"Politikerna verkar strunta i vad skolorna presterar"
Svensk skola klarar – generellt sett – inte sitt uppdrag, och det beror inte på att man inte har tillräckligt med resurser. Det är den slutsats Monica Renstig kommit fram till i boken Den orättvisa skolan.
I vissa kommuner är det stor skillnad mellan pojkars och flickors resultat, i andra – med liknande näringsstruktur och kultur – når pojkar samma nivå som flickor.
I vissa kommuner når man långt, i andra socioekonomiskt likvärdiga kommuner är elevresultaten låga fastän man satsar mer resurser.
I vissa skolor når man bra resultat, i andra socioekonomiskt likvärdiga skolor i samma kommun är resultaten betydligt lägre.
Det är iakttagelser som författarna gör sida upp och sida ner i boken. Och vad beror dessa synbarligen godtyckliga variationer på och vad beror de generellt låga – och till och med sjunkande – skolresultaten i Sverige på? Varför förmår skolan inte få alla elever ”i mål”?
– Ja, det beror inte på brist på resurser, det är brist på ledarskap i kommuner, hos staten och hos skolledarna själva, säger Monica Renstig, civilekonom, journalist, författare och egen företagare, som skrivit boken tillsammans med Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv, och Anders Morin, civilekonom, ansvarig för välfärdspolitiska frågor på Svenskt Näringsliv.
– När man tittar på skolan på samma sätt som man tittar på ett företag och försöker se effekten av insatta resurser så blir man väldigt förvånad. Var finns målen? Då menar jag inte målen i läroplanen, utan i organisationen.
Monica Renstig kan inte se att skolorna och kommunerna operativt sett har som uttalat och mätbart mål att 100 procent av eleverna ska ha godkända resultat i årskurs 9.
– Det är konstigt, tycker jag. Och det är konstigt att inte politikerna tar initiativ till en diskussion med skolorna utifrån resultaten. ’Den här skolan underpresterar. Vad beror det på och vad ska vi göra åt det?’.
Monica Renstig tycker det ser ut som det finns en väldig uppgivenhet hos kommunledningar och politiker.
Är det det relativa betygssystemets och normalfördelningskurvans pessimistiska förväntningar som lever kvar eller?
– Ja, det präglar tänkandet fortfarande. Man förutsätter att vissa elever ”naturligt” ligger lågt i resultat bara, andra högre.
– Det är ett stort svek. Det finns inga jobb längre där man inte behöver kunna läsa och räkna.
– Men om vi tar exemplet Haninge så ser man att det inte alls behöver vara så här. Där bestämde man ju sig för några år sedan att ta krafttag. Man har utmanat de uppgivna förväntningarna och det har gett talande resultat, säger Monica Renstig.
– Man har tidig koll på elevernas läsförmåga enligt LUS-schemat (se fotnot). Men framför allt har man bestämt sig för att göra något åt de resultat som då framkommer. Det ger stora effekter.
– Politikerna är överens över partigränserna om strategin, som innefattar resultatutvärdering och konkret resultatuppföljning av bland annat den funktionella läsförmågan hos eleverna.
Monica Renstig pekar på Klockarbergsskolan i Haninge, med 80 procent elever med invandrarbakgrund, där bara 29 procent av eleverna i årskurs 2 år 2005 klarade målen i matte men – där man ett år senare nådde helt andra resultat tack vare medvetna åtgärder.
– Den bästa läraren fick ta hand om matteundervisningen för alla elever och hon fick specifikt i uppdrag: Se till att alla elever når målen. Hon slängde den mattebok man använt tidigare. Den var inte upplagd så att den passade elevernas behov.
– Efter ett år hade 95 procent nått godkäntnivån!
– Sedan visade det sig att även andra lärare klarade strategin, framgången har fortsatt. Eleverna som höjde sig i matte i årskurs 2 kom sedan upp i samma goda resultat i kemi i årskurs 5, som ingick i de nationella proven i naturkunskap. 100 procent av eleverna hade alla rätt!
I det så kallade Prisprojektet i Stockholm som pågick i slutet av 1990-talet, lyckades man få alla elever i 25 skolor att läsa flytande när de slutade årskurs 3. Enligt Monica Renstig tack vare att man vågade ”mäta”, eller snarare bedöma, var eleverna befann sig i läsutvecklingen och utifrån det vidta åtgärder enligt elevernas individuella behov.
– Men trots de goda resultaten lades projekten ner när själva projekttiden var slut, berättar Monica Renstig.
Hon anser att även Skolverket deltar i de gamla uppgivna förväntningarnas pedagogiska ödestro.
– Det var ju Skolverket som skulle hjälpa skolorna att utvecklas, men i stället för att ordentligt analysera varför så mycket som 25 procent av eleverna i årskurs 9 har underkänt i något ämne, så mörkar man problemet och ”lyfter fram det positiva” att 75 procent har godkända resultat.
– Det kommer man ingen vart med. Varför berättar man inte hur man kan göra för att nå framgång?
Hur kan Överkalix förbättra resultaten till en nivå där bara 2,5 procent av eleverna har underkänt i något ämne medan motsvarande siffra i närliggande Kalix är 42,9 procent? undrar författarna. Förklaringen till det kraftigt förbättrade resultaten lyfts inte fram på Skolverkets hemsida och märkligt nog inte heller på Överkalix kommuns egen hemsida, påpekar Monica Renstig.
I Vilhelmina har kommunen pytsat in ökade resurser – utan någon positiv effekt på resultaten, konstaterar författarna, tvärtom.
Verkligheten kan dock vara mer komplicerad än siffrorna, exempelvis när det gäller demografiska variationer.
Efter den här kritiken i Den orättvisa skolan skrev några politiker från Vilhelmina en insändare i Dagens Samhälle. De skrev att visst verkar det oekonomiskt att till exempel ha två små byskolor i gång bara två mil från varandra. Skulle man inte kunna stänga den ena och bussa det lilla gänget skolbarn till den andra skolan? Nja, det var inte så lätt, påpekade politikerna. Det fanns ingen väg mellan de byarna.
Men ska rektorerna lämnas ensamma med uppgiften att göra sin skola effektiv både när det gäller elevernas kunskapsresultat och ekonomiskt?
– Nej, de måste kräva av sin kommun att den tar ansvar för skolan i hela kommunen. Kommunen bör tillhandahålla en pedagogisk krisgrupp – proffspedagoger som kan komma till hjälp när det gäller att analysera problem och hitta lösningar, säger Monica Renstig.
– Någon i kommunen borde avdelas för att konkret följa upp skolorna och kontakta rektor: Du har si och så mycket skolk och si och så många underkända. Vad tänker du göra, vad ska vi göra?
– I andra verksamheter väntar man inte i nio år på att rätta till vad som är fel.
Inte heller låga och sjunkande resultat för pojkarna, en trend som förstärkts på senare år, är något ödesgivet, menar Monica Renstig.
– Det är konstigt att man inte försöker analysera orsakerna, som vilka pedagogiska metoder som används där det går dåligt och vilka som används där det går bra för killarna.
Avskaffandet av den förkättrade katederundervisningen kan vara en av orsakerna till att killar som inte läser så bra inte hänger med i skolan, spekulerar läsforskaren Bo Sundblad, som citeras i boken. Det är inte effektivt att de ska hålla på och ”söka själv”.
– Det är kanske denna utveckling som lett till att pojkarna presterar sämre, funderar Monica Renstig.
– Oavsett vilken orsaken är tycker jag det är konstigt, att inte skolan själv eller Skolverket analyserar varför utvecklingen ser ut så här och om orsaken kan ligga i fel pedagogik eller något annat. Och vad man i så fall kan göra åt det.
Och det är inte lärartätheten som avgör elevernas resultat, som många kommuner verkar tro, menar Monica Renstig, utan det är lärarnas kompetens det hänger på.
Hon tycker att lärarfacken slentrianmässigt ropar på mer resurser.
Däremot tror Monica Renstig på att skolor som lyckas borde få bonusresurser som rektorerna sedan fritt skulle kunna fördela exempelvis som individuella lönepåslag för lärarna.
Och om rektorerna inte lyckas få tiden att räcka till för det pedagogiska ledarskapet måste de, menar hon, gå till kommunen och berätta om alla arbetsuppgifter de är ålagda och som tar sådan tid.
– Många rektorer verkar vara utan makt. De borde självfallet ha frihet att lägga ut sådana arbetsuppgifter som exempelvis redovisning, alternativt att kommunen centralt tar hand om vissa arbetsuppgifter.
Monica Renstig tycker att kommunerna borde arbeta mera som en koncernledning och att rektorerna borde kräva detta.
Friskolekoncernen Kunskapsskolan är också ett positivt exempel man borde studera, menar hon.
– Där behöver inte lärarna hålla på och ständigt uppfinna hjulet på nytt. Man har en central pedagogisk portal med pedagogiskt material. Där lägger lärarna ut goda pedagogiska lösningar som andra kan ta efter. Tiden för förarbete minskar och lärarna får mer tid för eleverna.
Nacka kommun är ett annat positivt exempel, menar Monica Renstig. Där är skolchefen ute i skolorna varje vecka för att skaffa sig en bild av skolan och se hur kommunen kan hjälpa till.
Politiker och kommunal skolledning är alltså passiva i förhållande till skolan?
– Ja. Politikerna har inte blivit varse vilka krav som ansvaret för skolan ställer på dem efter kommunaliseringen. De måste se till att de tar sitt ansvar för elevernas resultat på allvar.
text: Kerstin Lööv