Avgör slumpen hur många rektorer man tror behövs?
Hur gör kommunerna egentligen för att räkna ut hur många rektorer som behövs i skolorganisationen för att skolans alla uppgifter ska klaras av och rektors arbetsbörda samtidigt blir rimlig?
Enligt de arbetsmiljöenkäter Sveriges Skolledarförbund genomfört är det alldeles för många rektorer som inte hinner med sina arbetsuppgifter inom normal arbetstid.
Hur vet man i en kommun hur många rektorstjänster det behövs i organisationen för att både uppfylla allt som läroplaner, skollag, arbetsmiljölagstiftning, diskrimineringslag och de kommunala arbetsgivaruppgifterna kräver och se till att de rektorer av kött och blod som sitter på dessa tjänster klarar sitt jobb på rimlig tid och på rimliga villkor.
Anar man eller förstår man rentav i kommunen att det på många tjänster kanske inte går att klara alla arbetsuppgifterna med de resurser i stöd och tid som står till buds?
Förstår man men blundar man för vetskapen? Och vem förstår i så fall? Gör förvaltningschefen det? Gör politikerna det?
För att få tag på några trådar att börja nysta i har vi ställt ett antal frågor till några tidigare skolchefer.
Varför före detta skolchefer? Jo, för att vi tror de kan kosta på sig att inte lägga svaren tillrätta, att de vågar avstå från att ge en alltför politiskt korrekt bild av hur det gått till när man skapat sin skolledningsorganisation, hur man räknat när man omorganiserat och när man tillsatt tjänster.
För att svaren skulle bli så raka som möjligt har de dessutom fått vara anonyma.
Genom förfrågningar bland medlemmar och andra om de känner någon tidigare skolchef har vi kontaktat tio tidigare skolchefer. Nio har svarat på en enkät med frågor om hur man gått tillväga i dessa sammanhang, i vissa fall kompletterat per telefon.
Vare sig enkäten eller urvalet svarande uppfyller några vetenskapliga krav. Förhoppningsvis har vi ändå hittat några intressanta frön.
Alla nio skolcheferna har arbetat som skolchefer/förvaltningschefer efter kommunaliseringen, och det är tiden efter kommunaliseringen vi frågat om.
Självfallet använder man sig av elevantal, antal skolenheter och geografiska förhållanden som variabler i beräkningarna, men "delningstalen" bygger ofta på tradition. Arvet, den organisation man ärvt, är ofta en tungt vägande grund till varför skolledningsorganisationen och dess dimensionering återskapas på det sätt som sker, enligt den bild skolcheferna ger.
I ett par fall har man mycket medvetet hållit sig till tjugofem-trettio lärare och cirka hundra elever per skolledare som huvudprincip.
Andra säger att någon riktigt egen analys av mängden och bredden på kraven i befattningarna i förhållande till behovet av antal tjänster inte gjorts.
En av skolcheferna säger utan omsvep att han insåg att skolledarna hade för mycket att göra. Befattningarnas innehåll och bredd analyserades egentligen aldrig, "eftersom det inte fanns pengar".
- Då och då tog jag upp frågan med politikerna om behovet av fler skolledare, utifrån verksamhetens behov, men nådde ingen framgång.
Någon konstaterar att den första perioden efter kommunaliseringen sammanföll med tuffa sparkrav som hamnade mer i fokus än verksamhetsanalyser. När ekonomin senare blivit bättre har man kunnat förstärka, men "inte i tillräcklig omfattning".
En av skolcheferna försökte fördela administrativa och pedagogiska ledningsuppgifter på olika tjänster. De flesta administrativa arbetsuppgifterna låg på en tjänst som också var ansvarig för skolenheten som helhet. Det pedagogiska ledningsansvaret har främst legat på andra tjänster.
Ambitionen att verkligen analysera tjänsternas innehåll och bredd imponerar i det här fallet och har gjorts både utifrån författningarnas och läroplanernas krav och även utifrån arbetsmiljöansvar och kommunal delegation.
Denna skolchef upplevde att skolledarna faktiskt själva ville ta på sig mer än vad som var meningen att de skulle göra. Det verkade också som det administrativa ansvaret i en tjänst gav mera stadga eller makt i uppdraget. Det kan vara en anledning till att självpåtagna arbetsuppgifter hade en tendens att svälla.
När man gjorde om skolorganisationen i denna kommun hade man ett omfattande arbete i organiserade grupper, lett av en arbetsgrupp med rektorer och skolchef.
Hur rektorerna skulle "räcka till" i sina uppdrag " var annars inget man "visste", säger en av de före detta skolcheferna. "Jag ärvde en organisation och så var det bara. Politikerna ansåg att det räckte i förhållande till de resurser som stod till buds".
En säger: "Det visste vi egentligen att de (rektorerna) aldrig skulle göra. Vi visste att uppdragen var tuffa och försökte stötta med administrativt stöd eller elevvårdsstöd. Men elevminskning och sparbeting fanns hela tiden att ta hänsyn till."
Någon berättar att man i hennes kommun hade skolpengssystem. Rektorerna fick sin tilldelning och så fick de skapa ledningsstöd som de ville och kunde inom de ramarna. Men hur pricksäkert fördelningssystemet var i förhållande till rektorernas behov när det gäller rimlig arbetsbörda framgår inte.
De flesta skolcheferna i enkäten menar att den existerande organisationen var utgångspunkten.
Någon analys av effekten på arbetsbördan av tillkommande uppgifter som ny lagstiftning medförde gjordes som regel inte heller. Arvet var det avgörande.
Någon säger till och med att man i viss mån körde på delningstal från länsskolnämndernas tid. Och man gick på känn. "Har det gått förut så går det väl nu."
På förskolesidan var det lättare att se behoven, i alla fall i den kommunen.
Att nya arbetsuppgifter tillkom genom ny lagstiftning, krav på dokumentation och utvärderingar var som regel inget som resulterade i mer resurser eller fler tjänster. "Det lades på bara", säger en av skolcheferna: "Det ansågs bland politikerna att det skulle göras bara. Rektorerna fick gilla läget och göra så gott de kunde."
Men, säger samma skolchef, det fick ju konsekvenser. "Man kör ju ner rektorerna."
I hans kommun fick man arbetsmiljömyndigheterna på sig och man fick kritik som man skulle svara på. "Men en del av våra svar kan man nog säga var bara på papperet."
Och rektorerna, de kämpade på, konstaterar han.
På de flesta håll verkar man ha varit rätt ambitiös med kompetensutveckling, även om man förstås fått ha ganska olika strategier i kommuner av helt olika storlek - från regional samverkan mellan kommuner till egna kurser med stadsjuristen men också besök av Skolverkets chefsjurist, som behandlat skoljuridiska frågor.
På något håll har man även samarbetat med närmaste rektorsutbildning.
Nyheter på skolområdet har varit en utgångspunkt, individuella behov utifrån årliga medarbetarsamtal en annan.
När det gäller ekonomi hjälper det förstås att man har ordentligt med kunskap och helst också intresse. Men man får ofta intrycket att ledningen tänker sig att de nya kunskaperna per automatik ska kompensera i tid räknat, att arbetsuppgifter som redan är för många med hjälp av kompetensutveckling ska rymmas inom en tjänst som redan svämmar över.
I en av kommunerna hade rektorerna möjlighet att delegera arbetsuppgifter till anställda som "blivit över" i tidigare omorganisationer. Ibland kunde det handla om anställda med personliga problem eller andra svagheter, men de kunde också ha verklig kompetens på det ekonomiska området eller när det gällde arbetsmiljö.
Rektorerna var emellertid ovilliga att utnyttja dessa krafter. Det är möjligt att man ville känna den lite närmare som man lämnar över arbetsuppgifter till, arbetsuppgifter som man själv ansvarar för.
När elevantalet fluktuerar mellan olika ålderskullar slås enheter ihop och när elevtalen minskar är man ofta snabb med att dra ner resurserna. Däremot är det långt ifrån säkert att man tillför resurser när antalet elever ökar.
I den kommun som verkar ha haft den mest ambitiösa analysen av organisationens och rektorernas behov gjorde man i de fallen nerdragningar bland skolledarna med pedagogiska uppgifter, men inte i samma utsträckning bland de administrativt ansvariga. En stor del av de arbetsuppgifterna blev ju kvar även vid elevminskningar.
De flesta i enkäten tycker inte att politikerna haft någon större medvetenhet om mängden arbetsuppgifter på rektors bord.
Någon av enkätens skolchefer har varit lyckligt lottad och har fått mål och en elevrelaterad budgetram och därefter - utan några övriga budskap från politikerna - haft ett självständigt mandat. Andra har fått budskapet "Håll budget, minska på chefer och administration" eller att man skulle "satsa på kärnverksamheten och spara på administrationen". Politikerna har inte förstått stödfunktionens betydelse i sammanhanget.
Ett par av förvaltningscheferna verkar ha lyckats "uppfostra" sina politiker rätt bra. De lät politikerna ta del av rektorsuppdragens innehåll i samband med att de presenterade verksamhetsplanen för året eller vid liknande tillfällen. För någon gick det samarbetet smidigt medan en annan förvaltningschef betalade priset av att vara obekväm.
En variant är att politikerna nog hade förstått men "inte ansett sig kunna göra mer".
En stor del av den "administration" som tar tid men som inte alla politiker tycks förstått att respektera har hört samman med de uppgifter - som ekonomi och personalfrågor - som kommunen själv delegerat till rektor! Vilket blir väldigt betungande om man ansvarar för trettiofem-femtio personer!
Rektorerna har också använts i utredningsarbete för den centrala förvaltningen.
Vidare har individuella lönesamtal och arbete med att få underlag för den individuella lönesättningen för lärarna kostat mycket tid.
Räknade man med att rektor skulle hinna "följa den dagliga verksamheten" dessutom?
- Nej, det trodde jag egentligen inte, medger en av skolcheferna.
Möten och samråd av olika slag har inte varit alltför betungande enligt ett par av förvaltningscheferna. I flera andra fall har rektorerna kallats till möten som kunde ha undvikits. En av skolcheferna berättar att hon hade fullt sjå att hejda experterna inom förvaltningen, som ville kalla till möten om olika saker.
Vad var det då för experter? "De var ruggigt många", berättar hon. De kunde arbeta i andra förvaltningar än inom utbildningsområdet. "Det var experter som ansvarade för området alkohol och droger, kvalitetsarbete, arbetsmiljö, jämställdhetsfrågor, you name it."
Denna förvaltningschef förde en ständig kamp med kommunledningen, berättar hon, och påpekade att eftersom man på skolsidan redan har läroplanen så täcks flera av dessa områden in där när det gäller olika planer som rektorerna ska arbeta fram.
- Socialtjänstlagens krav handlade om precis samma sak!
- Ta och läs läroplanen! uppmanade jag dem många gånger, men det var det aldrig någon politiker som gjorde.
- Alla politiker hade läst socialtjänstlagen, men ingen hade läst skollagen!
- Och det drabbade ju rektorerna. Man skulle ha behövt ett paraply att skydda rektorerna med mot allt detta dubbelarbete.
- Och man fick inte lägga kopiepapper emellan och skicka in samma plan. Nej en helt egen plan skulle det vara.
text: Kerstin Lööv
(Nr 4/2009)