Kvinnor har i dag till stor del erövrat den ”maskulina” beslutskraften och män har tagit till sig det ”kvinnliga” kommunicerande ledarskapet. Men i skarpa lägen kan det nya ”könsöverskridande” skolledarskapet krascha, har Monica Söderberg Forslund sett i sin forskning.

Utvecklingen har sedan 1970-talet inneburit fantastiska framsteg för kvinnors möjligheter att ta plats och bli erkända som skolledare.
Kvinnliga skolledare har i dag en helt annan utgångspunkt för att kunna utöva ett brett och allsidigt ledarskap. Och även utöva vad som tidigare betecknats som mer manlig beslutskraft.
Vad som traditionellt förknippats med kvinnliga förmågor – att i demokratisk anda lyssna, kommunicera och samspela med personalen– har blivit ideal som nu även införlivats av manliga rektorer.
Och ändå: I vissa lägen sticker gamla så kallade särartsföreställningar upp nosen om att det manliga könet av naturen besitter vissa egenskaper som ges högre värde än kvinnors.
Det har Monica Söderberg Forslund studerat i en doktorsavhandling vid Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet. Avhandlingen heter Slaget om femininiteten. Skolledarskap som könsskapande praktik.

En utgångspunkt är att de föreställningar om kön som vi dagligen omges av i vår miljö påverkar oss, men vårt eget sätt att tolka, acceptera eller inte acceptera dessa föreställningar påverkar också hur vi själva agerar.
Den skolmiljö som rektorer och lärare bygger upp och organiserar kommer då att innehålla förväntningar och lägga innebörder i hur flickor och kvinnor respektive pojkar och män är och beter sig.
På det sättet är människorna i denna miljö med och skapar den kultur och organisation där de verkar.
– Rektorsrollen omdefinierades när skolan avreglerades och decentraliserades, konstaterar Monica Söderberg Forslund. Från att ha varit en rätt isolerad tjänsteman skulle nu rektor vara med mycket mer i verksamheten.
Det är inte bara skolan som gått igenom den här utvecklingen. Hela statsapparaten har avreglerats och decentraliseringen innebär en fullständig omvandling med nya förutsättningar för verksamheterna, konstaterar Monica Söderberg Forslund.
– Mål- och resultatstyrningen i skolan och nya arbetsuppgifter för rektor har utan tvivel inneburit ett paradigmskifte. Det gäller arbetet med budget och administration, men framför allt ansvaret för måluppfyllelse och skolans kvalitativa utveckling.
– Rektor som den förvaltande tjänstemannen som styr utifrån regler och mer auktoritära ledningsideal, har nu omvandlats till en mer kommunicerande ledare med medarbetare som nu är delaktiga.
De föreställningar om ett bredare och allsidigare ledarskap som innefattar både beslutsfattande och dialog med personalen har inneburit en utveckling för alla, tycker Monica Söderberg Forslund.
Men, har hon funnit, gamla unkna särartsföreställningar är fortfarande förvånansvärt aktiva i skolan och bland de intervjuade rektorerna.

1973 var det bara sju procent av rektorerna som var kvinnor. Och när jämställdhetsdebatten kom igång på 70-talet påpekade många att den siffran inte stod i proportion till antalet kvinnliga lärare, som då var 60 procent.
Särskilda ansträngningar gjordes för att uppmuntra kvinnor att söka sig till skolledaruppdrag, och för att de kommunala arbetsgivarna skulle bli bättre på att anlita kvinnor, inte minst när det gällde den vanliga inkörsporten till skolledartjänster – vikariaten.
1977 tillsattes en statlig kommitté, Utredningen om kvinnliga skolledare. Där talade man om kvinnors dåliga självförtroende och utredningen diskuterade mäns och kvinnors ”skilda perspektiv” som givna fakta. Man argumenterade för att ”bådas perspektiv” borde utnyttjas bättre i skolan.
Monica Söderberg Forslund har som en del i sin undersökning, gått igenom en mängd politiska texter som statliga utredningar och propositioner, avhandlingar och annan forskningsrapportering om skolledare från 1830 och framåt, liksom debatt i fack- och dagspress från perioderna 1997-1998 och 2006-2007.
Enligt textmaterialet från 1970-talet bar kvinnor på inre psykologiska barriärer, som dåligt självförtroende, som de måste frigöra sig från, och de måste få stöd och uppmuntran för att våga ta sig an skolledningsuppgiften.
Föreställningar om kvinnors och mäns ”särarter” på förment biologisk grund byttes nu mot föreställningar om särarter på psykologisk eller sociokulturell grund. Men det var fortfarande kvinnorna som var annorlunda och det som identifierades som feminint var lägre värderat.
Sedan kom forskning som hävdade att inga skillnader kunde observeras mellan kvinnliga och manliga skolledare. På 1980-talet började så en del forskare att bedöma kvinnliga skolledare som bättre lämpade för skolledarskap än män.
På 90-talet kommer forskning och andra texter att tala om det manliga skolledarskapet som förlegat och de manliga skolledarna uppmanas att anamma de kvinnliga förhållningssätten.
En syntes av manligt och kvinnligt skolledarskap förordas. Man talar om ”det relationella ledarskapet”.
Utöver dessa textanalyser har Monica Söderberg Forslund gjort två intervjustudier, en 1997-1998 med fyra kvinnliga rektorer, och en under 2002-2006 med sju kvinnliga och sju manliga rektorer för att se vilka könsföreställningar som var aktiva in på 2000-talet.
Det visade sig att ett antal kvinnliga och manliga rektorer identifierade sig med och praktiserade både ”femininitet” och ”maskulinitet”.
Rektorer tycks nu för första gången arbeta utifrån ”gränsöverskridande könsföreställningar”.

Både kvinnor och män visade ett tidsenligt demokratiskt ledarskap. Också kvinnorna betonade att de inte hade problem med att sätta ner foten när det behövdes – dock utifrån en inlyssnande och kommunicerande hållning.
– Men, i vissa lägen kunde särartsföreställningarna kickas igång, berättar Monica Söderberg Forslund.
– Vilka könsföreställningar som man tog stöd av och aktiverade avgjordes helt uppenbart av situation och sammanhang. När det gäller ledarskapets kanske mest centrala praktik – konkret besluts- och ledningsarbete – så tycks det som om ”särartsdiskursen” (se fotnot) lätt aktiveras.
– Beslutsfattande är väldigt starkt sammanlänkat med kulturella och historiska traditioner som handlar om manlig auktoritet, effektivitet och oberoende initiativ- och handlingskraft, säger Monika Söderberg Forslund.
– I vissa lägen är det dessutom enbart manlig maskulinitet som accepteras och där gör sig femininiteten inte gällande.
Två sinsemellan oberoende rektorer, en kvinna och en man, hade svårt att i alla stycken få sina förändringsambitioner och sin beslutsrätt accepterad och de hade hamnat i konflikt med sina respektive personalgrupper.
Den manlige rektorn kontrollerade situationen genom att överge sin samverkansambition och i stället – med framgång – markera sin rätt att fatta beslut ensam i gammal maskulin tradition.
– Med hjälp av manliga brösttoner, att ’här är det jag som fattar besluten’, körde han ”över” personalen utan ruelse – och personalen accepterade det, berättar Monica Söderberg Forslund.
– När den kvinnliga rektorn på liknande maskulint vis försökte kontrollera situationen stötte hon snabbt på patrull. Hon blev ifrågasatt och utsattes för öppna angrepp.
– I det läget övergav hon sin rätt att på egen hand fatta beslut och intog en extremt social och kommunicerande hållning, inriktad mot samförståndslösningar där allas röster skulle höras.
Skulle rektor i skarpa lägen inta en mera ”maskulin” hållning, skulle det komma från en man, så tolkar Monica Söderberg Forslund personalens inställning.
– Det finns en väldig kraft fortfarande i de här gamla könsföreställningarna och de griper in i vårt handlande, menar hon.
Poängen är, förklarar hon, att i våra föreställningar om kön och genus ligger olika handlingsalternativ. Vi väljer utifrån vad vi plockar fram i repertoaren inom oss och runt oss. Och på så sätt materialiseras dessa undermedvetna föreställningar och får konsekvenser.

På 2000-talet exploderade antalet kvinnliga skolledare. De var efterfrågade och det manliga ledarskapet var ifrågasatt. Men rätt vad det var ansågs mängden kvinnliga skolledare vara ett problem – för pojkarna, som inte fick några förebilder.
Flickor som grupp är i dag som bekant duktigare i skolan än pojkar som grupp.
– Men när pojkar strular och skolkar visar det sig att skolan har en mycket större social tolerans och beredskap att agera till pojkarnas hjälp, säger Monica Söderberg Forslund.
– Man anser också att pojkarna lider brist på manliga förebilder och då försöker skolan skaka fram sådana.
– Men när flickor faller ur ”duktiga flickor-ramen” och skolkar, då har man en väldigt dålig handlingsberedskap och står ofta helt handfallna. Killarna blir sedda, men inte tjejerna.
Monica Söderberg Forslund menar att även detta är utslag av det gamla ”särartsbestämda könstänkandet”, där det som förknippas med kvinnlighet nedvärderas, och flickor kommer till korta.
Många av rektorerna, inte minst de kvinnliga, bekymrade sig för att de hade så få manliga lärare. De förknippade män med rak kommunikation och handlingskraft och såg dem som bättre på att upprätthålla ordning och disciplin. Kvinnliga lärare ansågs vara mer inriktade på omsorg, och på att prata och tjata.
En manlig rektor berättade att det minsann fanns kvinnliga lärare som också var bra på att rya i och använda rak kommunikation. Men då var de i denne manliga rektors ögon ”ena riktiga rivjärn”.
Även om det sades i en uppskattande ton, så märktes det att det inte riktigt ansågs ingå som en normal variation hos kvinnor, de hade liksom lånat ett manligt drag.
Föreställningarna om kön har genom hela utbildningshistorien legat bakom hur skolan organiserats och vilka rollrepertoarer som funnits att tillgå för olika aktörer, och de processerna är fortfarande aktiva, har Monica Söderberg Forslund sett.
– Därför finns det alltså mycket att ta ställning till även för skolledare av i dag, menar hon.
”Hur tänker jag och hur agerar jag och vilka könsföreställningar använder jag mig av i olika situationer?”, det tror Monica Söderberg Forslund är bra att fundera på för rektorer.
– I sitt sätt att vara och bemöta personal och elever sätter rektorerna nämligen agendan och skapar på det viset ”kön”. Det ligger förstås ett stort ansvar i det.

text: Kerstin Lööv