Än lever folkhögskolan även om uppdraget varierar med tiderna och utvecklingen. I uppdraget ingår bland annat att vara en kulturell mötesplats. Det gäller i hög grad S:t Sigfrids folkhögskola utanför Växjö.

S:t Sigfrids folkhögskola ligger i Kronoberg, norr om Växjö.
I likhet med många andra folkhögskolor i landet har skolan mycket vackra omgivningar: skog, åkrar och ängar, Helgasjön och gamla Kronobergs slottsruin tvärs över sjön. Allt i blickfånget.
Det är fredag kväll i december och marschallerna utanför Sigfridsgården antyder att något extra pågår. Det är jazzmusikerna som redovisar sina slutarbeten för terminen.
Några dagar tidigare genomförde musikeleverna en bejublad konsert i Växjö domkyrka och dagen efter framför dramaeleverna en sista föreställning för året av Emil i Lönneberga för ett stort antal rörelsehindrade barn och deras föräldrar.
Sammanlagt har föreställningen, som görs i samarbete med RBU (Riksförbundet Rörelsehindrade Barn och Ungdomar), visats för cirka tusen personer.
Dekoren, ett verk av eleverna på bildlinjen, ser proffsig ut och kostymerna tidsenliga.
För musiken står skolans klassiska ensemble.
- Som folkhögskola har vi ett tydligt kulturuppdrag, formulerat i propositionen Lära, växa och förändra, säger Olof Lindquist, skolans rektor sedan 1988.
Han hänvisar till folkbildningspropositionen (Prop. 2005/06:192), som betonar att folkhögskolor och studieförbund är av stor vikt för den folkliga kulturen, som i sin tur spelar en central roll i fråga om delaktighet och demokrati.
- I uppdraget ligger att stimulera kulturen i närsamhället, att vara mötesplats för och drivkraft i det lokala kulturlivet, fortsätter Olof Lindquist.
- Det innebär en utåtriktad verksamhet, som för oss utanför våra murar men också öppnar portarna för besökarna.
Det märks. I musikutbildningen ingår spelningar på jazzklubbar, institutioner och företag i regionen, Luciauppträdanden och en turné på olika gymnasieskolor i södra Sverige med en Sjostakovitjkonsert, som även framförs på Palladium i Växjö, en scen för fri kultur.
Senaste julottan i Sveriges Radios P1 sändes från skolans kapell och för musiken och sången stod eleverna.
De är eftertraktade och har fullt upp. På så sätt får de en välbehövlig vana att framträda men de blir också ambassadörer för skolan.
Trycket är högt till musiklinjen på S:t Sigfrids folkhögskola. Av de hundra som anmäler sig prövas ungefär sjuttio och cirka femton kommer in.
De väljs omsorgsfullt ut efter två dagars inträdesprov, då alla får visa sina musikteoretiska, instrumentala och rytmiska färdigheter.
Det är de allra duktigaste som kommer in och därför kan skolan upprätthålla en hög musikalisk standard. Sammanlagt har skolan plats för trettio elever på vardera den klassiska inriktningen och jazzinriktningen. Utbildningen är på ett eller två år. Därefter söker sig många till Musikhögskolan och åttio procent av dem som söker kommer också in.
Utbildningen är den i särklass dyraste på skolan, eftersom mycket av undervisningen är individuell, samtidigt som statsbidragen är i samma storleksordning som för de andra kurserna. Men skolans personal ser stora fördelar med att anordna den.
- Musikeleverna är en tillgång även för skolan, säger Olof Lindquist. Alla får vi ta del av bra musik dagligen. Sedan, att ha både klassikerna och jazzmusikerna i utbildningen leder till att det uppstår fruktbara möten dem emellan och en oerhört spännande musik som resultat.
Men det finns även en annan anledning till varför man på skolan är angelägen om att anordna musikkurserna.
- Musikeleverna är en stabil grupp, som oftast kommer direkt från gymnasiets estetiska program, säger Olof Lindquist.
- Men inte bara, ett stort antal har läst på de teoretiska programmen. De är duktiga, motiverade och lätta att ha att göra med. Och vi behöver en sådan grupp för att bära de ungdomar som har det struligt.
Skolan tar emot allt fler som mår dåligt och som behöver hitta en linje i tillvaron. Den gruppen har tyvärr ökat i antal de senaste åren.
Enligt Olof Lindquist rör det sig om ungdomar, ofta flickor, som har svårt med sin identitet, har dålig självkänsla och en rad misslyckanden bakom sig.
Folkhögskoleformen verkar ha bättre förutsättningar än ungdomsskolan för att återupprätta människor. Det är det lilla formatet som gör att man blir sedd på ett helt annat sätt. Alla känner alla och man kommer inte undan.
En annan anledning är det faktum att internatboende tillåter ungdomarna att komma ifrån sin gamla miljö, som kan vara destruktiv för dem.
- Visserligen, säger Olof Lindquist, ligger vi i utkanten av Växjö och inte som många folkhögskolor långt ifrån tätbebyggelse, men det krävs i alla fall en viss ansträngning för att ta sig in till stan utan bil. Det är lätt att stanna här.
- Ålderssammansättningen bidrar säkerligen också, tillägger han. Våra elever är mellan sjutton och sjuttio år.
Trots de gynnsamma förutsättningarna ökar gruppen som misslyckas även på folkhögskolan. Och det är bekymmersamt, tycker Olof Lindquist.
Utöver de estetiska linjerna anordnar skolan en ettårig journalistkurs, en lika lång sfi-kurs, Svenska kyrkans grundkurs på en termin för dem som vill arbeta inom kyrkan (S:t Sigfrids folkhögskola har Växjö stift som sin huvudman), allmänna kurser som ger högskolebehörighet och kortkurser av alla de slag.
På internatet bor sjuttio av de totalt hundrasextio eleverna i små hus utspridda på området. Skolan håller sig med ett kök och mat för eleverna under alla veckans dagar, vilket många folkhögskolor numera har gått ifrån.
- Vi har som princip, säger Olof Lindquist, att alla äter lunch på skolan, oavsett om man bor på internat eller externat. Det skapar samhörighet.
Kommer då folkhögskoleformen att överleva?
- Absolut, anser Olof Lindquist. Vi har varit hotade många gånger, men tack vare vår flexibilitet har vi på kort tid kunnat anpassa oss till helt nya förutsättningar om och om igen. Vi kan i stort sett starta vilken kurs som helst inom två timmar, om vi bara får resurser och deltagare.
- Dessutom är alla partier i riksdagen överens om att vi lyckas mycket bra med vårt uppdrag.

text: Danuta Ciasnocha

(9/2007)