I grund och botten är det skolan som har ansvaret för vad som händer på skoltid, men när vi ser att de är på väg åt fel håll med raketfart så måste alla agera.
Som jag ser det är det ett samhällsproblem där alla måste hjälpas åt, en lång rad av aktörer måste ta sitt ansvar.
Självklart är föräldrarna de viktigaste men när inte de tar sitt ansvar så måste någon annan reagera och agera.
I den här kedjan finns många viktiga aktörer - säkerhetsansvariga på kommunen, fastighetsansvariga, de sociala myndigheterna, polis och inte minst räddningstjänsten, som måste vakna upp ur sin törnrosasömn.
Vi kanske ska ställa om vårt fokus så att vi blir verksamma där vi kan göra mest nytta? Nu sitter vi på våra kammare och läser skriftliga redogörelser och alla kommuner gör på sitt eget vis.
Själv tycker jag inte systemet känns bra. Jag vet att man vill förtydliga ansvaret och det har man gjort, men hur kan man bilda sig en uppfattning om en verksamhet genom att bara läsa om det?
Det jag menar är att detta tar stor energi av räddningstjänsterna och det är säkert olika ställt i landet. Vi lägger också enorma resurser på nya tekniker och här kör också de flesta sitt eget race.

Det jag vill ha fram är att vi måste få upp ögonen för de problem som finns i dag i samhället; vi måste vara flexibla och kunna agera när de dyker upp. Vi måste fokusera där det finns bekymmer. En del räddningstjänster har startat upp verksamhet mot skolbränder, andra kårer tycker inte "att det är vårt jobb".
Som jag ser det kan vi göra stor nytta med små medel i skolorna. Men jag vet att det inte räcker med den utbildning vi kör i skolorna för närvarande. Pratar man med ansvariga på skolor så är de desperata och undrar vad de ska göra. Det är då vi kan komma in och på olika vis vara en resurs för dem.
I Linköping har vi startat en modell som går ut på att vi åker ut och har individuella samtal med berörda elever. I dagsläget är det för tidigt att utvärdera detta men redan nu känns det som om vi är på rätt väg. Det är viktigt att vi inte sitter med några pekpinnar utan pratar igenom och försöker få eleven att förstå konsekvenserna av sitt handlande.
Det vi kan se är att det finns en människa bakom en fasad. Skolpersonalen vet mycket väl vilka det är som ligger bakom de flesta tillbuden, så de vi samtalar med har skolan pekat ut.
Skadeståndsaspekterna tar polisen ihop med föräldrarna när det behövs.
Jag vet att problemet inte kan lösas helt med detta men vi kan dra vårt strå till stacken. Det känns bra att ligga före bränderna, men skolan måste också lära sig att se tidiga varningssignaler.

Stefan Hagdahl
Räddningstjänsten Linköping

(2/2008)