I en lövskogsglänta en kilometers grusväg in från vanlig landsväg och busshållplats ligger en samling hus i kuperad terräng - Solviksskolan i Ytterjärna söder om Södertälje. Skolan har många drag gemensamma med Waldorfskolor men är inte med i Waldorffederationen och håller sig därmed fria att ta till sig inflytelser även från andra håll. Rudolf Steinerskola kallar man sig.
1981 knoppade man av sig från Nibbleskolan, som delades upp i en mera strikt renlärig Waldorfskola, Örjansskolan, och den frihetligare Waldorfbetonade Solviksskolan, båda i Järna, känt för sina många antroposofiskt inspirerade verksamheter. Skolan tillkom på föräldrainitiativ före skolpengens tid.
- I Waldorffederationens kursplaner står precis vad man ska göra och när och i vilken ordning. Vi tittar både på Waldorfplanen och grundskolans läroplan och kursplaner, berättar Marie Colliander, lärare i samhällskunskap, svenska, engelska och klasslärare/klassföreståndare sedan fjorton år på Solviksskolan.
Från och med årskurs åtta tillämpar man i Solviksskolan det nationella betygssystemet. I de lägre årskurserna använder man sig av Waldorfskolornas omdömen.
I vissa avseenden anser man sig på Solviksskolan mer trogna mot Rudolf Steiners tankar än organiserade Waldorfskolor. Man lär vara den enda Waldorfskola som inte har traditionella läxor, läxor "som ska förhöras". Men man har redovisningar genom så kallade periodhäften.
Numera får Solviksskolan skolpeng som andra skolor, kommunala och fristående.
- Vi har goda förbindelser med kommunen, vi får inte mindre än andra skolor, berättar Marie Colliander.
Däremot använder man pengarna på ett alldeles eget sätt. Skolhusen har inte samma slags standard som "vanliga" skolor och man har inga datorer, bland annat.
Hur gör man då med dataundervisning?
Då åker man till en folkhögskola med eleverna, där de får koncentrerad träning. Likadant gör man med idrottsdelen i idrott och hälsa. Motion får eleverna genom promenaderna till och från skolan och genom lekar i den backiga terrängen.
Klassrummen ser väldigt annorlunda ut än i andra skolor - brädgolv, skivor på stativ som bord och ergonomiskt förmodligen ej godkända långbänkar att sitta på. Mycket oväntade vinklar och vrår, lite som hus ser ut i sagorna.
Någon central uppvärmning finns inte, varje klassrum har sin egen kamin. Det finns ingen vaktmästare eller annan personal som sköter uppvärmningen. Den som kommer först på morgonen tänder i kaminen, ofta är det eleverna själva, de vill ju inte frysa mer än nödvändigt.
Här är det inte för att visa upp någon speciell attityd som eleverna på vinterförmiddagarna, innan man fått upp värmen, sitter med ytterjackorna på...
Städa klassrummet gör eleverna också själva från sexan. (I de yngre klasserna är det föräldrarna.) Det ligger en medveten pedagogik i att låta eleverna ta hand om städning och eldning, en ambition att fostra till ansvar. Det kräver naturligtvis ett tyst kontrakt mellan skola och föräldrar och skulle nog bli svårt att genomföra i en kommunal skola.
Det ligger förstås också ett ekonomiskt värde i denna gratisstädning som andra skolor inte kan utnyttja.
Det är inte helt lätt för elever från andra skolor att förstå att man på Solviksskolan valt att ha den form och inredning man har i klassrummen. När elever från en "vanlig" skola i Stockholm var där på vänbesök var det en flicka som smått chockerad tittade sig omkring i klassrummet. Lite försiktigt, för att inte såra, frågade hon en av Solvikseleverna: "är ni..., är ni fattiga?"
Ett annat medvetet val är att ha hög lärartäthet.
Det visar sig dock att det är lärarna själva som betalar priset för detta. Alla har en lön på 17 500 kronor. Timlärare får motsvarande nivå på sin timersättning. Marie Colliander får ut 11 000 kronor per månad.
- Jo, visst skulle man vilja ha lite mera i lön, säger hon.
- Med mindre personal skulle vi få högre lön och mer pengar till annat, men nej, vi prioriterar att vara många lärare på barnen.
Ofta när en klass har en lektion med en timlärare utifrån är klassläraren kvar i klassen till exempel.
- Det är ett bra sätt att ha koll på timlärarens nivå på undervisningen. Vad är svårt, vad är för lätt? Jag ser vad som inte gått in och kan ställa frågor på det. Samtalet de vuxna emellan blir ofta bra pedagogik.
- Det är också ett bra sätt att undvika att det blir stökigt. Det finns alltid oroliga barn i varje klass.
Kanslipersonal har man ingen, och inte heller någon rektor. Man har en stödförening för skolan med föräldrar och lärare, som är huvudman, och som varje år delegerar till lärarkollegiet att driva skolan.
Administration och kontaktarbete har lärarna delat upp mellan sig.
Det sköter man på kvällarna, berättar Marie Colliander.
Två lärare har hand om lönerna, två delar på fakturahanteringen, Marie Colliander är en av dem. Hon har hand om fakturor till olika kommuner, uppgifter till Statistiska Centralbyrån och till Skolverket. Så har hon lite "övrigt" samt sitter med i skolans ekonomigrupp.
Förut hade hon lönerna också, men det blev bara för mycket.
Förutom detta sköter varje klasslärare administrationen runt sin egen klass.
- Ämneslärarna har det nog lindrigare, tror hon.
Klasslärarna, motsvarigheten till klassföreståndare, har så många ämnen som möjligt i en och samma klass ända upp till årskurs sju, eller till och med årskurs åtta.
Kanslilokaler finns inte. Personalen tar med sig jobbet hem.
Efter skolavslutningen har de olika arbetsgrupperna genomgångar av vad alla klasser gjort, hur personalen och ekonomin ser ut och man gör en grovplanering inför nästa termin.
Det är en modell som knappast kan hålla på en vanlig kommunal skola, det är Marie Colliander högst medveten om.
- Det här blir ju snarare ett sätt att leva.
När Skolverket var där på inspektion för ett och ett halvt år sedan fick skolan anmärkning på administration och dokumentation.
- Ja, det är vår Akilleshäl, suckar hon.
Som om inte detta vore nog träffas lärarna, eller kollegiet som man säger, många lördagsmorgnar (!) för diskussioner i Waldorfpedagogik. Diskussionsmötena läggs med start klockan sex eller sju på morgonen - så tidigt att lördagen i övrigt ska bli hel(!). Dessa möten är dock frivilliga.
En orsak bakom Marie Collianders val av skola är, säger hon, engagemanget i eleverna.
- Vi har ett annat förhållningssätt gentemot eleverna. Vi pratar om eleverna på ett annat sätt. Hon jämför med ett kommunalt gymnasium hon tidigare jobbat på.
En del av förhållningssättet tycks vara att man står eleverna närmare och att lärarna "lägger sig i" mycket mer. Skolan är liten, den har bara etthundrafemtio elever, inklusive gymnasiedelen, och den är präglad av det sätt att arbeta socialt med eleverna som kallas Projekt Charlie (se ruta).
- Vi har inte vattentäta skott mellan eleverna i skolan och eleverna på fritiden.
- Jag ser ju på dem på måndagen om de varit ute och druckit under helgen till exempel. Jag moraliserar inte över det, men jag fångar in dem: "jaha, det gick häftigt till i lördags". Jag gör dem uppmärksamma på att "men du, det är tredje helgen nu..."
Eleverna blir naturligtvis inte alltid hellyckliga över denna övervakning. "shit, de vet visst allt om en", men ett par år senare kommer de ofta och tackar för att lärarna bryr sig, enligt Marie Colliander.
Lärarna tar sig också friheten att ifrågasätta attityder och vanor.
- När en tjej kommer för sent men med full make up som säkert tagit en halvtimme att få dit, ja då påpekar jag det. Vi dömer inte, men vi lägger oss i på ett positivt sätt.
På en del skolor skulle man kanske tycka att man här inte har samma integritetsskydd av eleverna. Det finns ett flytande kontrakt om öppenhet kring betydligt mer än vad en kommunal skola kan kosta på sig. Öppenheten ingår i Projekt Charlie-metoden, men litenheten gör säkert sitt till också.
Ett exempel som Marie Colliander ger är när en elev beter sig nervöst eller konstigt. Klassläraren/klassföreståndaren får veta att elevens föräldrar ligger i skilsmässa. Läraren frågar om hon får berätta det för klassen. Det brukar hon få.
- Då vet alla varför hon eller han är lite knasig. Om någon varit stupfull och blivit tagen av polisen så är det inte heller någon hemlighet. På det viset får vi större förståelse för varandra.
Marie Colliander menar att toleransen mot andras egenheter blir större med den här större öppenheten (eller mindre strikta integriteten om man så vill) och att detta påverkar "mobbningsklimatet" positivt.
- Dyker det upp elakheter får lärarna veta det. Eleverna betraktar det inte som "skvaller". Och går jag förbi två elever som bråkar, alltså verbalt, så lägger jag mig i.
- Om man har en bra grundrelation till ungdomar så tror jag att de gillar gränssättning.

text: Kerstin Lööv