Skolsystemet som helhet efterfrågar inte rektor som ledare för det pedagogiska arbetet och rektorskapet blir därför ineffektivt enligt Helena Hallerström. Hur effektivt det kan bli om rektor ändå erövrar det pedagogiska ledarskapet visar Lennart Grosins forskning.

En svensk rektor leder sin skola mycket diskret men styr egentligen inte den pedagogiska utvecklingen på skolan utan följer i stället lärarna i stor utsträckning, enligt Helena Hallerströms forskningsresultat.
Att rektor gör skillnad - om han/hon erövrar den inre pedagogiska styrningsfunktionen på skolan - visar emellertid Lennart Grosins forskning. Den ena forskarens resultat tar på det sättet vid där den andras slutar.
Helena Hallerström har i sin forskning kommit fram till att rektor oftast är alltför präglad - och begränsad - av lärarkulturens normer om att rektorerna inte ska styra den pedagogiska utvecklingen i skolan. Rektor har ju oftast själv varit lärare och har inte frigjort sig från de normerna.
När det inte heller uppifrån finns någon riktigt medveten efterfrågan på rektors styrning så förblir rektors ledarskap otydligt - även för henne/honom själv.
- Rektorerna själva säger när jag är ute och pratar att, visst är det så, att vi strävar efter att leda utan att styra.
Ansvaret för att förverkliga de nationella målen riktar sig framför allt till rektor men det saknas normer som gör att rektor blir efterfrågad för den uppgiften. Det skulle behöva skapas sådana normer, menar Helena Hallerström.
Strategin i dag är ofta att rektor försöker påverka lärarna men låter lärarna komma med förslagen. Ledarskapet lever på det sättet inte upp till sitt ansvar.
- Att axla en tydligare ledarroll handlar inte om att gå in och peta i detaljer, säger Helena Hallerström, utan mot att leda verksamheten i stort mot de mål som gäller.

För att kunna axla ett tydligare pedagogiskt ledarskap skulle rektorerna behöva fler och bättre verktyg. Men en specifik "rektorsdomän" skild från både "den administrativa domänen" och från lärardomänen skulle också behöva skapas. Då skulle ledningsansvaret och de krav som vilar på rektor synliggöras.
- Rektorsbefattningen behöver generellt sett tillföras nya kompetenser och uppdraget behöver beskrivas utifrån andra föreställningar än de som finns i dag.
Det räcker inte med att försöka stärka rektorerna med en kurs eller en viss bok, menar Helena Hallerström. Det behövs också en förändrad efterfrågan när det gäller rektors roll.
Ett förhållande som visar hur osynliggjord rektorsfunktionen är att det är lärarnas synpunkter som ständigt efterfrågas i debatten, konstaterar Helena Hallerström.
- Man pratar med lärarna men inte med rektorerna!
Bristen på acceptans för det pedagogiska ledningsarbetet finns på alla nivåer, menar Helena Hallerström. Det finns en omedvetenhet om ledarskapsfunktionens möjligheter också hos rektorernas chefer och i de politiska nämnderna.
De är inte speciellt medvetna om vilka positiva krav man skulle kunna ställa på rektorerna för att höja skolans prestation, anser hon.
- De skulle behöva ställa rektorsuppdraget mera på dagordningen. Det är lite "ja, rektorerna, de leder väl skolan", men de har inte förstått att de själva skulle behöva stärka rektor i det pedagogiska ledarskapet.
Lennart Grosin visar i sin forskning att skolans prestation kan bli någonting mer än summan av de enskilda lärarnas enskilda skicklighet just genom en medvetet styrande rektor.
- Rektor har en oerhört viktig roll i att besluta om skolans kurs. I effektiva skolor är det inte lärarna utan rektor som tar ansvar för kvaliteten i undervisningen.
Grosins forskning visar att det finns skillnader mellan skolor när det gäller elevers prestationer, sociala anpassning, självkänsla och attityder som inte kan förklaras av deras sociala bakgrund, tidigare kunskaper eller skickligheten hos deras enskilda lärare.
Dessa skoleffekter finns inte bara när det gäller baskunskaper och färdigheter utan också när det gäller mer kreativa resultatvariabler liksom elevernas trivsel, självkänsla och attityder.

Det kan alltså spela stor roll för en elev vilken skola han eller hon går i. Detta har oftast störst betydelse för elever som kommer från en mindre studievan miljö, enligt Grosin. Elever från arbetarhem i de bästa skolorna kan ha bättre resultat i läsning än elever från tjänstemannahem som går i skolor med de sämsta resultaten på läsprov.
Forskningsresultaten tyder enligt Grosin på att rektors pedagogiska ledarskap spelar en avgörande roll för utvecklingen av det pedagogiska och sociala klimatet i skolorna och därmed för hur effektiva olika skolor blir.
Grosin har utvecklat en modell (kallad PESOK - pedagogiskt och socialt klimat), som innehåller ett antal egenskaper och handlingsmönster som utmärker effektiva skolor.
Han poängterar dock att det inte går att använda modellen som en enkel instruktion för framgång. Det handlar i första hand om att skolan måste präglas av ett antal djupt liggande värderingar och förhållningssätt hos skolledning och lärare om vad skolan är till för och hur relationerna mellan lärare och barn och ungdomar bör utformas.

Finns den samsynen finns förutsättningar för bra resultat. De handlingsmönster som utvecklas i en sådan skola gör att den ofta överglänser skolor med "bättre" förutsättningar vad gäller elevers sociala bakgrund, enligt Grosin.
När man lägger de båda forskarnas resultat bredvid varandra framträder en bild av en skola som, för att kunna ge alla elever lika chanser, är beroende av att uppnå ett klimat och en kultur som präglas av tydliga signaler och ett utvecklat samarbete mot gemensamma mål och där det är rektors uppgift att skapa detta.
Enligt Sveriges Skolledarförbund finns det all anledning för landets skolledare att reflektera över sin egen ledarroll i ljuset av vad forskarna kommit fram till.
Att vänta in omgivningens acceptans och efterfrågan på ledarskap framstår dock enligt förbundets uppfattning som onödigt passivt.

text: Lena Linnerborg och Kerstin Lööv

(7-8/2008)