Många rektorer har för lite tid till pedagogiskt ledarskap. Att inte hinna med själva kärnan i yrket ger troligen värre stress än arbetsmängden i sig.
– Stress verkar hänga nära ihop med självkänsla, säger professor Gunnar Aronsson.

Arbetsbelastningen är arbetsmiljöfrågan nummer ett för skolledare. Det bekräftar återkommande undersökningar, nu senast Skolledarförbundets medlemsenkät. Närmare två tredjedelar svarar att de regelbundet måste arbeta över för att klara jobbet tillfredsställande.
Gunnar Aronsson har forskat om arbetslivet i över trettio år.
Han är professor i psykologi vid Stockholms universitet och arbetade länge vid Arbetslivsinstitutet, sedermera nedlagt. Där studerade han redan på 1990-talet, tillsammans med kollegerna Eva Bejerot och Annika Härenstam, Saco-medlemmarnas syn på ”det goda arbetet”. En av hans rapporter, från 1994, handlade om skolledare.
Det intellektuella innehållet – möjligheten att få använda sin kunskap – är en ingrediens i arbetet som akademiker värderar högt, kunde forskarna konstatera. Just det gör att nyare stressforskningsteori passar särskilt bra för att studera stress i de yrkesgrupperna, menar Gunnar Aronsson. Självkänslan är en viktig mekanism, enligt det nya synsättet.
– De uppgifter som tillhör kärnverksamheten, och som känns intellektuellt stimulerande, är inte de som primärt skapar stress. Det verkar främst vara de som inte tillhör kärnan som sänker självkänslan och gör oss stressade, säger Gunnar Aronsson.

Medan forskningen tidigare främst intresserade sig för mängden arbetsuppgifter, riktas sökarljuset nu alltså mot ”oskäliga” eller ”orimliga” uppgifter. De förstnämnda borde inte finnas, men uppstår till exempel på grund av brister i organisationen. De senare är arbetsuppgifter som i och för sig behövs, men som snarare borde utföras av någon annan.
Kärnuppgifterna, som vi är glada och stolta över, lyfter oss.
Gunnar Aronsson tar som exempel en kirurg, som arbetat fem timmar med en komplicerad operation. Han eller hon kommer ut från operationssalen, uppvarvad och trött, men samtidigt med en känsla av att vara värdefull – nöjd efter att ha gjort en insats för både patient och samhälle. En kirurg som i stället arbetat lika länge med att registrera i sitt tycke onödiga uppgifter, upplever däremot antagligen stress.

Skolledares stress handlar mycket om detta, tror han. De som klarar av den primära uppgiften att vara pedagogiska ledare är förmodligen tillfreds med arbetssituationen, även om de har mycket att göra. Det stärker deras värde och självkänsla.
– Men de som tvingas åsidosätta kärnan för att andra arbetsuppgifter, i värsta fall onödiga, tränger på, de ackumulerar stress. Jag tror att det är en realitet för många skolledare, att det som kräver eftertanke och sammanhängande tid ofta trängs bort av dagens strul.
Många akademiker har fått fler och fler arbetsuppgifter de senaste tio-femton åren. Lite tycker Gunnar Aronsson faktiskt att de har sig själva att skylla.
– Ska man säga något elakt om akademikergrupperna, är det att de är dåliga jämfört med LO-folket på att sätta sig till motvärn när det kommer nya arbetsuppgifter. Inom till exempel Byggnads finns en vana vid att möta det med frågan: vad får vi för det då? Det har förstås att göra med det gamla ackordssystemet, där nya uppgifter hela tiden skulle prissättas.
Akademiker har dessutom en annan syn på jobbet.
– Arbetet är mer något där jag ska förverkliga mig själv. Det gör att nya arbetsuppgifter kan flyta in utan större motstånd, tills individen brakar ihop.

Frihet och självständighet var ytterligare ett tecken på ett gott arbete, enligt akademikerna på nittiotalet. Sedan dess har it-utvecklingen öppnat nya möjligheter för många att jobba nästan var och när de vill. Med det har nya yrkeskrav uppstått.
– Det handlar om att kunna sätta gränser. Vi ser att det blir en central kompetens i de här arbetena.
Forskarna har därför börjat intressera sig för hur gränssättning går till, beskriver Gunnar Aronsson. Vilken gräns, om någon, drar vi mellan arbete och övrigt liv? Hur gör vi för att upprätthålla den och inte invaderas av jobbet?
Tendenser till uppluckring av gränser kunde ses tidigt, säger han, men mindre tydligt än idag. Redan på 1990-talet visade sig vissa yrkesgrupper, till exempel skolledare, ha hög ”sjuknärvaro”. Två kategorier går till jobbet fast de borde ligga hemma i sängen, såg forskarna. Lågavlönade, som inte har råd med frånvaro, och högutbildade, vars jobb läggs på hög om de är borta.
– Mycket tyder på att vi får betala ett pris för sjuknärvaron längre fram.

Att gå till jobbet trots sjukdom är individens försök att parera otillräckliga resurser, tänker Gunnar Aronsson. Strategin innebär ofta en riskabel upptrappning: Först ryker lunchrasten. Man stoppar i sig något i farten. Kaffe vid skrivbordet ersätter fikat med kollegerna. Man börjar förlänga dagarna, jobbar över eller tar hem arbete. I nästa fas tas även helger eller semester i anspråk.
– Att arbeta fast man är sjuk är ytterligare ett steg om man är väldigt trogen sin uppgift. Det tror jag att många skolledare är.
För trogna för sitt eget bästa kanske?
– Det är svårt att bjuda motstånd ensam, säger Gunnar Aronsson, och återkommer till behovet av att förhandla gemensamt om en rimlig balans mellan krav och resurser.

I fråga om nytänkande och egna initiativ fanns ett stort glapp mellan ideal och verklighet. Viktigt för arbetstillfredsställelsen, men lågt värderat av arbetsgivaren, sa akademikerna. Gunnar Aronsson befarar att läget kan ha blivit ännu sämre, eftersom kraven på att arbeta enligt vissa standarder, följa rutiner, dokumentera och rapportera in i kontrollsystem har ökat i många yrken. Det kan ha minskat utrymmet för att tänka fritt och nytt.
Framtidens arbete då, för skolledare och andra akademiker?
När det gäller att hålla mot trycket från ökande arbetsbelastning har skolledarna fördel av en stark position i systemet, anser Gunnar Aronsson. Särskilt om de kan agera gemensamt. De har i allmänhet även goda möjligheter att byta arbete, om de vill. Risken att skolledare blir inlåsta i jobb där de vantrivs är mindre än för många andra grupper.
I grunden är han fortfarande optimist. Intressanta arbetsuppgifter kommer att finnas. God utbildning lär behövas. Frågan är snarast hur bra akademikergrupperna lyckas sälja sitt värde.
– På den punkten är jag kanske lite mer pessimistisk.

Margareta Edling

(Nr 8/2011)