Bibliotekschefen Christer Hermansson har tagit tjänstledigt, åkt till Grekland några månader och skrivit denna bok. Undertiteln ”Om det subjektiva chefskapet” anger tonen i hans berättande: Det centrala är att som chef veta vem man är, förbehålla sig rätten att vara och använda sig av sig själv samtidigt som man respekterar andras rätt att göra detsamma.
Texten består av korta stycken i små sekvenser, betraktelser som avrundas efterhand.

Kanske är de tankar som tänkts färdigt  och satts på pränt. Kanske har Christer Hermansson mest skrivit av sig- ett syfte som är gott nog - än velat berätta något sammanhållet med story och handling.
Böcker har olika användning. En del är bra att bläddra i, andra vill man sträckläsa, några vill man njuta av i små portioner.
Hermansson har skrivit en njutbar liten bok i nätt format, en bok som följt med mig i väskan och som jag tagit upp när jag vaknat en alldeles för tidig morgon och tankarna snurrat kring vardagen som rektor.

Hermansson skriver om det subjektiva chefskapets grunder. De är att inte ta hänsyn till Jantelagen, ibland tänka tvärtom och hur detta chefskap manifesteras i verkligheten, genom att chefen anser att medarbetarna är smarta, snabba och snygga och att humorn alltid har sin plats.
Så långt kan jag hålla med och metaperspektivet i betraktelserna ger mig den där trösten som man ibland behöver som en hårt pressad mellanchef, trösten som är en känsla av att ”jag-är-inte-ensam” med den vånda som ibland helt enkelt ingår i jobbet.

Det finns en hel del jag känner igen mig i som chef i samma offentliga sektor, till exempel hans beskrivning av beslutsgången och  möteskulturen.  Men rektorsuppdraget styrs av skollagen och läroplanen och inte bara av de politiska besluten på kommunnivå vilka Hermansson refererar till.
Däremot håller jag inte med honom i synen på ledarskapet - när det subjektiva perspektivet i denna bok tar över, blir det för mig ett otydligt ledarskap, utan annan linje än att vara personlig och utgå från sig själv. Med resultat att den som skriver gör ett slags bokslut med sig själv.

Ändå kommer de kloka betraktelserna här och var i texten och träffar ofta mitt i prick.
Då infinner sig njutningen, att man vilar i noteringarna i denna chefsdagbok vars trösterika ord bottnar i medelålderns vilsamma klarsyn, som märks lite på håll, i det frirum som metaplanet ger.

Eva-Stina Sundén

(Nr 8/2011)