I mitten av augusti stängdes den tunga porten på Vasagatan 50 i Stockholm efter honom. Efter 40 år i fackförbundens hägn blir nu Tore Hamnegård en fri man.
- En härlig tid, summerar Tore.
Och en tid då fackets roll har förändrats mycket.

Det är mycket att styra med de sista månaderna på kansliet. Nu ska drygt tio år hos Sveriges Skolledarförbund summeras och rummet städas ut.
I mitten av augusti kommer Tore Hamnegårds efterträdare att ta hans rum på femte våningen i besittning. Men det är mer än 40 år i skolvärlden som Tore har erfarenhet av. Framför allt på Lärarnas riksförbund under 30 år och de senaste åren hos Sveriges Skolledarförbund.
Varför blev det skolans värld?
- En slump, berättar  han.
Om hur dåvarande förhandlingschefen på LR, Sven Kinnander, kunde se att fackliga frågor passade den unge pol mag:en och Göteborgaren (eller rättare sagt Älvängen-sonen, strax norr om rikets andra stad) vet vi inte. Men Sven Kinnander hade så rätt.
Fackliga frågor har varit Tores arbetsuppgifter sedan tidigt 1970-tal.
Första uppgiften var att vinna tillbaka de LR-medlemmar som i protest lämnat förbundet efter konflikten 1971. Ett tusental hade vänt lärarfacket ryggen efter Saco-konflikten. Då som nu handlade det om löner.
Några år tidigare, i mitten av 1960-talet, hade de statsanställda fått strejkrätt . Hösten 1966 kom den första konflikten, några år senare var det dags igen.

Tore Hamnegård och hans kamrater sattes på att skriva rekryteringsbrev till de förlorade själarna.
- Högt ärade medlem, så skrev vi.
Tore ler åt minnet.
- Och det var mycket viktigt med titulaturen: Lektor si, Gymnastikdirektör så. En härlig tid!
Brevets uppdrag var att få medlemmarna att inse vikten av att vara med i facket.
Vilka var dina argument?
- Att ta tillvara medlemmarnas villkor gör man bäst tillsammans, och att få ”value for money”. Och solidaritetsargumentet – andra behöver ditt stöd, en dag kan du behöva deras.
Argument som är lika bra idag som då.

Tidsandan var mer ideologisk än kanske i dagens fackförbund. Tore Hamnegård trivdes tillsammans med flera av de unga som i början av 1970-talet blev allt fler i Sveriges fackförbund.
LR på tidigt 1970-tal sågs utifrån som ett ganska borgerligt förbund. Men inifrån kunde man ana en kader gråsossar, menar Tore. Som tjänsteman var det ens uppgift att balansera mellan de båda sidorna.
 Det var högt i tak, det politiska samtalet levande och fritt fram för allas åsikter.  Facket växte och förhållandena förbättrades för de förtroendevalda ute i skolorna och kommunerna.

Att facket var en tillväxtbransch, accentuerades än mer när förtroendemannalagen gjorde det möjligt att få ledigt för fackligt arbete. Medbestämmandelagen, mbl, och lagen om anställningsskydd, las, kom. Facket fick till och med statliga pengar för att åka landet runt för att informerad om mbl.
Skolan var statlig, åtminstone reglerades tilldelningen av lärarresurserna genom länsskolnämnder och skolöverstyrelse.
- Och när jag tänker tillbaka, så påminde debatten då, om den vi har idag. Vi tittar tillbaka och talar om den tid som gått som den bästa. Det finns en slags idé om en guldålder för lärarna -då.
- Debatten på 1970-talet handlade om att det var för mycket att göra, kraven på lärarna för höga, läromedel dåliga och eleverna oroliga.
-Jag känner i runda slängar igen i princip allt, säger Tore och ler.
Det finns, berättar han, en essä av Gunnar Ekelöf från 1950-talet om hur mycket duktigare eleverna var förr och hur mycket mer kompetenta lärarna var förr.
- Allt var bättre förr!
- Skolan handlar ju om framtiden, men debatten om hur det var en gång.

Man anar en viss mättnad av skoldebatter hos kanslichefen. Trots det har han lovat att recensera en nyutkommen bok - om hur det var och hur det kunde bli som det blev med kommunaliseringen.
För det sistnämnda tog upp mycket tid av lärarfackens arbete under 1980-talet. Tecknen fanns att något var på gång redan under tidigt 1980-tal, menar Tore Hamnegård.
En lärare var i princip oavsättlig och kunde bedriva sin undervisning som han eller hon ville.
- Man kunde styra och ställa som man ville. Och lärarna gjorde det också, menar Tore.
Det var kanske då som den förändrade synen på lärarna och därmed också deras status började.
En fulltidsarbetande adjunkt på gymnasiet hade under 1970-talet 21 lektioner per vecka, andra 24 eller 27, beroende på ämne. Många kunde fylla ut lönekuvertet genom att arbeta extratimmar när det fattades lärare.
En mattelärare kunde lätt öka på sitt pensum med fem, sex lektioner i veckan. Det sågs inte med särskilt blida ögon av till exempel svensklärarna som hade fullt sjå med lektioner och stora rättningsbördor i sin ordinarie tjänst.

Diskussionen om kontorsarbetstid började spira, och det fördes, minns Tore, samtal mellan fack och den statliga arbetsgivaren om förändrade arbetstider.
Men det gick inte att komma fram i frågan. Undervisningsskyldigheten, usk:en, blev en viktigare fråga än lönen.
- Det var synd, summerar Tore som nu hade avancerat till ombudsman på förhandlingsavdelningen på LR, att vi aldrig nådde framgång i den här frågan.
Lärarna tappade i reallön och trots relativt stora lönepåslag under de här åren, urholkade inflationen deras köpkraft.
Under 1980-talet försökte också den statliga arbetsgivaren att öka lönespridningen inom lärarkollektivet. Arbetsgivaren kunde tänka sig ge gymnasielärarna ett extra påslag, fem hundra kronor mer i månaden.
Men frågan var alldeles för känslig för LR.
- Den extra tilldelningen till gymnasielärarna kunde splittra förbundet och från förbundsledningens sida ville man inte ens diskutera förslaget, säger Tore.

1974 motionerade en moderat medlem, en ingenjör i kommunfullmäktige i Ängelholm, om att kommunerna borde ta hela verksamhetsansvaret för hela skolan, också lärarna. Kommunförbundet centralt ställde sig bakom motionen och där och då startade den debatt som fortfarande rasar på ledar-, debatt- och kultursidor -  kommunaliseringen av skolan. Under 1980-talet kom olika utredningar om ett större kommunalt ansvar, staten flyttade stegvis fram sina positioner för att förändra huvudmannaskapet.
-Kommunaliseringsprocessen var igång.
Ett ombud i dåvarande Sveriges lärarförbund, siade tidigt 1980-tal om att före 1988 skulle lärarna vara kommunalt anställda.
- Hon fick nästan rätt, säger Tore, vars förbund slogs hårt mot kommunaliseringen.
Så hårt att förbundet gick ut i konflikt 1989. 18 000 lärare togs ut i strejk och Tore var strejkgeneral. En av de lokala strejkledarna kom att bli hans fackliga års siste ordförande, Lars Flodin i Lidköping.
Drygt 20 år senare har det denna vår stridits om vilket lärarfack som var mest emot kommunaliseringen.

Foto Magnus Hartman

Hur som helst utlovade den dåvarande skolministern Göran Persson att de som ställde upp på förändringen skulle belönas. De två TCO-förbunden för skolan, SL och Facklärarförbundet (som snart skulle bli ett enda förbund) och Sveriges Skolledarförbund ställde upp på förändringarna.
- De fick ett bättre utfall, men LR gick inte helt lottlös ur det hela, drar sig Tore till minnes. Men det uppfattades som LR förlorat: skolan fick helt och hållet en kommunal huvudman.
Strejken kostade på, men glädjande nog kan man konstatera säger Tore, att solidariteten mellan Sacoförbunden var stark. 
Och det blev kamp som gällde i fortsättningen.
Tore Hamnegård som hittills hade varit ansvarig för de landstingskommunalt anställda vårdlärarna och kunde de avtalen på sina fem fingrar, avancerade och blev först biträdande och sedan förhandlingschef för de akademiska lärarna.

Avtalsrörelserna under början av 1990-talet präglades mer att bevaka arbetsvillkoren (usk:en!) än lärarnas löneutveckling.
1995 - 1996 var det dags för det avtal vars sista strid, kanske, kom i slutet av juni i år.
Arbetsdomstolen, AD, slog fast i en dom mellan lärarfacken och Sollentuna kommun, att kommunen inte brutit mot avtalet HÖK 07 när undervisningstiden ökat för kommunens lärare. Inom den reglerade arbetstiden har arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet, skriver AD i sin dom.
Avtalet från 1996 präglade också det som kom att ske inom LR några år senare.
En enig LR-förbundsstyrelse hade 2000ställt sig bakom ett nytt avtalsförslag. Men flera av förbundsledamöterna som sagt ja, fick kalla fötter och ville att medlemmarna skulle tillfrågas. Och medlemmarna sa nej till avtalsförslaget.
- Det var lika många sa nej, som röstade  nej i högertrafikomröstningen 1955  till vänstertrafik ¬-  85 procent.
-Och har vi vänstertrafik?, säger den ärrade förhandlaren och ler.

LR bytte förbundsledning och Tore beslöt sig för att lämna sin arbetsgivare sedan nära 30 år. En notis i DN som berättade om förändringarna, fick en ordförande på Vasagatan 50, att slå en signal till den tidigare förhandlingschefen.
Och i september 2000 började han sitt nya jobb som kanslichef på Sveriges Skolledarförbund.
Han kom till ett förbund som hade god tillströmning av medlemmar men som mötte en allt starkare konkurrens om skolledarna. Och tuffare uppdrag och villkor för de enskilda medlemmarna.
Skolans 00-tal har präglats av nedskärningar men kanske framför allt av fler aktörer på skolmarknaden när de fristående skolorna vuxit fram.
Och från att ha verkat i det tysta, åtminstone utanför skolans väggar, får allt fler upp ögonen för skolans ledare, menar Tore.
 Men samtidigt kommer den facklige kämpen fram:
- Det är dags att gå från ord till handling, säger han med bestämd stämma. Det är dags att visa skolledarnas betydelse med något mer än fagert tal!
Där fick kommunala och fristående huvudmän en klar uppmaning. Och Tore ser härligt munter ut! Facklig kamp är ingen tebjudning.
När han möter sin förbundsstyrelse för sista gången beskriver hans sina dryga tio år hos Sveriges Skolledarförbund så här:
-Det har varit högt i tak i det här förbundet. Se till att det fortsätter att vara det!  Det har varit en glädje att arbeta med de bästa. Och de bästa i skolans värld är skolledarna! Och (här kommer engagemanget från 1970-talet som varit en av Tores ledstjärnor fram) håll solidaritetens fana högt!

Nu väntar hästgården i Älvängen (”jo, jag kan rida), konstutställningar (”det är Lärarförbundets Christer Romilson som inspirerat mig”) och resor med hustru Gerd (”Uganda nästa kanske, jag har haft stor glädje att få resa med Globala skolan dit, jag blir gärna reseledare”).
Helt lämnar han inte skolledarbranschen. Alla ni som kommer på Nordisk skolledarkongress i Göteborg den 28 mars nästa år, får tillfälle att träffa honom. Tore Hamnegård ingår i programkommittén för kongressen.
Och kanske i något annat sammanhang också – det är han förtegen med ännu.

Kerstin Weyler

(Nr 6/2011)