Djeno Mahic har varit rektor i drygt ett år. Som många andra skolledare har han en bakgrund som fackligt engagerad och som lärare. Men han har också erfarenheter som de flesta rektorer saknar. Som 19-åring tvingades han fly från kriget i forna Jugoslavien.

En stark septembersol lyser och luften är kylig och klar när Djeno möter på Hjortmosse-skolans parkering.
Solen sken även då han flydde från sin hemstad Mostar i forna Jugoslavien. Men då var det kvävande hett med 43 grader i skuggan. Djeno förklädd i en kroatisk uniform, svettades inte bara av värmen.
Efter många turer kom han till Norge. Sverige tog inte emot fler flyktingar då.
Ett år senare kunde han återförenas med brodern Raif, som tidigare flytt till Sverige och bodde i Göteborg.
-Min upplevelse av att fly, bryta upp från allt, lämna min familj och börja om i ett nytt land har påverkat mig på flera sätt, berättar Djeno Mahic.

Erfarenheterna har gjort honom öppen och inkännande för andras åsikter, samtidigt som han tycker det är viktigt att vara tydlig med vad han själv vill.
- Dessutom har jag upplevt tre vitt skilda skolsystem, i Bosnien där jag gick grundskola och gymnasium, i Norge och Sverige som elev och lärare.
Trots Djeno Mahics oönskade upplevelser räds han inte förändringar, faktiskt tvärtom. Han vet att man kan gå vidare och få ett bra liv.
- Jag älskar förändringar, utbrister han spontant. Det är när man stagnerar som man ska börja oroa sig.

Han har dock stor förståelse för att till exempel omorganisationer kan skapa oro.
-Jag tror på öppenhet och vill inte ha några hemliga agendor. Både personal, elever och föräldrar ska kunna känna förtroende för mig.
-Jag står för besluten, men det är viktigt att kommunicera för att komma fram till gemensamma beslut förankrade i verkligheten.
Tidigare hade skolan mycket skolk och spring i korridorerna. Djeno Mahic och personalen insåg att schemat borde vara ett verktyg, inte ett hinder.
Nu är skoldagen mer komprimerad, det flyter på bättre utan långa håltimmar. I stället har man fem minuters raster mellan lektionerna. Det har blivit betydligt lugnare och skolket har minskat avsevärt.
-Visst ibland kan det vara jobbigt att ta alla förändringsdiskussioner, men jag tror alla vinner på att vi har ett öppet transparent klimat, säger Djeno.

Det var när Djeno arbetade med ungdomar på en fritidsgård på Hisingen, en praktikplats han skaffade sig under sin första tid i Sverige, som han insåg att det var människor han ville arbeta med.
Han läste på komvux och kom fram till att han ville bli lärare. Han visste precis hur han inte ville vara som lärare.
-I Bosnien-Herzegovina fick den enskilda eleven ta ett enormt ansvar för att klara studierna. Det förutsattes att man skulle fatta.
-Jag fick en hård örfil i femman och tänkte att så skulle jag aldrig göra om jag var lärare. Det var så förödmjukande.
I åttan klarade han inte av att hänga med i matten.
-Det var en fruktansvärt obehaglig upplevelse, minns Djeno Mahics.

Föräldrarna kunde inte hjälpa honom och det fanns ingen specialpedagog, läxhjälp eller stödundervisning i skolan. Det hårda klimatet påverkade honom mycket.
-Vad innebär det för en individ när man inte förstår? Jo, man tappar lusten till allt!
Det är vårt ansvar att eleven förstår, betonar han.
När skolan ska utforma åtgärdsprogram så är han noga med att vända på perspektivet.
-Skolans ansvar är störst, sedan kommer elevens.

Djeno Mahics ovanliga rektorsbakgrund underlättar kontakten med barn och föräldrar med utländsk bakgrund. Han kan leva sig in i deras situation.
-Många har ett myndighetsförakt för oss som representerar samhället, men genom att jag kan nå dem på ett mer personligt plan blir det lättare att nå fram.
Han  tycker sig också kunna avväpna elever med invandrarbakgrund. Som häromdagen då han mötte en elev som var på väg hem. Pojken muttrade att det ändå inte var någon idé att gå i skolan eftersom…
-Eftersom du är ’blatte’, eller?, sa Djeno.
-Mmmjaa.
-Tro inte att dörrarna är stängda bara för att du är invandrare. Se på mig, jag har studerat och nu arbetar jag som rektor.

För Djeno har musiken alltid varit viktig. Redan som pojke med långt lockigt hår lirade han trummor i ett band. Att han är rektor för Trollhättans enda grundskola med musikklasser ser han som en bonus.
-Jag är total analfabet på noter, avslöjar han.
Det hindrar dock inte att han tillsammans med några musikelever jammar loss både på gitarr och balalajka. Naturligt gehör kompenserar en hel del.
En gitarr var det första han sparade ihop till under sin tid som flykting i Norge.
-Vi var några flyktingar som bildade ett band och åkte runt och spelade, berättar han. Det var ljusglimtar under en ganska svår tid.
Framöver hoppas han kunna utveckla skolan så att det blir ett rock-spår och en dj-utbildning.
-Men det hänger på om jag och personalen lyckas motivera varandra, säger han och skrattar varmt.

Text och foto: Anna Rehnberg

(Nr 9/2011)