Efter många års sjukdom och fem års kamp mot Försäkringskassan fick rektor Lena Borgström-Lindberg i Helsingborg sin utbrändhet klassad som arbetsskada.

Rektor Lena Borgström Lindberg i Helsingborg är unik. Hon har fått rätt både i länsrätten och i hovrätten. Hennes utbrändhet erkänns som arbetsskada.
Det innebär att hon får pengar - livränta och skadestånd - men lika viktigt anser hon det vara att det därmed är bevisat att arbetsgivaren - kommunen - inte tagit ansvar för hennes arbetsmiljö.
Lena har varit skolledare i sjutton år, de tio senaste som gymnasiechef i Helsingborg. Det faktum att hon fått sin sjukdom erkänd som yrkesskada är ytterst ovanligt när man har en chefsposition som rektor.
- Ju mer ansvar man har desto mer uppgifter anses det ingå i ansvaret och ju mer får man tåla.
- För att få en arbetsskada erkänd måste man verkligen vara illa ansatt. Lena hade en bedrövlig arbetsmiljö, säger juristen Lill Dahlberg på LO-TCO Rättsskydd, som drivit Lenas fall, efter att Sveriges Skolledarförbund beviljat henne rättshjälp. I höstas vann hon sitt mål både i Länsrätten och Kammarrätten.
Lena Borgström-Lindbergs fall är unikt, men det är inte alls ovanligt att rektorer och skolledare blir sjuka av alltför mycket arbete därför att de aldrig ser till att få återhämtning och vila.

Visst har arbetsgivaren ett ansvar för rektors arbetsmiljö, men rektor själv har i sin arbetsledande ställning också en betydande skyldighet att ta ansvar för sin egen, och inte bara personalens, arbetsmiljö.
- Det ligger i sakens natur. Domstolarna ger nästan aldrig rätt till arbetsskadeersättning för skolledare, säger Lill Dahlberg.
Lena Borgström-Lindbergs berättelse kan tjäna som en varningslista över fällor som rektor kan falla i. För varje gång du känner igen dig i den här skildringen så ta det som en varningssignal! När oljelampan lyser i bilen ska du inte ta för givet att det är fel på lampan - det kan vara motorn som håller på att skära.
En stor fara med utbrändhet är enligt många stressforskare att man inte upptäcker vad som är på gång förrän det faktiskt smäller. Det kan resultera i livshotande hjärtbesvär eller bestående hjärnskador. I vart fall tar det oftast lika lång tid att återhämta sig som det tog att bli sjuk - och det handlar i regel om åtskilliga år.
- Jag älskade mitt jobb och arbetade gränslöst mycket. Jag är en sådan som aldrig ger upp och det var väl det som gjorde mig sjuk - jag som bara haft en enda sjukdag på arton år!
- Främsta orsaken till att jag blev sjuk tror jag beror på att jag slets sönder av dåligt samvete.
- Jag var med om stålbadet då vi hela tiden fick mindre och mindre resurser till skolan. Vartenda medarbetarsamtal handlade om vad man inte hade hunnit med, i stället för det man faktiskt hade gjort.

- Jag hade en skola med 70 procent invandrare och många svaga elever. Jag tyckte inte att jag kunde ge dem det stöd som de borde få, så för att försöka mildra effekterna av besparingarna började jag jobba mer och mer och mer, berättar Lena Borgström-Lindberg.
Lena Busck, arbetsmiljöansvarig ombudsman på Sveriges Skolledarförbund, känner igen berättelsen från många andra skolledare:
- Det handlar om synen på sitt arbete och att rektorerna inte förstår att rektors arbetstid är reglerad till fyrtio timmar i veckan.
- Däremot kan man ha löst av övertidsersättningen så att man inte får något extra betalt, men arbetsgivaren har skyldighet att följa upp varenda övertidstimme som är beordrad - eller godkänd.
- När du inte kan hantera eller hinna med dina arbetsuppgifter ska du signalera det till arbetsgivaren - annars så gör du fel saker, eller gör rätt men på fel tid, konstaterar Lena Busck.
Lena Borgström-Lindberg tror att hon hade allvarliga symptom i fem års tid innan hon blev sjuk.
- Jag sov väldigt lite, kunde få minnesluckor, blackout, och visste inte vad jag höll på med. Jag som hade kunnat hålla många bollar i luften samtidigt måste plötsligt börja skriva ned allting, annars försvann det bara.
- Det är oerhört jobbigt när man sitter i chefsposition med massor av anställda att inte komma ihåg vad man just pratat med folk om.
- Men jag reflekterade egentligen aldrig över om det var något sjukt med det. Jag var ständigt trött, jag mådde dåligt och hade ont i kroppen.
- Jag lade mycket tid på arbetsmiljöfrågor och var djupt bekymrad över att många lärare på skolan mådde dåligt. Vi försökte verkligen jobba med det, men på nivån uppåt i kommunen fanns det ingen som gjorde det.
- När jag blev sjuk så begärde jag att få ut de planer som skulle finnas på att göra riskanalyser av rektorernas arbetsmiljö, men det fanns inga. Jag såg riskerna hos andra, men inte hos mig själv.
Om man ska hålla som rektor måste man lära sig att sitta på två stolar - men inte samtidigt, menar Lena Busck:
- Som chef jobbade hon föredömligt med arbetsmiljön för personalen, men inte med sin egen arbetsmiljö.
- Hade det funnits en bra facklig verksamhet med en facklig syn på arbetet så hade man sett att Lena måste jobba med sin egen arbetssituation och fråga sig hur hon själv hade det.
- I Skolledarförbundets broschyr "Växla perspektiv" kan man lära sig att byta stol ibland och upptäcka att man inte bara är chef utan även anställd, med samma rätt till en bra arbetsmiljö som alla andra anställda har.

Lena Borgström-Lindberg satt ungefär tjugo timmar i sammanträde utanför skolan. Och det var sammanträden som hon blev kallad till.
För att klara av det övriga jobbet tog hon med sig det administrativa arbetet hem på kvällarna och helgerna.
- Man slits sönder av att aldrig få vara på jobbet, leda personalen och finnas där för eleverna. Jag var mindre och mindre närvarande i skolan och det skapade problem som man hade kunnat undvika om jag hade fått vara på plats. Jag kände mig som en jättedålig ledare.
- När jag kom tillbaka stod en lång kö utanför rektorsexpeditionen som bara måste få prata. Jag kunde aldrig sätta på den röda lampan, tyckte att jag måste vara tillgänglig den lilla tid jag ändå var där.

Lena Busck håller med om att arbetsbelastningen är oerhört stor för många rektorer och pekar på att man ska använda regelboken för att undvika att jobba ihjäl sig:
- Om man måste jobba väldigt mycket ska man göra en kartläggning av arbetsbelastningen för att kunna göra en prioritering av arbetsuppgifterna. Men man ska också ta upp saken med arbetsgivaren och med sina kollegor för att klara ut det smartaste sättet att göra jobbet.
- Dessutom har vi det systematiska arbetsmiljöarbetet som gör att man ska ha koll på sjukskrivningar och andra tecken på att arbetsbelastningen är för hög. Tänk på att rektor enligt arbetsmiljölagen är skyldig att rapportera sin övertid! Det gör att man kan upptäcka när någon jobbar för mycket. Men många är rädda för att säga att de inte hinner med för de inte vill bli betraktade som dåliga ledare, säger Lena Busck.
När Lena Borgström-Lindberg ser i backspegeln inser hon att hon borde ha gjort saker annorlunda.
- Ja, det är klart. Men jag tror att många av mina kollegor är likadana. Gillar man sitt jobb och har bra kontakt med lärare och elever så känner man ett jättestort ansvar. Finns det då ingen ovanför som sätter stopp så går det illa.
- Men om jag tog semester eller hade ledigt så låg allt jobb kvar när jag kom tillbaka. Då fick jag jobba dubbelt så mycket i stället. Människor väntade tills jag kom tillbaka och kön var tre gånger så lång.
- Vad lärde man sig av det? Jo, ta inte för mycket ledigt för då får du bara mer att göra.
Semesterlagen säger att semestern ska läggas ut på sommaren. Det är arbetsgivarens skyldighet och inget att förhandla om. Lagen gäller rektor precis lika mycket som någon annan. Om semestern måste flyttas på grund av omorganisering eller annat så ska den tas ut senare.
- Man måste få den återhämtningen! Det ansvaret ligger både på arbetsgivaren och på arbetstagaren, menar Lena Busck.
Lena Borgström-Lindberg fick livshotande hjärtproblem till slut.
- Jag vaknade en morgon av att jag hade mycket ont i bröstet och bara hade sovit två timmar. Akuten skickade en ambulans direkt och jag lades in på hjärtintensiven.
- Först när jag kom dit så brast allting, då föll jag ned i ett djupt svart hål. Jag tappade mycket av min talförmåga, det var oerhört skrämmande. Man får liknande symptom som vid stroke. Läkarna sade att mitt hjärta slog så oregelbundet att det hade kunnat stanna.
- De närmaste två åren var fruktansvärda. Jag sov arton timmar om dygnet, hade stora kognitiva problem med talet och minnet. Jag kunde inte läsa och inte se på TV. Jag förstod inte vad jag läste. Jag kände inte igen mig själv och förstod inte vad jag hade varit med om.
Hur mår du nu, sex år efteråt?
- Jag kan ha dagar eller en vecka då det blir bättre och jag börjar känna igen mig själv igen, men sedan kan stressystemet sätta igång igen. Jag får svårt att läsa, har svårt att koncentrera mig och sedan går jag i däck. Jag har värk i hela kroppen tjugofyra timmar om dygnet och det beror troligen på att stressen gör att jag spänner musklerna hela tiden.
- Hade jag fortsatt i min tidigare takt en tid till så tror jag inte att jag hade överlevt.
- Ingen tog ansvar för min arbetsmiljö. Och jag är inte ensam. Flera kollegor har drabbats efter mig, det är bara ett fåtal som orkar arbeta fram till pensionen.
Hur kom det sig att du klarade stressen så länge?
- Jag lyssnade inte på kroppens signaler det minsta lilla. I dag förvånar det mig att jag inte kunde förstå att jag inte såg vad som höll på att ske. Jag tror det tog ett år för mig bara att medge att jag var sjuk, trots att jag var så fruktansvärt dålig.
- Nu har jag landat i mig själv och förmår att se bakåt. Det är därför jag kan prata om det nu.

Det tog fem års kamp mot Försäkringskassan för att få arbetsskadan godkänd. Lena vill att andra ska få nytta av hennes fall.
- Jag tror att rektorer måste sätta ned foten och förstå hur farligt det här är. Man får permanenta skador, kemiska processer skadar hjärnan.
- Man måste lägga tillbaka ansvaret till dem som sitter en nivå upp i kommunerna.
- Både länsrätten och kammarrätten har sagt att mitt arbete hade skadlig inverkan på min hälsa, och det måste finnas väldigt många rektorer ute på skolarna som skadas av sitt arbete.
- Jag hoppas det går upp för fler att vi faktiskt har ett skadligt jobb och att man måste få återhämtning och kunna sova ordentligt. Det är inte klokt så dålig arbetsmiljö vi har, men det är ett underbart jobb! slutar Lena Borgström-Lindberg.

text: Bill Erlandson