Det skulle bli jämlikt när samundervisning infördes i skolidrotten. Men så blev det inte. Pojkarnas intressen styr innehållet. Flickorna får markant sämre betyg vid samundervisning och en stor andel flickor är passiva eller frånvarande. Hur blev det så?
Samtidigt som samundervisningen införs i slutet av 70-talet inträffar en nedskärning av den fristående gymnastiken i skolan, som sedan dess fortgått steg för steg. Det är inte bara namnet på ämnet - från gymnastik till idrott - som undergått denna förändring.
Gymnastikens del i lärarutbildningen har också successivt sjunkit från 40 procent av tiden för manliga studenter och 44 procent för kvinnliga läsåret 1944/45 till 9 procent 1986/87. Mer än en halvering skedde när uppdelningen på manlig respektive kvinnlig idrottslärarutbildning upphörde 1977/78.
Läsåret 1986/87 förlängdes lärarutbildningen från två till tre år och den "akademiserades". De praktiska delarna minskades ner och de lärarledda undervisningstimmarna i gymnastiken närapå halverades - igen.

Den kvinnliga gymnastiken hade ursprungligen den manliga Ling-gymnastiken som förebild, men anpassades och antog mjukare och mindre hårddrillade rörelsemönster, med grace och rytm som ideal, men även - som vi kanske tycker i dag - överdrivet feminina och graciösa rörelser utvecklades. Man frångick också det militärt disciplinerade sättet att leda gymnastiken.
Kvinnliga gymnastikdirektörer utvecklade även en mer avslappnad barngymnastik, som skulle bygga på naturliga rörelser och "kroppens egen rytm".
I slutet av 60-talet och på 70-talet utvecklades ämnet mycket och man tog upp element från bland annat jazzdans. Friskis&Svettis med sitt androgyna rörelsemönster grundades.
Då hade flickorna sent omsider börjat spela fotboll och debatten om samundervisning i gymnastik tog fart.
1981 fick vi samundervisning i gymnastiken. 1980 - i samband med den nya läroplanen - hade ämnets namn ändrats till idrott.

Barbro Carli, med ett förflutet som gymnastiklärare på flera skolstadier och lärarutbildare i gymnastik, både på den art- & könsseparerade tiden och den sedermera gemensamma, har själv följt utvecklingen sedan 50-talet och lade i våras fram en doktorsavhandling, där hon studerar vad som hänt framför allt med den kvinnliga gymnastiken.
- Ambitionen med samundervisningen var, berättar hon, att det skulle vara en jämställdhetsåtgärd. Man ville att det skulle bli en utjämning och att flickor och pojkar skulle ha samma aktiviteter. En del förmodade att flickorna skulle lyftas upp "till pojkarnas nivå", underförstått att flickorna inte var fullvärdiga i sitt kunnande.
I själva verket var det kvinnliga gymnastikämnet mångsidigare än det manliga, menar Barbro Carli. Vid sidan av motionsgymnastiken hade man alla möjliga slags grenar, som skidor, skridskor, ja även bollspel.
Men hur dynamiken skulle komma att te sig i gympasalen när samundervisningen infördes hade man inte förutsett.
- Man hade gjort många undersökningar om maktfördelningen i klassrummet, men aldrig någon undersökning på det temat i idrottshallen.
- Men maktmönstret följde ju med även till idrottshallarna. Det blev ingen likvärdig utjämning. Vad flickorna tidigare gjort i skolgymnastiken kom att få en underordnad roll.
Pojkgympan hade mycket mera bollspel och det slog nu igenom i det nya idrottsämnet. Namnbytet fick en djupare innebörd. Barbro Carli bekräftar att det var idrottsrörelsens inflytande som slog igenom.

Pojkarnas idrottserfarenheter utanför skolan förstärker också deras inriktning på spel och prestation. Många flickor i Barbro Carlis undersökning vittnar om hur de får springa bredvid spelet lektion efter lektion utan att någonsin få bollen. Killarna hojtar killnamn och kastar till varandra, och många tjejer ger upp.
I den mån de är intresserade av bollspel. Den populäraste motionsgrenen för flickor är, enligt den Skolverksinitierade undersökning som kom förra våren, aerobics/modern motionsgympa och dans, men det kommer först som nummer sju bland aktiviteterna på idrottstimmarna. Man kan fråga sig om inte också denna dolda läroplan har en påverkan?
Drygt tio procent av flickorna i år 9 tycker till och med - tvärtemot målen för ämnet - att idrottsundervisningen bidrar till ett minskat självförtroende. Många lär sig inte alls - också på tvärs mot målen - att tycka om sin kropp, snarare tvärtom för en del. Nästan hälften, 46 procent, av flickorna i år 9 anser att ämnet inte påverkat dem till en mera positiv syn på sin kropp. I år 2 på gymnasiet är det 60 procent av flickorna som tycker så.
Varför gör då lärarna inte någonting för att själva innehållet i lektionerna ska passa flickorna bättre?

En förklaring är att två tredjedelar av idrottslärarna numera är män, en annan är de nämnda drastiska nedskärningarna av gymnastikövningar och av praktiska inslag över lag i lärarutbildningen. Många lärare klarar helt enkelt inte att undervisa i motionsgympa/aerobics. Det finns också andra förklaringar.
- Dans till exempel är jobbigt att undervisa i, säger Barbro Carli, för pojkarna opponerar sig högljutt, medan flickorna anpassar sig tystare till det de inte gillar. För att lektionen ska "fungera" anpassar sig lärarna till pojkarna.
Visst är det så att fler flickor i dag är intresserade av bollspel, många fler spelar fotboll jämfört med på 70-talet, konstaterar Barbro Carli, men det blir en stor grupp flickor som hamnar utanför, och en del pojkar också.
Både typen av aktiviteter och "killarnas villkor" gör att många flickor inte får chansen att göra sig själva rättvisa.

Barbro Carli beskriver i sin avhandling idrottslektioner som gått till just på det sätt som beskrivs ovan, med en skock killar som haft bollen hela tiden och som bara kastat till varandra och där varken den manliga läraren eller de manliga idrottslärarkandidaterna ens lagt märke till mönstret trots att de stått där just för att studera lektionen.
Bara en (kvinnlig) lärare såg vid ett sådant tillfälle att majoriteten flickor aldrig fick bollen och att många flickor gett upp. När hon påpekade detta viftades det bort. Männen hade ju sett det som rörde sig, aktiviteten, och tyckte att det hade varit en toppenlektion.
- De här villkoren syns mycket tydligt på betygen. Fler pojkar fick i och med samgympan höga betyg, högre än de haft i den könsseparata gympan. Och fler flickor än före samgympan når inte målen och färre flickor får höga betyg än vid särundervisning. Så blev det och så är det fortfarande.
- Och det är synd, för det är ju inte de som är idrottsaktiva på fritiden som har det största behovet, det är ju de som inte når målen skolan vill nå.

Ett knepigt problem som skolan och lärarna blundar för är de sextrakasserier, som framför allt flickor utsätts för i samband med idrottslektioner. En undersökning om detta gjordes 1999 vid Örebro Universitet.
Det är framför allt pojkar som står för de oönskade kommentarer det ofta handlar om. Dessa integritetskränkningar stressar flickorna betydligt mer än de vågar låtsas om. Trakasserierna är svåra att komma åt och den norska sociologen Berit Åhs beskrivning av klassiska manliga härskartekniker ligger nära till hands när man studerar dem.
Föreställningar om att det bara handlar om oskyldigt menade inviter verkar vara önsketänkande. Att sextrakasserierna, precis som vid "vanlig" mobbning, kommer oreflekterat betyder inte att de saknar avsikt. Att reducera sina kamrater till sexobjekt är ett av flera sätt att framhäva sig själv på andras bekostnad. Könsrelaterad mobbning kan därför vara ett bättre namn.

Ska man då börja tänka på separerad gympa igen, enligt principen "kan man inte hantera samidrott med ämnets mål och värdegrundsmålen om jämställdhet för ögonen så ska man inte ha samidrott"? Eller är det att ge upp?
Barbro Carli menar att det är orealistiskt att lägga på lärarna ansvaret för pojkarnas allmänna mognad.
- Det blir fel att skuldbelägga lärarna. Pojkar på högstadiet är senare utvecklade än flickorna både fysiskt och psykiskt och har olika sätt att både inför sig själva och varandra att hävda sig, till exempel på flickornas bekostnad.
Det är inte bollsporterna hon vill åt, betonar hon, men separat undervisning kan vara en lösning, åtminstone på högstadiet och åtminstone ibland.
- Det visar sig att även duktiga flickor tycker att det är skönt att få vara för sig själva ibland.
- Jag tycker inte att det vore att ge upp. Det vore snarare att se till allas bästa. I den frivilliga idrotten har man ju inte heller gemensam träning, eller gemensamma tävlingar.
- Det behöver inte vara så märkvärdigt. Det är en schemateknisk fråga hur man gör. Man kan ju samordna idrottslektionerna för två klasser och ha två lärare, helst en manlig och en kvinnlig. Jag tror det är lättare för flickor att tala om vad som är bra och mindre bra om de har en kvinnlig lärare.
Eleverna skulle på det sättet få större möjligheter att välja aktiviteter som passar dem. Även mindre tävlingsinriktade killar skulle gynnas, menar hon. Då skulle lågpresterande elever slippa bli överkörda eller "trackade" av de högpresterande i bollspel eller andra lagsammanhang där de högpresterande är "beroende" av de lågpresterandes insats.
"Mera tid" i största allmänhet till skolidrotten skulle inte lösa problemen, menar Barbro Carli.
Däremot borde idrottslektionerna läggas så schematekniskt, menar hon, att det fanns tid att duscha i lugn och ro så att eleverna slapp sitta i klassrummet efteråt och eftersvettas. Det skulle vara en stor pedagogisk finess med att det kändes skönt efter träningen.
Den så kallade Bunkeflomodellen räcker inte, menar hon.
- Visst är det nyttigt och trevligt att gå ut och gå och "röra på sig", men det kan bara bli ett komplement. Barn och ungdomar måste få chansen att röra sig på ett allsidigt och bra sätt. Man behöver träna styrka, rörlighet och koordination. Det kräver mångsidighet i rörelser och givetvis en anpassning till ålder och förmåga.
Det betyder också, menar hon, att eleverna inte bara kan få välja själva. Vissa rörelser blir inte roliga förrän man fått in dem i kroppen.

Barbro Carli menar att smörgåsbordsprincipen i skolidrotten, med korta presentationer av olika idrottsgrenar, är fel tänkt.
- Man måste få möjlighet att lära sig saker lite mer ordentligt och inte bara nosa på en rad aktiviteter. Blir det bara korta smakprov blir man aldrig säker i de rörelserna, men det ligger en stor pedagogisk poäng i att få uppleva det.
Just upplevelsen, kroppsupplevelsen, är, menar Barbro Carli, kärnan i idrottsämnet, och den tycker hon åsidosätts i dag.
- Dagens idrottslärarutbildning har kantrat över mot teori och det har smittat av sig på skolidrottsämnet.
- Det ser man på undervisningen i ergonomi och hälsa i skolidrotten, de aspekterna skiljs ut och ligger vid sidan av rörelserna. Man glömmer bort att det är i upplevelsen av rörelse, och kompetens i rörelserna, som idrottsämnets pedagogiska inflytande och speciella möjligheter ligger.
- Det är de upplevelserna i min kropp och känslan i att kunna som jag kan bära med mig till vuxenlivet och som kan inspirera till fortsatt motionsaktivitet.
- Man måste inte ha smakat på samtliga idrottsgrenar i skolan. När man fått ett självförtroende och en god kompetens är det lättare att engagera sig i en ny aktivitet i vuxenlivet.

text: Kerstin Lööv

(7-8/2004)