När svenska skolpolitiker uttalar sig om de dödsskjutningar som drabbat finska skolor säger de oftast att risken för att det ska ske i Sverige är mycket liten.
- Men det har redan hänt här, många gånger, fast på ett annat sätt. Jag håller det för mycket sannolikt att åtskilliga skolbränder i Sverige har utförts av människor med liknande problematik som de finska mördarna hade, säger Sven Å Christiansson, professor i psykologi vid Stockholms universitet.
Han är en av Sveriges främsta forskare när det gäller hur gärningsmän till grova våldsbrott tänker, agerar och utvecklas i sitt, som han säger, gärningsmannaskap.
Christiansson anlitas av domstolar och polis i de mål som rör allvarliga våldsbrott då mördare och seriemördare lagförs.

Han refererar till att det varje dag inträffar anlagda bränder, alltså mordbränder, i svenska skolor. Det faktum att elever och personal ännu inte blivit innebrända kan vara rena tillfälligheten. Om det skulle inträffa kan Sverige bli omtalat för värre massmord än de som har skett i Finland och USA.
- Problematiken finns likaväl här som i Finland och i USA - alltså barn och ungdomar som upplever total kontaktlöshet.
- Utifrån sin tidigare ensamhet under uppväxtåren har de med sig ett utanförskap som gör dem oförmögna att etablera kamratrelationer. De hör inte hemma någonstans. Det ser jag väldigt ofta hos mördare och seriemördare som jag har intervjuat. De passar inte in någonstans. De har inte fått med sig förmågan att bygga relationer från sina tidiga år, konstaterar Sven Å Christiansson.
Denna ensamhet, detta tillstånd av kontaktlöshet uppstår först mellan föräldrarna och barnet och det skapar behov hos den unga människan.
Det skapar en frustration att gå omkring och känna sig utanför och vid sidan om, och det skapar fantasier om att vända på situationen så att han inte längre är den där hjälplöse.

Även om han inte begår skolskjutningar finns det många andra sätt som detta uttrycks på, exempelvis mordbränder i skolorna.
- Det är ett utagerande utifrån motsvarande problematik som de finska skolmördarna hade. (Det inträffade ett sådant dåd i Finland i november 2007 och ytterligare ett i november 2008, red. anm.)
- Tjejer vänder ofta detta inåt, men vid anläggande av bränder är tjejerna relativt "välrepresenterade". Annars brukar flickans agerande mest handla om att skada sig själv, menar Sven Å Christiansson.
Men det begås ju hundratals skolbränder per år i Sverige, och ofta i gäng, och där går ju gärningsmännen sedan inte och skjuter sig efteråt. En del verkar också förvånade över att branden blev så allvarlig fast de "bara" tände på "på skoj" i ett hörn någonstans.
- Jo visst, där jämför jag inte. Men vad jag vill säga är att en del av dem som begår skolbränder har motsvarande problematik. Det finns gemensamma komponenter.
- Det finns också exempel där en elev lagt en död hare på skoltrappan eller flått ett djur och hängt upp det på skolporten för att visa sitt förakt för skolan. Det är oftast där som gärningsmännens problematik blir påtaglig. Det är i interaktionen med andra elever som det blir så uppenbart att de inte passar in.
Varför blir man mördare för att visa upp sig i stället för rockmusiker eller konstnär?
- När jag har undersökt mördare som vi haft i Sverige - jag har haft väldigt ingående och långvariga intervjusituationer med dem - så framkommer det att de inte haft någon alls att ty sig till i livet. De har varit totalt ensamma.
- Det är oerhört många som växer upp under miserabla förhållanden, både fysiskt och psykiskt och det är den psykologiska bristsituationen som är den mest allvarliga. Dessa gärningsmän hittar inte hem någonstans.
- För andra barn kan kamratkretsen ha varit viktig, eller en moster, eller en kamrats föräldrar - de har hittat andra vägar, men de här gärningsmännen lyckas inte göra det. De stänger av fullkomligt, sluter sig och försöker hantera det hela inom sig själva.
- Det mest typiska är inte att de utsatts för fysisk misshandel i hemmet, utan psykisk misshandel - utanförskapet. Det finns redan i familjen och det följer dem till skolan och till kamraterna. De hittar inga andra vägar.
- Vi är väldigt olika och gör olika saker i en stressituation eller under stark vanmakt. En del tar till alkohol, en del skadar sig själva, medan andra kan transformera problembilden till skapande konst.
- Ytterligare andra skapar fantasier där de vänder underläget till "överläge". De placerar sin problematik utanför sig själva. De ser det som samhällets eller skolans fel, berättar Sven Å Christiansson.
Han har jämfört olika skolmördare från USA och Finland och menar att de kopierar varandra när de står med sina vapen riktade mot en kamera.
- Det är en ny företeelse i sig, denna oerhörda bekräftelse de får via media. Det är besynnerligt att inte media fattar att de är medspelare här, att de används i gärningsmännens strategi.
- Det handlar inte så mycket om internet som om tidningar, TV och radio - det är där de blir världsberömda. Smittoeffekten är inte obetydlig, för det är bekräftelsen de söker, den de har saknat i hela sitt liv, säger Sven Å Christiansson.
Men när de kommit så långt att de får denna bekräftelse - varför tar de då livet av sig?
- De blir odödliga! Samma sak med seriemördare. De vet att de blir odödliga. De har redan gett upp om att få ut någonting av detta livet, men de vet att de kommer att finnas kvar i människors medvetande nästan i evighet. De har fått sin plats i historien. Hur annars ska "en fullkomlig nolla" bli världsberömd? Dessutom lurar de samhället på revansch när de tar sina egna liv, vilket även det ger dem tillfredsställelse.
Varför går det så långt?
- Ungdomar i dag är så oerhört drivna av att få bekräftelse. Det ligger i tiden att inte bli ett yrke, utan att bli känd.
- De här problematiska personerna måste fångas upp. Framför allt måste det finnas personal i skolan som kan prata om människor och människors inre liv.
Men en gymnasielärare har, hävdar Sven Å Christiansson, inga kunskaper och ingen utbildning i psykologi. Det har dragits ner på ämnet inom lärarutbildningen och finns bara i oerhört liten omfattning, anser han.
- På vissa gymnasieskolor försvinner också ämnet psykologi till förmån för exempelvis religionshistoria, hävdar han.
- Det är lågprioriterat i skolan att ha kunskaper om hur människor fungerar. På lärarhögskolan vill de lära sig "pedagogiska knep, men de vill inte lära sig hur barn och ungdomar faktiskt tänker, känner och utvecklas, anser Christiansson.
- Men det måste man lära sig för att kunna möta de här eleverna - de som man inte riktigt får grepp om, som är undanglidande.
- Men kamraterna ser till fullo att eleven inte mår bra.
- För att klara detta måste vi ha lärare i skolan som har bakgrund och kunskap nog för att kunna bemöta dessa elever. Det gäller även skolhälsovården.
- Det som krävs är inte mera kontroll utan psykologisk motivation och beredskap, anser Sven Å Christiansson.
- Det är inte bara de som slår folk på käften, krossar rutor eller klottrar i lokaler som måste uppmärksammas, utan minst lika mycket de här tysta och undanglidande eleverna.
- FN har en beteckning för absolut fattigdom. Här talar vi om absolut ensamhet.
- Framför allt måste eleverna kunna känna sig trygga i att berätta om vad de uppmärksammar, men då måste skolan ha en kontinuerlig diskussion om problemet så att folk kan känna igen sig i varandra och i dem som drar sig undan.
- Varför har vi inte ämnet "människokunskap" när vi har religionskunskap? Varför får vi lära oss om alger och fiskar, men så lite om hur barn utvecklas, tänker och känner?
- De flesta av oss ska bli föräldrar, men ingen av oss får lära sig någonting om detta med anknytning, som är så oerhört viktigt.

text: Bill Erlandsson

(Nr 2/2009)