Alla präglas vi av den tid då vi utbildar oss. Detta tar vi med oss in i våra skolledaruppdrag. Oftast knallar arbetet på, våra medarbetare gör vad uppdraget kräver och så även skolledaren. Ibland händer det dock att vi får klia oss ordentligt i huvudet för att förstå våra kollegers ståndpunkter och vi undrar vad det är som gör att våra grundläggande värderingar inte går ihop.
Det är i dessa situationer som en bok som Utbildningsvetenskap för förskolan skall plockas fram. I takt med att jag tog mig igenom de tre första kapitlen ökade min förståelse och kunskap för mina skolledarkolleger med förskollärarutbildning, för lärarna i F-klassen och för fritidspedagogerna.

Dessa grupper uttrycker värderingar och kunskapsbakgrunder på andra sätt än hur jag och andra kolleger med grundskollärarbakgrund uttrycker oss. Vi verkar på en arena där många gånger grundskolan håller taktpinnen och då blir förståelsen för varandra än viktigare för att kunna arbeta väl tillsammans. Lika viktigt måste det vara för skolledare med förskolebakgrund att rota i sin historia för att främja samverkan. Här ger boken en god hjälp.
Den är i första hand tänkt att användas i lärarutbildningen och tydliggör inledningsvis framväxten av begreppet förskola ur ett historiskt och ideologiskt perspektiv.

I det tredje kapitlet redogör författaren för positionsförskjutningen från förskolans barnavårdande roll som social institution till den kunskapsutvecklande för alla barn i alla samhällsklasser. Vidare får läsaren stifta bekantskap med motpolen kvinnors förvärvsarbete kontra familj och den betydelse förskoleverksamheten haft för att neutralisera dessa poler.
Persson redogör för förskolans och grundskolans övergång från särbo till sambo och hur de politiska strömningarna på 1980- och 90-talen frammanade gemensamma styrdokument. Han reflekterar också runt de utredningar som förskolan och grundskolans samgående resulterade i och ser att framförallt förskolan i denna tid hamnar i en brytning då gamla traditioner och ”sanningar” utmanas av nya strömningar och inriktningar.

Verksamheten förskjuts från en socialt omsorgsinriktad verksamhet till en förskola med inriktning mot kunskap, utbildning och lärande.  Vidare problematiseras hur förskolan gjort och kan göra för att behålla sin särart i denna process.
Författaren avslutar med att alla i den verksamheten måste fundera över frågan vilka normer och värden som är viktigast att bevara och vilka som måste förändras i processen mot sambo med grundskolan. Viktigt att påpeka är att han gör detta med förskolans perspektiv. Det finns säkerligen lika mycket att avhandla i samma fråga ur ett skolperspektiv, men det får en annan bok behandla.
De följande kapitlen behandlar ämnesdidaktik inom förskolan och här kan alla skolledare finna bra utgångspunkter för ”tvärskoliga” pedagogiska dialoger. Mycket är kända områden, särskilt kapitlet om tal och språk. Avsnittet om kritiskt tänkande i kapitel sju där läsaren får ta del av projekt från Kanada där man arbetat med att ge barn kompetens att granska kritiskt på ett kreativt sätt, är lite nytt och annorlunda. Kanske inspireras läsaren att utveckla detta område i sin egen verksamhet.

Boken avslutas med ett avsnitt om styrning och villkor som känns ganska bekant. Kanske kan läsaren finna någon liten detalj som är ny, men annars beskrivs sådant som är vant för skolledare.
Detta leder således in mig på den sammanfattande tanken jag får av boken. Den är en bok väl avsedd för sitt tänkta användningsområde, nämligen till utbildning av verksamma inom förskolan och grundskolan. I detta syfte är den väl sammanställd, även om mycket av innehållet som sagt är känt.

Viktoria Hermansson

(Nr 1/12)