Undervisningen anpassas inte till elever som har läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi. Tekniska hjälpmedel används alltför sällan, visar Skolinspektionens granskning i 21 grundskolor.
Det är en slump vilka som får stöd, anser inspektionen.

Hjälpmedel som underlättar för eleverna att läsa och skriva, kompensatoriska hjälpmedel eller alternativa verktyg som de också kallas, kan användas mer i nästan alla skolor som granskats, anser Skolinspektionen.
Att hjälpmedlen inte finns på skolan eller att de upplevs som krångliga för att läraren måste boka en dator åt eleven, är några av förklaringarna till att de används sällan.
Några skolor har gott om hjälpmedel, men på många skolor är det inte så. För det mesta beror det på att skolorna inte har tillräckligt med datorer. I de tidigare skolåren är det vanligare att eleverna har tillgång till en dator, än högre upp i årskurserna.

När undervisningen går ut på att eleverna läser texter, skriver rent dem och svarar på frågor om texterna snarare än att samtala om dem, har eleverna med dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter svårt att nå lika långt som klasskamraterna. Det händer att de får arbeta med kortare och enklare texter, med färre uppgifter, än klasskamraterna.
I hälften av de granskade skolorna får eleverna anpassad undervisning utanför klassrummet en eller flera gånger i veckan. De träffar speciallärare eller specialpedagog, ensamma eller i grupp. I de andra skolorna kan eleven få särskilt stöd i eller i anslutning till klassrummet.
I knappt hälften av skolorna kan eleverna bara få särskilt stöd i några få ämnen, ofta svenska, engelska och matematik.

Att anpassa undervisningen till elever med läs- och skrivsvårigheter måste vara en del av den vanliga ämnesundervisningen i klassrummet, påpekar Skolinspektionen. 
En del lärare är bra på att hitta lösningar för dessa elever. Men det betyder inte att eleven får samma stöd i alla ämnen och genom hela sin skolgång. I många skolor får eleverna redovisa uppgifter på det sätt som fungerar bäst för dem, ofta muntligt. Samtidigt händer det att eleverna måste svara skriftligt när det är prov.
Skolledarna måste bli bättre på att systematiskt ta tillvara framgångsrika lärares kunskap om att anpassa undervisningen. Skolinspektionen efterlyser mer samarbete mellan lärare i olika ämnen och skolår.

Väntetiden för att utreda om en elev har läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi skiljer sig mycket mellan skolorna i studien. Från nästan ingen tid alls, till över ett år. Det finns enstaka exempel där skolorna inväntar elevens läsmognad.
Utredningarna handlar ofta, i två tredjedelar, om elevernas styrkor och svagheter. Undervisningens metoder och innehåll och skolans organisation får mindre utrymme. Det innebär att skolorna inte får ett helhetsperspektiv på elevernas svårigheter och vad de beror på, menar Skolinspektionen.

Det är heller inte sagt att utredningens rekommendationer följs.
I hälften av de granskade skolorna förändrades undervisningen för de utredda eleverna, men i hälften av fallen fick utredningen ingen praktisk betydelse. Hjälpmedel saknas, och lärarna tycker att klasserna är för stora för att de ska kunna anpassa undervisningen, visar granskningen. Elever på några skolor har lärare som inte känner till deras förutsättningar.
Lärarna som ska göra verklighet av råden måste förstå dem och då kan det behövas kompetensutveckling. Det måste också till mer och bättre samtal mellan dem som kartlägger och utreder eleverna och lärarna på skolan, anser Skolinspektionen.
Specialpedagoger och speciallärare säger däremot att de följer råden och rekommendationerna i utredningarna, och försöker förmedla dem till lärarna.

Tid och pengar läggs alltså på utredningar som inte gör skillnad. Trots att skolledare och företrädare för huvudmännen säger att utredningarna görs för att skolan ska få en fördjupad bild av elevernas svårigheter, och inte för att det krävs en diagnos för att få extraresurser.

Erika Wermeling