Svenskt skolledarskap står sig bra internationellt
Svenskt decentraliserat ledarskap har, vilket kanske förvånar oss själva, större befogenheter än i andra länder. Det skriver Björn Sandström som varit Sveriges representant i ett OECD-projekt om skolledarskap.
OECD-projektet "Improving School Leadership" är avslutat efter två års intensivt arbete.
Går det att med utgångspunkt från skolledarskapets förutsättningar i tjugotvå länder eller regioner dra konstruktiva slutsatser som kan återföras till dessa skilda kulturella, politiska och ekonomiska förhållanden? Och göra det så att det kan resultera i lärande för dessa olika miljöer?
OECD-rapporten "Improving School Leadership - Policy and Practice" har lyckats med detta konststycke. Studiens värde och styrka ligger framför allt på det empiriska planet och utgår således från många olika nationella förhållanden och bygger på ett väl genomarbetat underlag.
Utgångspunkten för studien har främst varit de så kallade landsrapporter som vart och ett av deltagarländerna bidragit med. Dessa underlag har kompletterats med ytterligare frågebatterier och några fältstudier.
Analysgruppen på OECD har även tagit hjälp av ett antal internationellt välrenommerade forskare inom området.
När jag försöker förstå studiens användbarhet på vår hemmaplan utgår jag från erfarenheter av att ha haft möjlighet att samverka med ett stort antal kommuner både under många år inom Rektorsutbildningen och även senare under några år som enhetschef på Skolverket och Myndigheten för skolutveckling.
Ur detta perspektiv innebär det, anser jag, att studiens styrka bäst kan förstås ur ett lokalt perspektiv. Mer än ur det nationella perspektivet, även om den också där har sina poänger.
Det innebär att de beskrivningar, resonemang och rekommendationer som studien erbjuder kan tjäna som riktlinjer och påminnelser i det lokala förbättringsarbetet.
Studien kan också skapa en trygghet genom vetskapen att de bilder den målar upp äger generalitet i många kulturella och politiska sammanhang. Ibland kan det vara värdefullt att veta att man inte är ensam med en speciell problematik eller egna utvecklingsfunderingar.
Möjligheter och risker
Sammantaget kan man säga att Sverige står sig bra i jämförelse med många av studiens länder eller regioner. Som nation har vi tillgodosett många av de gynnsamma förutsättningar för ett utvecklingsinriktat skolledarskap som studien lyfter fram.
Ett sådant exempel är då man jämför det decentraliserade ledarskapets befogenheter beträffande verksamhetsområden som anställning, lönesättning och skolbudget, där Sverige är med och toppar listan.
Rapportens lokala värde, menar jag, är att den skapar utmaningar på den lokala nivån. Hur tillgodoser man skolledarens kompetenser så att de befogenheter och handlingsutrymmen som tillskapats motsvaras av förmåga att hantera möjligheterna?
Det som skulle kunna vara en utvecklingspotential kan i oreflekterade händer lätt förvandlas till en riskfaktor.
Rapporten fokuserar fyra huvudområden - genom fyra imperativ:
- (Om)definiera skolledarskapets ansvar
- Fördela ledarskapet
- Utveckla effektiva skolledarförmågor
- Gör yrket mer attraktivt
I stället för att beskriva slutsatserna inom vart och ett av områdena är det några överväganden som går tvärs igenom alla fyra som kan vara av intresse för våra svenska förhållanden. Det finns i den skärningspunkt där de fyra områdena bildar en systemisk komplexitet där också den kulturella egenarten kan förstås.
Skolledarskapets gränser
Ett intressant och allt vanligare resonemang, som också lyfts fram i OECD-rapportens slutsatser handlar om skolledarskapets "moral purpose". Slutar skolledarens ansvar vid den egna skolgrinden eller har skolledaren även ett större samhällsansvar? Frågan sätter fingret på problematiken med skolor som konkurrerar snarare än samarbetar.
Och vad ska i så fall vara det framgångsrika skolledarskapets indikatorer? Ska det vara att lyckas erövra de flesta eleverna eller sträcker sig skolledarens ansvar även till kommunens andra elever?
Och hur ska samarbete mellan skolor som befinner sig i olika utvecklingsskeden motiveras och stärkas så att man kan hjälpa varandra?
Skolledarskapet bör ses som en funktion snarare än ett personligt uppdrag
Eftersom skolans uppgift blir alltmer komplex är knappast det ensamma ledarskapet det mest effektiva.
Även om vår tradition i mycket större utsträckning än andra kulturer betonat lagorienterade ledningsstrukturer finns det på det internationella planet argument för att fördela ledarskapet för att utnyttja organisationens kompetens.
Kanske ligger ledarskapets styrka just i att både kunna vara tydlig och att kunna förmå att släppa ansvar och befogenheter så att motivation och utrymme för professionell växt för andra yrkesgrupper ökas.
Den nationella rekryteringssituationen
I stort sett samtliga studiens länder och regioner delar problemet med en relativt sned åldersfördelning inom skolledarkåren.
Det innebär att ett omfattande rekryteringsbehov håller på att växa fram när fyrtiotalisterna är på väg att gå i pension. Här kan man fråga sig i vilken utsträckning detta är ett nationellt ansvar eller inte.
Även här ser vi en variation av strategier och graden av framförhållning i olika kommuner.
Kanske finns det ett nationellt "moral purpose" som handlar om ansvaret för att alla elevers skolor har ett gott ledarskap. Ett ansvar som skulle kunna innebära ett stöd till de kommuner som av olika anledningar inte förmår bygga hållbara rekryterings- och introduktionsstrategier.
Den här OECD-studien är väl värd att läsas. Myndigheten för skolutveckling har därför bestämt sig för att översätta den. Förhoppningsvis kommer rapporten ut på svenska i höst. Skicka efter och läs! Den underlättar diskussionen i alla landets kommuner.
text: Björn Sandström
(9/2008)