Annika Velander Håkansson är biträdande rektor i Möllevångens rektorsområde. Det är genom henne som RUS, en bedömningsmodell för förskollärare i arbetet med barn, introducerades i Malmö.
RUS har ursprungligen utvecklats av förskolepedagogerna Anita Erixon, Tuula Torro, Camilla C Lindgren och deras kollegor i Stockholmsområdet under handledning av Bo Sundblad, lektor vid Stockholms universitet. Utgångspunkten är förskolans läroplan, Lpfö 98.
Malmö anslöt 2003 och sedan dess arbetar man enligt modellen i stadsdelarna Södra innerstaden och Holma. Snart förväntas även Rosengård följa i spåren.
I ett trångt utrymme, ett krypin för personalen på Christoffers förskola i Malmö, träffar vi Annika Velander Håkansson, Susanne Morin, pedagog och anställd på förskolan sedan 2004, Ingela Nilsson från Möllevångens förskola och Kerstin Friis från Drakens förskola. Alla använder de RUS på sina förskolor.
Med hjälp av RUS observationsschema iakttar och beskriver pedagogerna barns utveckling mellan ett och fem år.

Observationen sker på fyra områden: "Relationen till pedagogerna", "Tryggheten i miljön", "Relationen till andra barn" och "Benämna världen".
Inom varje observationsområde finns fem till sju olika steg. Exempelvis kan ett barn förflytta sig mellan sju steg på området Benämna världen, där det första steget erfarenhetsmässigt är "Förstår ord" och det sista "Sätter själv ord på sina egna känslor".
- Det är en stor skillnad i "Kalles" utveckling, exemplifierar Ingela Nilsson, från det att han som ettåring förstår frågan Var är bordet? till det att han som fyraåring berättar för mig att han blev arg när Jonas tog hans boll.
Varje observationsområde har sin egen progression, men det finns ingen mellan de olika områdena. Observationen sker på alla fyra samtidigt.
Det är dock inte så att man förväntar sig att ett barn vid en viss tidpunkt ska nå ett bestämt steg i schemat. Tiden varierar från barn till barn och vissa barn hoppar till och med över en och annan nivå.
Ett barn går dock aldrig tillbaka till en tidigare nivå, inte ens om en regression tillfälligt skulle tillstöta.
En fråga som omedelbart infinner sig är hur man kommit fram till de fasta rubrikerna i schemat och varför just dessa områden.
- Rubrikerna ger uttryck för den erfarenhet vi förskolepedagoger har skaffat oss, berättar Annika Velander Håkansson. Genom utbildning och i det dagliga arbetet har vi lärt oss att känna igen milstolparna i barns utveckling.
- Det RUS har gjort är att systematisera och sätta ord på denna tysta kunskap.
När RUS utvecklades var det allra viktigast att alla i projektet deltagande pedagoger skulle känna igen sig och vara överens om att rubrikerna enligt deras erfarenhet uttryckte just sådana milstolpar.
Rubrikerna stöttes och blöttes, diskuterades med andra kollegor och kontrollerades i verksamheten innan de permanentades. Men de är inte låsta för tid och evighet, fortfarande finns en öppenhet för förändringar.
Annika Velander Håkansson fortsätter:
- RUS tar inte hänsyn till hela barnet, det är riktigt, men det är ett relationsschema och det är just utvecklingen i relationer till både vuxna och andra barn, till omvärlden samt språkerövringen som är en stark indikator på att ett barn är tryggt.
- Trygghet och utveckling är nära sammankopplade, och där följer vi läroplanen Lpfö 98.

Förskolepedagogerna har sina ansvarsbarn, kanske sex stycken var, som de följer med en större uppmärksamhet än andra barn. Pedagogerna antecknar kontinuerligt i en loggbok barnens framsteg.
Varje bedömning är pedagogens egen tills det är dags att diskutera i arbetslaget, vilket sker tre gånger om året.
Om pedagogerna inte är överens låter de barnet stanna kvar på en lägre utvecklingsbedömning till nästa "rusning", som dessa tillfällen kallas.
- Det är viktigt att inte överskatta ett barns framsteg, säger Ingela Nilsson, att inte tolka in för mycket i det som sker på dagarna.
Är inte RUS en motsvarighet till skolans betygssystem?
Frågan avvisas bestämt.
- Läroplanen för förskolan innehåller strävansmål, vilket är den största skillnaden mellan oss och skolan, som styrs av uppnåendemål, säger Annika Velander Håkansson.
- RUS handlar inte om att hitta brister utan fokuserar på det positiva - tryggheten och utvecklingen.

Man gör inte heller jämförelser mellan enskilda barn. De jämförelser som görs är mellan "rusningstillfällena". Har Adnan gjort framsteg? Om inte, vad är orsaken? Behöver han förstärkning i sin språkutveckling?
RUS största förtjänst är nog, anser de, kvalitetshöjningen i det pedagogiska samtalet.
- Vi har fått ett verktyg för det professionella samtalet, en terminologi som alla förstår, vilket även ger trygghet i arbetet, säger Annika Velander Håkansson.
- Jag vet precis vad Kerstin menar när hon säger att lilla Sara har själv börjat sätta ord på det som har hänt, något hon inte kunde för tre månader sedan. Jag vet var i schemat Sara befinner sig och vad nästa steg bör vara.

På det viset blir RUS en garant för att både varje enskilt barn och hela barngrupper blir sedda, att både framsteg och brist på framsteg uppmärksammas och adekvata åtgärder för att stimulera barnen diskuteras.
Verksamheten planeras och utvecklas alltså utifrån RUS, i både stort och smått.
Schemat har pedagogerna med sig hela tiden, det har blivit en integrerad del av deras tänkande. Även föräldrarna är införstådda med modellen och kan känna sig trygga i att sonen eller dottern bedöms utifrån samma pedagogiska tänkande oavsett vilken pedagog som har ansvar för barnet.

Dessutom underlättas byte av förskola, eftersom RUS är oberoende av förskolans profil, storlek eller stadsdelstillhörighet.
Det är bara förskollärare som "rusar" barnen.
Loggböckerna över barnens utveckling sammanställs sedan avdelnings-, förskole- eller stadsdelsvis till diagram, som skenbart ser ut som resultatredovisning.
Annika Velander Håkanssons dröm är att alla förskolor i Malmö går över till RUS.
Sammanställningarna skulle då exempelvis kunna visa att fyraåringarna på Möllevångens förskola inte kommit så långt när det gäller "Benämna världen" som fyraåringarna i andra förskolor i stadsdelen Södra innerstaden.

Ett analysarbete skulle då kunna påbörjas, tänker hon sig, och åtgärden skulle då kunna bli att en extra resurs sattes in för att skynda på barnens språkutveckling. I det sammanhanget är jämförelser legitima.
Hon menar att man då skulle kunna få en riktigt bra diskussion om resursfördelningen till olika förskolor, lite mera efter behov.
- De politiska diskussionerna om resursfördelning skulle kunna föras på ett mycket mera kvalitativt och kvalificerat sätt.

text: Danuta Ciasnocha

(10/2008)