Sex av barnen på förskolan Tegelstugans avdelning Muraren i skånska Veberöd har samling. Tillsammans med förskollärare Kajsa Lundkvist har de tänt ett ljus och pratar om årstiden och vädret och barnen berättar i tur och ordning vad de heter och var de bor.
Samlingen följs noga av Elisabeth Hurtig. Hon är en av fyra lärare i Lunds kommun som fått specialutbildning i didaktisk analys och handledning för att kunna granska det som kallas det lärande mötet.
Till Tegelstugan har hon kommit som ett slags kommunal pedagogkonsult för att följa verksamheten ur genusperspektiv.
- På vår avdelning finns sjutton barn, tolv pojkar och fem flickor, berättar Kajsa Lundkvist.
- Vi vill veta om vi klarar av att möta varje barn individuellt eller om vi rent automatiskt låter pojkarna få det mesta av vår uppmärksamhet, medan flickorna förvandlas till hjälpfröknar.
På Tegelstugan väcktes genusfrågan genom att en förälder tog upp en så vardaglig sak som att flickorna på hennes dotters avdelning hade röda pärmar och pojkarna blå.
Mamman ville se en policy för hur förskolan arbetar med genusfrågor. Trots att verksamheten är medvetet planerad konstaterade de själva att de egentligen inte hade något bra svar frågan om uppdelning efter färger och kön. Det blev en startsignal för genusarbetet.

Förskolans chef beslöt att vända sig till didaktikerna för att få hjälp att kartlägga arbetet på avdelningarna.
De båda förskollärarna Kajsa Lundkvist och Kerstin Jönsson samt barnskötare Karin Dahlman har formulerat didaktikerns uppdrag.
Elisabeth Hurtig ska utforska hur kontakterna, både de fysiska och verbala, mellan barn och personal ser ut och vilket tonfall personalen använder.
- Jag letar efter mönster som är generella och könsbundna, förklarar Elisabeth Hurtig.
- Det är både normalt och önskvärt att använda olika tonfall när man tröstar, undervisar eller tillrättavisar. Däremot vill man komma bort från att bemötandet styrs av och förstärker könsrollerna.
- Hur lätt är det inte att tala tystare och mildare till en liten späd flicka eller att låta pojken som skriker högst och drar i dina kläder få din odelade uppmärksamhet? Gör man det har man också bekräftat och bejakat ett sådant beteende, fast man som förskolepersonal har möjlighet att i stället bryta och förändra stereotypa beteendemönster.
Det är fyra år sedan barn- och skolnämnd Öster i Lunds kommun satsade på att utbilda fyra didaktiker. Lunds kommun har avsatt resurser till karriärtjänster för lärare.

Elisabeth Hurtig, som blev färdig lågstadielärare 1973 och sedan har gått en rad vidareutbildningar, såg utbildningen i didaktisk analys och handledning som ytterligare ett sätt att komma vidare i sin roll som pedagog.
De fyra didaktikerna, som alla är lärare, har gått en utbildning på Kristianstads högskola under tre terminer och därefter gjort ett försöksuppdrag under handledning. De arbetar en dag i veckan som kommunala "pedagogkonsulter".
- Uppdragen kan se väldigt olika ut, berättar Elisabeth Hurtig.
- Det handlar om allt från att underlätta kontakten mellan lärare och elever, lärare och föräldrar och även lärarna sinsemellan. Jag arbetar just nu med att bygga arbetslag på en skola.
- Tidigare har jag bland annat hjälpt en lärare att förändra och utveckla sin matematikundervisning och följt en lärare som föräldrarna uppfattade som för sträng.

Elisabeth Hurtig har även antagit utmaningen att låta en av didaktikerkollegerna följa hennes eget arbete.
- Även den gången handlade det om genusperspektivet. Jag ville veta hur jag egentligen förhåller mig till flickor och pojkar, om jag ger dem samma tid och uppmärksamhet och om det generellt är jag eller de som tar kontakt.
Didaktikerns extra ögon och öron hittade snart ett mönster i Elisabeth Hurtigs arbetssätt.
Så länge hon hade klassen samlad i en grupp var hon bra på att fördela frågor och uppmärksamhet jämnt över klassen.
Men så snart eleverna sattes i enskilt arbete visade det sig att hon lämnade flickorna helt och ägnade all sin tid åt att hjälpa, stötta och bekräfta pojkarna.
- Den insikten blev en signal att försöka ändra mitt sätt så att flickorna också får stöd. Ett uppföljande besök av didaktikerkollegan har dessutom visat att jag är på god väg i det arbetet.
Före didaktikerns besök visste Elisabeth Hurtig inte att hon betedde sig så, men hon har en teori om varför.
- Det handlade helt enkelt om gamla erfarenheter. I min tidigare klass fanns ett par pojkar som krävde oerhört mycket uppmärksamhet och jag fortsatte på den linjen med min nya klass, trots att elevernas behov nu är helt andra.

Eftersom didaktikernas uppdrag ser så olika ut finns ingen fast tidsgräns för dem. Vissa tar flera år, men det vanligaste är att de löper över en termin.
- Allt bygger på en god relation mellan mig och pedagogerna. Därför lägger jag ofta upp arbetet så att jag besöker klassen eller gruppen flera gånger innan jag börjar mina observationer.
Under samlingen på avdelningen Muraren för Elisabeth Hurtig protokoll över kontakter och tonfall. Rösterna tar hon dessutom upp på band för att kunna analysera senare. Anteckningarna sammanställer hon sedan till en typ av diagram som berättar om antalet kontakter, med vem och hur de såg ut.

Parallellt med kartläggningen av arbetet har Elisabeth Hurtig flera träffar med pedagogerna då de diskuterar genusfrågorna. Tillsammans läser de också boken "Flickor, pojkar och pedagoger - jämställdhetspedagogik i praktiken" (författare: Kajsa Wahlström).
I en grupp med tolv pojkar och fem flickor är det lätt att pojkarna slukar det mesta av personalens resurser. Elisabeth Hurtig vill därför att pedagogerna ska reflektera över sitt arbetssätt och ställer därför en rad frågor till dem.
Frågorna handlar till exempel om hur pojkar respektive flickor leker utomhus, om de leker tillsammans och om de behöver hjälp av de vuxna att komma igång.
Elisabeth Hurtig ställer också frågor kring vilka sagor personalen väljer att läsa för barnen. Med den frågan vill hon peka på möjligheten till ett genuskompensatoriskt arbetssätt.
- Man vet av erfarenhet att pojkar generellt leker i stora grupper, får stark jaguppfattning, tillåts tänja gränser och får ta plats.
- Flickorna leker i par, nära en vuxen, är medgörligare och hävdar sig inte lika starkt.
- Som pedagog har man möjlighet att se till att flickorna får chans att prova på nya saker, ta egna initiativ och känna sig uppskattade för den de är, medan pojkarna behöver erövra en vikänsla, få möjlighet att visa hänsyn och omsorg, vänta på sin tur och träna konfliktlösning.
- Valet av sagor kan kanske vara ett sätt att medvetet se till pojkars och flickors behov ur ett vad vi kallar genuskompensatoriskt perspektiv, funderar Elisabeth Hurtig.
Kerstin Jönsson, Karin Dahlman och Kajsa Lundkvist vill att verksamheten på Muraren ska utgå från barnen och försöker inte tvinga eller styra dem in i ett specifikt arbete. Personalen är medveten om sina egna förhållningssätt och preferenser.
Karin Dahlman beskriver sig som en typisk flickfröken och ser det som en utmaning att ha många pojkar i gruppen, medan Kerstin Jönsson har lättare för att ta pojkar, samtidigt som hon litar mer på flickorna.
Kajsa Lundkvist har svårt för tillbakadragna barn, gillar utmaningar och tror att hon är bra på att stärka flickorna.
Personalens strukturerade arbete och goda självinsikt är värdefulla för didaktikern.
- De är mycket medvetna om vad de gör, trygga i sina roller och öppna för nya perspektiv, menar Elisabeth Hurtig.
- Men det är viktigt att ha i minnet att jag som didaktiker är observatör. Jag varken kan eller vet bättre än de pedagoger jag följer.
- Jag har inte heller facit eller några rätta svar. Mitt arbete leder i stället fram till en rad frågor. Svaren hoppas och tror jag att varje pedagog hittar inom sig själv.

text: Cecilia Billgren