Gnosjöandan är vida känd, men den har svårt att nå fram till bygdens egna gymnasieelever. Inte en enda sökte till industriprogrammet i år.
Nu tar en friskola över med resurser som ingen kommun kan mäta sig med och med full uppbackning av näringslivet i Gnosjö.
På den tiden vi hade stora båtvarv i Sverige fanns en sann historia om samarbetet mellan ingenjörerna som ritade båtarna och varvsarbetarna som byggde dem. Det kunde handla om jättelika fartyg och en bit inne i svetsandet, falsandet och nitandet hände det inte sällan att ritningarna visade sig vara felaktiga.
Detta kom emellertid inte som någon överraskning för gubbarna på varvsgolvet. De löste problemet efter eget huvud och ingenjörerna fick komma ned till fartygsbygget för att rita om ritningen så att den stämde med verkligheten. Den praktiska, "oskrivna" kunskapen tog över den teoretiska. På samma sätt är det ofta i Gnosjöregionen.
Men det kommer inte att hålla i framtiden.
- Många har kompetens, men de har det inte formellt på papper. De har skaffat sig det på informella vägar. Här finns ingen skoltradition. Folk har velat jobba, säger Klas Boberg, rektor för det kommunala ungdomsgymnasiet på Gnosjöandans Kunskapscentrum.

Vem är det då som försörjer företagen i Gnosjö med utbildning?
- Det undrar jag också! Vi har haft ett industriprogram här, men vi har inga sökande. Däremot startar vi ett nytt teknikprogram som vi kallar Entek, (entreprenör- och teknikprogrammet) där vi ska försöka jobba närmare företagen och för att få eleverna både till högskolan och till att komma ut på småföretagen som vi har här.
- I vår region gäller det att skapa utbildningar som stimulerar till nytt småföretagande, men vad gäller industriprogram och yrkesförberedande program så har vi inte lyckats, det är bara att konstatera.
Är det ett nytt fenomen att ingen söker till industriprogrammet?
- Nej, vi har haft fem-sex magra år med så låga söktal att vi inte startade industriprogrammet vare sig förra året eller i år. Det verkar som det kan bli ett litet uppsving nu, men eftersom regionen är intresserad av att utbildningen kommer till stånd så ska vi inte konkurrera med den privatskola som startat den här terminen. Det är den politiska viljeinriktningen här.
Hur kommer det sig att det är så dåligt intresse för industriprogrammet till och med i Gnosjö?
- Jag tror att industrin behöver jobba på sin image. Sextonåringar söker inte det eftersom de inte vill bli industriarbetare. Jag vet inte om de lever med mormor och morfars bild av en smutsig och farlig industri, eller om det är påverkan från föräldrarna.
Men räknas Gnosjös företag också in i bilden av smutsiga och farliga industrier?
- Om man tittar på företagen så ser det inte så ut. De är toppmoderna med toppmodern utrustning, men i viss mån lever bilden kvar som gör att man inte söker industriutbildning. Det är förstås en gissning från min sida och inget vetenskapligt belagt.
Men i Gnosjö borde väl ändå ungdomarna ha en bättre bild av industrin?
- Nej, den här situationen gäller för hela regionen Gislaved, Värnamo och Gnosjö. Gnosjö är alltså inget undantag.
Har alltså ungdomarna gått på den gamla myten som finns om industrin?
- Det är svårt att säga, men faktum kvarstår att de inte väljer industriprogrammet. Däremot är det väldigt många som väljer samhällsprogrammet, ett studieförberedande program. Men jag vet att en stor del av dessa ungdomar hamnar ute på företagen ändå, i industriarbete - utan att ha någon utbildning för det.
- De inser ju till slut att även de behöver försörja sig och då är det industrin som står till buds.
- Samtidigt kan industrin inte få de kvalificerade yrkesmän som den vill ha!
Enligt både skola och företagare i Gnosjö har bygdens industrier mycket svårt att få tag på arbetskraft till sina industrier. Företagen bedriver aktiva värvningskampanjer på flera håll i Sverige för att få tag på kvalificerade arbetare till svarvar och skärmaskiner.
- Hittills har företagen själva sett till att utveckla sin arbetskraft och ge dem specialistutbildning inom det gebit de ska jobba inom. Men med den tilltagande datoriseringen (de stora verkstadsmaskinerna styrs i dag av datorer med särskilda cad-program) och ökade krav på språkkunskaper så behöver företagen ny och välutbildad personal som kommer från skolorna.

Frågan är varför inte ens Gnosjö, med sin berömda entreprenörsanda, har lyckats engagera sina ungdomar till att utbilda sig för jobb i ortens industrier?
Industriföreningens ordförande i Gnosjö, Inge Johansson, menar att både skolan och industrin själv får ta på sig skulden.
- Skolan har inte satsat någonting och industrin har inte varit tillräckligt aktiv för att attrahera eleverna. Industrin måste öppna upp och känna större engagemang. Grundtanken är att kommunerna ska ha huvudansvaret, men om man inte satsar på industriprogrammet måste någon annan göra det.
- Det har funnits en attityd från skola och föräldrar att industrin är skitig och farlig. Men så är det inte i dag. Du tjänar bra, har ett bra jobb, bättre arbetstider än inom vården, och det gäller för oss att få ut det budskapet, menar Inge Johansson.
Helst av allt skulle han vilja se en lärlingsutbildning där eleverna har sin bas i företaget, men har skolplikt och får gå till skolan för att läsa in baskunskaperna och kärnämnena vissa timmar i veckan.
- Då kommer ungdomarna ut i lärlingsutbildning på ett företag och får dessutom krav på sig att läsa in matte, språk etcetera.
- Inom industrin ska vi i dag hantera krav som finns både i Sverige och i omvärlden. Det räcker inte med de kunskaper man fick på 50-talet. Eleverna måste ha de flesta kärnämnena för att klara dagens arbetsliv, säger Inge Johansson.
Men Gnosjö hade inte varit Gnosjö om företagen och kommunen inte hade agerat för att ändra de förhållanden man inte är nöjda med.
Såväl politiker som företagare uppvaktade maskinföretaget Lichron AB som redan driver egna teknikgymnasier som friskolor i Trollhättan och Skövde.
Och i höst har ett nytt teknikgymnasium startat även i Gnosjö.

Företagets koncept för att locka elever är unikt och ingen kommun i världen kan konkurrera med det. Företaget köper in splitter nya svarvar, fräsar och slipmaskiner från hela världen och har dem uppställda i en maskinhall innan de säljs vidare till svenska industrier.
Vi talar om toppmoderna, datoriserade maskiner på 10-15 ton vardera som kostar åtminstone 10 miljoner kronor. De är så nya att de inte har sålts ännu.
Och dessa maskiner får eleverna jobba med under sin utbildning.
Maskinerna ska producera och generera vinst till företagen, det är inga uttjänta gamla grejor. När maskinen sedan säljs kommer en ny, helt uppdaterad maskin till skolan. Eleverna får jobba med det nyaste som finns. Skolan vill bygga upp ett bra självförtroende och en bra produktionsgrund för dem.
- Företagarna i Gnosjö har varit jätteengagerade och verkligen förstått att nu är det de själva som måste ta tag i kompetensförsörjningen. De måste visa att det är en viktig fråga och lyfta upp den på utbildningsdagordningen.
- Vi skulle lätt kunna dra igång tio sådana här skolor runt om i landet. Vi har haft kontakt med väldigt många företag och kommuner, säger teknikgymnasiets rektor Leila Khammari.
Hon är själv ingenjör i botten och brinner verkligen för sin skola.
Vad är det som gör att ni är så attraktiva?
- Eleverna nyttjar vår försäljningsmaskinpark, en modern, ljus anläggning med nya maskiner som under utbildningen även är elevernas utbildningshall.
- De lär sig programmering av datastyrda maskiner och att importera ritningar i ett dataprogram och bereda ritningar.
- De gör projekt och är dessutom ute på längre praktik ute på företagen. Då har de nytta av att de har stått vid maskiner som väger 10-15 ton. De blir vana vid storleken genom att utbilda sig vid en produktionsmaskin, säger Leila Khammari.

I den kombinerade försäljnings- och utbildningshallen är allting nytt och fräscht. Företagare som ska köpa maskiner kommer dit och eleverna får träffa blivande arbetsgivare.
- Här kommer eleverna att kunna välja mellan jobben när de tar sin examen! skryter rektor med ett skratt.
Lichrons teknikgymnasium i Gnosjö startar med en halv klass. Skolan ska ha trettiofyra elever per årskull, men i höst började bara fjorton.
- Färgen har precis torkat på skolan. De elever som börjar nu hade möjlighet att söka först i februari och då var vi en byggarbetsplats. Det fanns nog inte en gjuten betongplatta ens.
- Att våga söka en utbildning där ingen i regionen läst tidigare, där inga äldre syskon eller kamrater hade läst och som man inte hade några referenser alls till - det kräver ganska mycket av eleverna.
- De som kommer nu är jättetuffa och intresserade av att söka något nytt, berättar Leila Khammari och fortsätter:
- Hjulen snurrar i Gnosjöregionen. Det är här som vi utbildar hjulen!
Men ni utbildar för näringslivet. Ska ni inte utbilda eleverna för livet?
- Vi lägger grunden för ett livslångt lärande eftersom vi lär eleverna att lära sig. Vi ska utbilda ansvarstagande och allmänbildade tekniker, det är vår värdegrund. Även om du byter spår i framtiden. Det finns många dörrar att öppna när man mognar och specialiserar sig.
- Vi jobbar mycket med kärnämnena och ställer hårda krav att eleverna ska klara dem. Det är inte som att "paddla fram med silversked på en räkmacka" att utbilda sig här.
- Eleverna måste jobba hårt och de har personal som verkligen gör allt för att ge dem en så bra utbildning som möjligt. Vi ska bygga självförtroende hos eleverna så att de kan ta ansvar för sig själva.

Skolan ska fånga upp regionföretagens synpunkter och önskemål. Rektor Leila Khammari tänker bygga upp ett så bra samarbete som möjligt med industriföreningen i Gnosjö.
- Vi utbildar för industrin och måste lära oss av industrin. Tillsammans har vi alla möjligheter att lyfta upp teknikutbildningar och göra dem häftiga!

text: Bill Erlandson

(11/2007)