 36 procent jobbar över mer än en timme varje dag.
En del rektorer verkar kunna hantera situationen genom att arbeta mycket när det behövs och ta ut tiden i ledighet när det har lugnat ner sig. För de flesta är den totala arbetsbördan dock totalt sett för stor.
Trots det regelbundna övertidsuttaget så uppger de flesta av rektorerna att de har svårt att hinna med alla sina arbetsuppgifter utan måste prioritera bort en del av dem.
Det man prioriterar bort är det som inte ger några akuta effekter på kort sikt om det skjuts på framtiden.
Att vara närvarande ute i verksamheten och den egna kompetensutvecklingen är det man i första hand tvingas avstå från, en strategi som kanske fungerar ett tag, men som får negativa effekter på sikt.
Inom personalområdet förekommer det att rektorerna känner sig vingklippta. Det kan till exempel handla om att man inte får vara med och påverka ingångslönerna för ny personal.
Kvinnor verkar här uppleva större svårigheter än män. Vad detta kan bero på vet man ännu inte.
Över hälften av rektorerna uppger att de har problem med delegationsordningen. Kommunstorleken verkar ha ett visst förklaringsvärde. Ju större kommun desto tydligare tycks delegationen vara. Eventuellt kan det vara så att man i mindre kommuner inte ser samma behov av tydliga strukturer, utan anser att man känner varandra och kan lösa eventuella problem allt eftersom de uppstår.

Kvinnor upplever i högre grad än män oklarheter. Eventuellt kan det ha att göra med vilka verksamheter respektive grupp vanligtvis leder. En högre andel av kvinnorna är ansvariga för förskola/grundskola jämfört med männen där det i stället finns en högre andel med ansvar för gymnasieskola/vuxenutbildning.
Yngre rektorer upplever otydligheterna som större än mer rutinerade rektorer, kanske på grund av viss osäkerhet och bristande rutin.
Att ha en tydlig delegation är enligt förbundet avgörande för att arbetet som rektor ska kunna bedrivas effektivt. Med skolans nuvarande styrsystem, där mål och riktlinjer riktas både till huvudmannen, och till dem som är verksamma i skolan ser förbundet det som extra viktigt att det är tydligt vem som har ansvar för att göra vad.. Enskilda elever ska inte behöva drabbas för att det finns osäkerhet kring ansvarsfördelningen.
Sveriges Skolledarförbund kommer att ställa krav på att medlemmarna alltid ska få klara och tydliga uppdrag från sina arbetsgivare.
En ännu större andel av medlemmarna upplever att ansvar och befogenheter inte riktigt hänger ihop.
Det handlar i första hand om ekonomin, att man som rektor har svårt att fullt ut uppfylla kraven i lagar och förordningar eftersom pengarna inte räcker. Frågan förbundet brukar ställa är vad man då har för ansvar som rektor. Finns det rentav anledning att överväga någon form av "Lex Sarah" även på skolområdet?
Det finns också exempel på problem som kanske är mer hanterbara, som att man tvingas acceptera kommunövergripande påbud som man inte ser som kostnadseffektiva men som man ändå tvingas lägga resurser på, som exempelvis gemensamma teknikinvesteringar eller breda kompetensutvecklingsinsatser.
Tre fjärdedelar av rektorerna, oväntat många, har genomgått statlig rektorsutbildning. Av dem som inte gjort det var det ganska många som var nyanställda och därför kanske inte kommit till skott ännu.
Det finns dessutom de som gått andra ledarskapsutbildningar som de bedömer som likvärdiga. Det är relativt få som angett att det är arbetsgivarens negativa inställning som hindrar dem att gå - men det förekommer.
Med tanke på den höga medelåldern och den stora omsättningen på rektorer är det förbundets bedömning att efterfrågan på rektorsutbildning kommer att vara konstant hög under överskådlig framtid.

Över hälften av rektorerna får inte den vidareutbildning/kompetensutveckling som de bedömer att de behöver för att utvecklas i yrket. Den främsta orsaken är den höga arbetsbelastningen. Rektorerna känner att de inte kan vara borta från jobbet. De avstår hellre från utbildningen.
Det är också många som anger att pengarna inte räcker till. I det sammanhanget kan man notera att det av regeringen nyligen lanserade Lärarlyftet omfattar inte skolledare.
Det visar sig att alltför många rektorer lägger alltför mycket av sin tid på administrativa uppgifter som någon annan sannolikt skulle utföra billigare.
Det är i första hand allmän assistenthjälp man efterfrågar. Det tolkas som att det är rektor som i dagsläget utför många av de mer rutinmässiga administrativa arbetsuppgifterna på en skola.

Enligt slutsatserna i undersökningen är det ett stort slöseri med resurser och ett mycket kortsiktigt tänkt att ha relativt välavlönad personal som utför rutinuppgifter samtidigt som utvecklingsfrågorna blir lagda åt sidan.
Enkäten ger inget svar på frågan varför inte rektorerna själva skaffar sig den hjälp de anser att de behöver. Aktuell forskning (se Skolledaren nr 7-8/07, sid 10-11) har dock visat att många rektorer reagerar på minskad resurstilldelning genom att i det längsta försöka undvika uppsägningar i lärarkåren och i stället spara på administrativ personal.
Men de administrativa uppgifterna ska ju fortfarande göras. Resultatet blir att rektor blir sittande med dem själv och därmed får ännu svårare att hinna med de mer långsiktigt inriktade utvecklingsfrågorna.
Enligt analysen av enkäten måste det till en konstruktiv dialog med skolhuvudmännen kring många av rektorernas arbetssituation. Man frågar sig hur många av kommunerna som har analyserat sambandet mellan skolans ledningsfunktioner och elevernas resultat? Vad baserar man sig på för vetenskapliga rön när man beslutar sig för vilken ledningsorganisation man ska ha i skolan? Är det bara pengarna som styr?
Eleverna har rätt att få den hjälp och det stöd de behöver för att nå målen för utbildningen. Lärarna har rätt till att ingå i en arbetsorganisation som stöder och utvecklar dem i yrket. Hur vet kommunerna att en organisation på X elever och X lärare per skolledare är den som är bäst lämpad för att leva upp till de förväntningarna?
I undersökningen drar man slutsatsen att rektorernas arbetssituation måste diskuteras av omsorg om rektorernas egen hälsa, men också av det skälet att det naturligtvis är resursslöseri om kompetenta och erfarna rektorer väljer att lämna yrket.
Sveriges Skolledarförbund har i andra undersökningar pekat på den höga omsättningshastigheten bland rektorer. Det har sagts i olika sammanhang att skolledarna är Sveriges viktigaste chefer, då bör de ha, anser förbundet, arbetsvillkor som gör att de kan göra så bra ifrån sig som de har kapacitet för.
Förbundet efterlyser - omgående - en samsyn kring hur man i Sverige bäst arbetar mot målet att ha en skola i världsklass.

referat: Kerstin Lööv