Analys av tio feta år

Analys av tio feta år

När Medlingsinstitutet, MI, startade sin verksamhet hösten 2000 var det många som frågade sig om detta var slutet på den fria förhandlingsrätten.
I flera decennier hade lönebildningen orsakat problem för den svenska ekonomin med höga löneökningar och hög inflation – och uteblivna reallöneförbättringar!
I början av 1990-talet steg så arbetslösheten kraftigt, en halv miljon arbeten försvann på några år. 1997 tillsatte regeringen en utredning som gällde lönebildningen inom hela arbetsmarknaden. Den granskade principerna för löneförhandlingar, reglerna för medling och lagstiftningen kring stridsåtgärder.
En del av utredningens förslag genomfördes, men först efter resultatlösa försök att få arbetsmarknadens parter att själva komma överens om nya spelregler. Riksdagen fattade beslut om myndighetens tillkomst i april 2000.
Hösten därpå började myndigheten sitt arbete.

Hur det var tänkt och hur det blev belyses i boken Röster om lönebildning och medling utgiven av Medlingsinstitutet i samband med tioårsjubileet.
I ett antal uppsatser av representanter för arbetsgivare, fackliga företrädare, medlare och annat fackfolk speglas utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden.
Låt det bli sagt direkt: hittills en svensk framgångssaga. Det är ingen tvekan om att de senaste tio åren varit framgångsrika år för svenska löntagare och svenska arbetsgivare vad gäller reallönens utveckling och lönekostnaderna relativt omvärlden. Och här spelar MI en viktig roll. När det kom till fick det två huvuduppgifter. Det skulle medverka till en väl fungerande lönebildning samtidigt som det skulle medla i konflikter.

Hur har det då gått?
Vad gäller medlingsuppdraget kan man konstatera att industrin varit konfliktfri sedan 1995 och fram till avtalsrörelsen 2010. Antalet varsel på andra områden har visserligen ökat men bara ett fåtal har verkställts. Strejkvarslen har blivit färre samtidigt som lockout inte längre är ett angreppsvapen.
De mest omfattande konflikterna under 2000-talet har ägt rum inom den offentliga sektorn (i praktiken den kommunala sektorn). Inget att förvånas över eftersom löneläget, löneutvecklingen och den lokala lönebildningen är genomgående sämre i kommunerna än övriga sektorer av arbetsmarknaden.
Det verkar som Sveriges kommuner inte är lika intresserade av att lönesystemet fungerar väl och stimulerar verksamhetsutveckling som andra arbetsgivare. Visst har det gjorts försök, inte minst inom skolan, men ersättningen till arbetstagarna har uteblivit.

När det gällt att få till stånd en väl fungerande lönebildning ska den uppgiften ses mot bakgrunden av de magra åren på 1970- och 1980-talen. Löneökningarna var höga ofta höga men inflationen ännu högre. Resultat: noll i reallöneökning.
Lönebildningen har fungerat bättre de senaste 15 åren än under dessa årtionden. Löneökningarna har varit förenliga med en låg och stabil inflation.
Nu är det naturligtvis inte enbart Medlingsinstitutets förtjänst att det gått bra. En välbalanserad finanspolitik, överskott i de offentliga finanserna och övergången till en rörlig växelkurs har tillsammans skapat förutsättningar för att de första tio åren av Medlingsinstitutets verksamhet blivit så framgångsrika.

Men det finns ting som inte ens Medlingsinstitutet gjort något åt. Först: män och kvinnors löner.
MI:s uppgift är att tillhandahålla relevant statistik på området. Av den går det att utläsa att löneskillnaderna minskar men att minskningstakten är svag. Arbetsmarknaden har blivit mindre könssegregerad vilket är en löneutjämnande faktor. Samtidigt väljer alltfler att arbeta längre, något som får motsatt effekt.
Är förändringstakten densamma som genomsnittet de senaste tio åren kommer det att ta ungefär 50 år för arbetsmarknaden att utjämna den genomsnittliga löneskillnaden mellan män och kvinnor.
Det andra området gäller relativlöneförändringar – det vill säga när någon stor grupp ska lyftas avsevärt mer än andra grupper och avståndet ska behållas framöver.
Ta skolan som exempel. Den allvarligaste lönediskrimineringen sker av akademiskt skolade kvinnor, bland annat lärare. Ska den gruppen lyftas lönemässigt – vilket många i den offentliga debatten anser – kan man inte räkna med någon hjälp från Medlingsinstitutet.

MI anser inte att det kan ta ställning i en sådan fråga. Den måste göras upp mellan parterna. Och med parterna menas i detta fall ”övriga berörda fackliga organisationer”. Ska alltså lärarna få mer än andra grupper – uthålligt – är det alltså med Kommunal, Vision(sic!), Akademikeralliansen och vårdfacken man ska göra upp. Hur troligt är det? Just här behövs nog inblandning från de politiker som parterna i andra sammanhang vill ska hålla sig borta från lönebildningen!

Tore Hamnegård

(Nr 1/12)