”Vart tredje mobbningsfall utförs av lärare” hette det i en rubrik på DN Debatt för något år sedan. Skolledaren har tagit del av de fall som åsyftades, men kan inte finna stöd för sådana slutsatser.

Den 16 februari 2007 kunde vi läsa på DN Debatt att 37 procent av dem som kränkt en elev i de knappt hundra första anmälningarna till det nyinrättade Barn- och elevombudet var lärare.
En unik databas med de anmälningar som inkom till Barn- och elevombudet, BEO, från 1 april till och en bit in i november 2006 skulle vara grunden för denna slutsats. Studien gjordes för en D-uppsats i pedagogik vid Högskolan i Gävle, och lämnades in i mars 2007. Författare var Anne-Lie Lindström (då Ericson). Handledare var Peter Gill, professor i pedagogik vid samma högskola.
Den 1 april 2006 tillkom lagen om förbud mot kränkande behandling av elever (2006:67, ”förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever”). Samtidigt inrättades BEO. Dessförinnan hade Skolverket tillsynsansvaret för detta.

Lagstiftningen mot diskriminering var uppdelad på flera olika lagar, som bevakades av olika ombudsmän fram till 1 januari 2009 då en samlad diskrimineringslag trädde i kraft som också omfattar skolan.
Förbudet mot trakasserier och annan kränkande behandling finns dock fortfarande kvar i skollagen (kap 14a) eftersom de reglerna bara gäller skolan.
Av de 116 anmälningar som fanns i Lindströms databas från början uteslöts arton. Några hade exempelvis mera karaktären av en förfrågan.
Från BEO och Skolverket har Skolledaren fått fram 103 anmälningar som kom in mellan 1 april och sista november 2006. Av dessa har vi hittat besluten i 95. Arton har gått vidare till de olika diskrimineringsombudsmännen som 2006 var uppdelade i DO, HO, JämO och HomO. Av dessa senare har Skolledaren kunnat följa upp hur det gick till slut i tio fall, där vi fått ut handlingarna från den nya sammanslagna DO, Diskrimineringsombudsmannen.
De dokument som Skolledaren tagit del av är sekretessprövade. Vissa integritetshotande detaljer och namn är övertuschade, men fallen bör överstämma ganska väl med de 98 som togs med i databasen för D-uppsatsen vid Högskolan i Gävle.
Uppsatsförfattaren har studerat anmälarens autentiska anmälan men har inte tagit del av BEO:s granskning av anmälan eller BEO:s slutsatser och beslut utan enbart utgått från anmälan.

Skolledaren har läst a) BEO:s beskrivning av anmälan (beskrivningarna är fylliga, ofta flera sidor långa och ger intryck av att ge anmälarens version), b) skolans version, inhämtad av BEO, c) anmälarens kommentar till skolans version, beskriven av BEO, d) BEO:s analys och e) BEO:s slutsats och beslut (som exempelvis krav på skadestånd eller inte). Materialet som Skolledaren inhämtat fyller två A 4-pärmar. (Däremot har vi inte gått vidare och tittat på om tingsrätten bekräftat BEO:s beslut.)
Skolledaren kan inte finna att det går att dra de slutsatser som görs i D-uppsatsen och än mindre de i DN-artikeln.
Av de 85 fall som inte skickades vidare till någon av de dåvarande diskrimineringsombudsmännen var det fjorton som slutade i ett beslut om skadestånd. I tre av dessa fall drar anmälaren tillbaka sin anmälan och i ett tillåter inte anmälaren BEO att gå vidare med själva skadeståndet.
Av de tio vi spårat via DO var det en anmälan som slutade med skadestånd, ett beslut som då togs av HomO.
Fjorton fall (varav två av dem som gått vidare till någon diskrimineringsombudsman) avslutas antingen därför att anmälan dras tillbaka (före beslut) eller därför att BEO misslyckas med att komma i kontakt med anmälaren.
Elva stycken (varav två av dem som förts vidare till någon diskrimineringsombudsman) kan avföras därför att de bara utgör en förfrågan eller returneras till kommunen för prövning och åtgärder som kommunen själv planerat.
Några fall läggs ner därför att de relaterade kränkningarna inträffat före 1 april 2006.
Ett par fall har man inte lyckats utreda därför att anmälarens och skolans versioner gått isär på ett sätt som omöjliggjort en utredning och i ett fall (som gick vidare till en av diskrimineringsombudsmännen) har det handlat om ett nerläggningsbeslut som anmälaren tycks ha velat ge kommunen en känga för.
Tretton fall utgör en grupp där BEO konstaterar att en kränkning har skett men att skolan gjort allt eller det mesta rätt. Skolan har uppmärksammat kränkningen, tagit den på allvar, utrett, satt in åtgärder, haft eller sett till att skapa en ordentlig likabehandlingsplan, pratat med alla parter, kopplat in kurator, antimobbningsteam, skaffat assistent etc.
Några exempel på hur dessa kränkningar kan se ut:
- En pojke har hotat anmälarens son. Rektor har genast kontaktat föräldrarna, ordnat konfliktlösningssamtal och tio dagar efter mejlhotet genomfört ett byte av klass för den hotade pojken, som därmed inte längre behövde stöta ihop med den hotande kamraten.
- Skolan konstaterar att en särskoleelev som går i vanlig klass blivit utsatt för kränkande behandling – av en elev. Föräldrarna anser att den kränkande eleven bör flyttas men skolan låter särskoleeleven arbeta enskilt med sin lärare från särskolan, vilket BEO accepterar.
- Ett antal utagerande elever i en årskurs 3-klass stör klassen under lektionerna. Rektorn har samtal med föräldrarna till fjorton av klassens tjugoen elever. Skolan sätter in en klasslärare som har specialutbildning och två assistenter.
- En elev blir kränkt både psykiskt och fysiskt av en klasskamrat. Skolan utreder, sätter in elevvårdsteamet, utarbetar ett handlingsprogram, har samtal med pojkarnas föräldrar och sätter in en assistent för att ha uppsikt över den kränkande pojken. Situationen löser sig ändå inte riktigt för den kränkta eleven. BEO kritiserar inte skolan för brister i åtgärderna men uppmanar skolan att aldrig ge upp utan försöka hitta på nya åtgärder.
- I ett av fallen i denna kategori (kränkning konstaterad men skolan har inte gjort fel) ligger en psykologisk faktor som skolor verkar snubbla på ibland, nämligen när det handlar om elever som själva är väldigt ”bra” på att skapa konflikter. Det kan göra att personalen inte är så aktiv som lagen förväntar sig att skolan ska vara även i dessa fall.
- I ett annat av fallen i den kategori (Skolledarens kategorisering) är det skolan som kränkt eleven – nämligen genom att ha anmält en elev till polisen för vapeninnehav när det sedermera visat sig att uppgiften om detta var falsk och påhittad – av en flicka som sedermera tagit tillbaka uppgiften och bett pojken om ursäkt.
- I ett fall där BEO konstaterar att kränkning skett blir man riktigt glad när man läser vad skolan satt in som individanpassad åtgärd. Man har låtit den kränkta pojken få extra undervisning i gymnastik – för att han ska bli motoriskt starkare, underförstått få hjälp att kaxa till sig lite.
Ett par av fallen i denna kategori känns extra tragiska. I det ena är det en flicka som trots mängder med åtgärder från skolans sida aldrig tar sig in i kamratgruppen och det andra handlar om långvarig skolvägran och föräldrar som skolan inte lyckas samarbeta med.

Sedan finns det en kategori som är lyckosam men alltför sällan förekommande. I två fall konstaterar BEO mobbning, men – att den efter skolans åtgärder sedan upphört.
I femton fall (varav ett som fått sitt avslut hos någon av diskrimineringsombudsmännen) konstaterar BEO att det inte skett någon kränkning men att det funnits brister i likabehandlingsplanen och kritiserar skolan för det.
I två fall vilka avslutades hos dåvarande DO anser ombudsmannen att skolans agerande inte skulle ha varit annorlunda om det rört en etniskt svensk elev och i ett fall har DO en lång betraktelse om vad skolan kan och inte bör tillåta sig när det gäller utrymme för traditioner som har någon koppling till kristendomen, detta utifrån att anmälaren blivit illa berörd av sådana inslag vid en skolavslutning i kyrkan.
I ytterligare tretton fall kommer BEO fram till att eleven inte varit utsatt för kränkning utan att åtgärder som skolan vidtagit haft pedagogiskt syfte:
- Exempelvis kommer BEO fram till att det inte handlat om att håna eleven när läraren ställt en ”för svår” fråga.
- I ett annat fall anser BEO att läraren inte trakasserat eleven genom att uppmana henne att gå till biblioteket och slå upp ett ord hon inte förstod och man har inte heller tagit ställning till om flickans betyg varit orättvisa. BEO kan inte klarlägga om eleven skulle vara diskriminerad på grund av sin muslimska klädsel, vilket föräldrarna hävdar.
- I ett fall har anmälarens dotter deltagit i samlevnadsundervisning trots att föräldrarna förbjudit det. BEO avvisar att detta skulle utgöra en kränkning.
- Placering i särskild undervisningsgrupp har utgjort en kränkning enligt en anmälare, men BEO anser att det utgort en stödinsats och inte kränkande behandling.
- En pojke med neuropsykiatrisk diagnos som eldat på skolans toaletter får först en assistent och föreslås sedan skolbyte. Detta är inte en kränkning utan en stödinsats, anser BEO.
- När Malmö kommun fattade det drastiska beslutet att stänga högstadiet vid Hermodsdalsskolan anmäler elevrådet kommunen för kränkande behandling i det att beslutet skulle vara fattat ”på ett odemokratiskt sätt”. BEO säger att det är viktigt att kommunen i fortsättningen lyssnar på eleverna men att beslutet som sådant inte kan likställas med kränkande behandling i lagens mening.
- Att föräldrar, som i något fall, blir kränkta, exempelvis av en anmälan till sociala myndigheter, accepteras inte heller som kränkning av BEO.
Sedan kommer vi till avdelningen fall där det enligt BEO handlat om tillrättavisningar eller åtgärder för att upprätthålla ordningen och inte kränkningar. Skolledaren har funnit sex klara fall av den karaktären:
- En elevassistent har lett ut eleven.
- En lärare beslagtar en flaska.
- En elev blir avstängd från bollspel under en period för att han upprepade gånger inte följer spelreglerna i sitt uppträdande.
- En elev vill inte ha sin assistent hängande i hasorna hela tiden, men det bedömer BEO inte som kränkande.
Skadeståndsfallen är tolv till antalet bland de nittiofem som Skolledaren hittat besluten till. Dessutom har HomO i ett fall träffat en förlikning med kommunen där det ingick en ekonomisk ersättning.
På ett eller annat sätt har skolorna i nio fall brustit i sin utredningsskyldighet. I samtliga dessa fall (som slutat med skadeståndskrav eller förlikning) utom två har det handlat om en eller flera elever som kränkt.
I fyra av skadeståndsfallen har skolan agerat lamt, senfärdigt eller räddhågat. En fritidsledare har i ett fall sett ett tillbud men inte vågat (!) ingripa – bland tioåriga elever. En skola låter som åtgärd eleven isolera sig och sitta i biblioteket på rasterna, en annan överlåter alldeles för mycket ansvar på den utsatta eleven att komma och rapportera ”så fort hon blir utsatt” (ungefär).
I ett av skadeståndsfallen anklagas personalen. BEO avvisar anklagelsen men kräver däremot skadestånd för dåligt skött utredning.
Nu kommer vi till de två fall där ”facit” slår fast att lärare kränkt.
I det ena har en lärare tagit ett grepp på en utagerande elev i matsalen.
Vårt avslutande fall handlar om tillsägelser till en elev, eleven strular, får tillsägelser gång på gång – och till sist tappar denna lärare behärskningen.

Sekretesstrykningar gör att det inte går att se exakt vad läraren gjort men eleven var chockad, kände sig väldigt kränkt och uppsökte skolsköterskan. Läraren är förkrossad över att han tappat behärskningen och var sedan sjukskriven nästan hela terminen. Hans förordnande förlängdes inte.
Mycken tragik och turbulens blir alltså synlig, och vi hittar två fall där lärare reellt kränkt en elev, och i båda fallen begär BEO skadestånd. Men – var är ”mönstret” med ”lärare som mobbar”?