Hedersmord - går det att förstå?

Familjen - en miniatyrstat
När en stat skickar ut en representant till en annan stat kan detta sändebud naturligtvis inte bete sig precis som han eller hon själv behagar. Han eller hon representerar ju sitt land och dess intressen.
En familjemedlem i traditionell Mellanöstern-miljö kan ses som ambassadör, ständig ambassadör, för miniatyrstaten familjen. Som ambassadör kan man förstås inte inleda diplomatiska förbindelser med andra okända stater hur som helst. Familjens/miniatyrstatens intressen går före. Sexuella förbindelser kan i en sådan struktur få en dignitet som påminner om diplomatiska förbindelser.

Individ - en västerländsk uppfinning?
En nyckel till att förstå begreppet heder kan vara att titta på hur individ och familj definieras i förhållande till varandra.
Annick Sjögren, etnolog med franska rötter, och högskolelektor vid Södertörns högskola, har studerat hedersmordets kulturella och historiska referensramar.
I debatten efter Uppsalaflickan Fadime Sahindals död i januari 2002 fanns det, både bland svenskar och debattörer med rötter i Mellanöstern, en del som förnekade att mordet skulle ha någonting med "kurdisk kultur" att göra, i stället skulle det bara röra sig om en individuell sjuk människa. Det fanns en rädsla för att den kurdiska kulturen skulle stämplas ut.
Hedersmord är naturligtvis inte en "sedvänja" som tillämpas ideligen, men det går inte att förneka att hedersmord finns som folkligt begrepp, begrepp som är uttryck för bakomliggande fenomen, anser Annick Sjögren.
Begreppet heder är centralt i Medelhavskulturerna, säger hon. Med Medelshavskulturer menar hon alla de kulturer som under tusentals år varit förbundna med varandra genom Medelhavet, med den livliga handel och det rika kulturella utbyte som präglat regionen, men också med erövringar och imperier som avlöst varandra.
Men innan man försöker förklara begreppet heder måste vi enligt Annick Sjögren studera de helt olika innebörder som olika kulturer lägger i begreppet person.
Begreppet "individ" bär på en given föreställning att var och en är en i princip oberoende enhet, individuellt ansvarig för sig själv och sina handlingar. Det är ett begrepp som är mest förankrat i Västvärlden, inte minst i Nordeuropa.
Vi föreställer oss att i princip jämlika individer sammankopplas till en familj. Familjen finns som stöd och skydd för individen och för individens utvecklings skull. Inte tvärtom. Rättigheter och skyldigheter är knutna till varje enskild individ.
I andra kulturer kan människans identitet i stället vara starkt knuten till familjen. Gruppen, särskilt familjen, är i den traditionella modellen i Medelhavskulturerna den grundläggande enheten.
I traditionella miljöer i Mellanöstern lever familjemedlemmarna mera symbiotiskt och har en mera symbiotisk identitet. Helheten ger identiteten och familjemedlemmarna (som vi kallar individer) är inte autonoma och de har inte principiellt jämlika positioner. De har komplementära roller, skriver Annick Sjögren i sin mycket intressanta bok Här går gränsen.
Familjen är som en kropp och integritetsgränsen går inte som i västerländsk kultur runt varje individ utan runt familjen. Gruppens överlevnad har prioritet över individens välbefinnande och - i yttersta fall - hans eller hennes liv.
Dessa föreställningar har utvecklats i områden där staten och offentligheten, det vi kallar "samhället", knappast stått för något beskydd av medborgarna, snarare tvärtom. Klanen, släkten, familjen har då byggt upp sin egen lilla "stat", i misstro och potentiell fiendskap gentemot omvärlden.
Att genom äktenskap bygga ihop två klaner blir ett mycket stort, "politiskt" steg. Det är ingen slump att kusinäktenskap är så vanliga i Mellanöstern.
Eftersom den enskilde inte är en individ enligt västerländsk definition är inte heller moralen individuell eller baserad på individens eget ansvar och autonomi. Anseendet och hedern kommer här in i stället.
- Runt Medelhavet är familjens goda rykte ett reellt kapital, berättar Annick Sjögren. Det är genom det man kan få låna pengar, skaffa sig hantverkshjälp eller hitta en bra skola åt sina barn.
- Så alla i familjen måste medverka till att familjen får och behåller ett gott rykte. Men det yttersta ansvaret för familjens rykte ligger på familjefadern.
Ibland tvingas man i detta system att offra en "gren på trädet", en gren som annars hotar hela trädet med sin röta.
Men det är inte, som man skulle kunna tro, bara kvinnliga delar av trädet eller "familjekroppen" som kan offras för helhetens skull. Även fadern måste vara beredd att offra sig, hans ansvar för familjen och dess välgång är heligt.
Söner kan som vi vet offra sig själva på mycket drastiska sätt.

Annick Sjögren berättar en lite främmande men gripande historia om en eritreansk man, som var krigsskadad och amputerad och som i Sverige erbjöds hjälp, av samhället, som vi säger, för att han skulle kunna bli mera oberoende av sina närmaste.
- Men han tackade nej. Han hade ju offrat sin kropp för sin familj. Det var för deras skull han kämpat i gerillan. Nu var han rent fysiskt beroende av dem och så skulle det vara. Nu återgäldade de hans offer.
I det grupporienterade perspektivet får man alltså sin identitet av att vara en del av gruppen och av att få omgivningens respekt för att man lever i samklang med gruppen. Man kräver inte autonomi för "individen".
Skam eller skamkänsla - känslighet för hur andra uppfattar mina handlingar - hjälper människan att få och bevara sin heder. Den individcentrerade kulturen har i stället skuld och samvete som moraliskt redskap, moralen är internaliserad.
I det grupporienterade samhället är ryktet, anseendet, avgörande för möjligheten att höra till och ha en plats i samhället medan västerländsk identitet är relaterad till individen som oberoende enhet. Ansvaret för hur jag handlar är mitt eget och kräver att jag utvecklar självkontroll som motsvarighet till gruppkontrollen.
"Individen uppfattas som självtillräcklig och därför jämlik", skriver Annick Sjögren, medan den grupporienterade ideologin ser hierarkier som naturliga. Individen har hos oss oinskränkt makt över sina egna tankar och den egna kroppen.
I traditionella kulturer i Mellanöstern kan man inte göra anspråk på sin kropp för egen del. Sexualiteten får ett slags politisk, diplomatisk dimension.
- Vi kanske tror att flickor med rötter i Mellanöstern är väldigt kyska, bara för att de tvingas hålla på sig, men så är det inte, säger Annick Sjögren.
- Tvärtom lever de i en väldig erotisk laddning, som bekräftar den traditionella uppfattningen att det är bara anständighet och avhållsamhet som kan förhindra en explosion, mer eller mindre. Sexualiteten är jättefarlig och kan bara kontrolleras genom kravet på oskuld vid ingången till äktenskapet. Kvinnans sexuella kraft uppfattas som enorm.
Attraktionen projiceras på kvinnan skulle man kunna säga.
Annick Sjögren skriver i sin bok om den laddning det ligger i att två familjer vid giftermål vardera avstår från en av sina medlemmar. Kanske oskuldstvånget också är uttryck för en ritualisering av den speciella innebörden i den första sexuella erfarenheten. Passageriter blir väldigt betydelsefulla och det uttrycks i ceremonierna runt bröllopet.
- Det är visserligen bara kvinnans oskuld som går att kontrollera, men enligt Koranen ska mannen faktiskt också vara oskuld när han gifter sig, påpekar Annick Sjögren.
Med familjen som identitetsbärare och familjens rykte som levnadsvillkor kan i extrema fall sådant hända som hände i Uppsala - den livsfarliga delen av organismen offras. "Jag såg ingen annan utväg", sade fadern sedan han utfört sin tragiska "plikt".
I exilens och segregationens svenska förortsliv sker en rollförskjutning. Mannens roll ställs på extra hårda prov. Ofta klamrar han sig än mer fast vid de gamla traditionerna och värderingarna.
- Kvinnan behåller sin traditionella makt i hemmet men får samtidigt en starkare position ute i det svenska samhället medan mannen förlorar sin position som officiell länk till samhället, konstaterar Annick Sjögren.
När mannen har kontakt med svenska myndigheter möter han överallt kvinnor som tjänstemän, som dessutom har en tendens att läxa upp honom för hans attityder.
- I hemlandet var han van vid att ha högre status enbart i kraft av att han var man och han har aldrig reflekterat och argumenterat för den saken. Han har aldrig byggt upp något mentalt försvar för sin status.
- Här faller allt samman.
- Kvinnor däremot har på grund av diskrimineringen i sina hemländer fått kämpa sig fram genom barndomen. Så det blir en väldig förskjutning i maktbalansen när de kommer hit.

Det inte är ingen slump, menar hon, att flickorna anpassar sig bättre till det svenska samhället. Skillnaden i betygsnivå för dem och för helsvenska flickor är också mindre än för pojkar med utländsk respektive svensk bakgrund.
- Flickorna har varandra och mamman hemma i köket att prata med. Men pappan är på kafé eller sitter bara och tittar på tv och i pojkarnas gäng går inte umgänget ut på nära samtal och de lär sig inte reflektera på samma sätt som flickorna.
- Men de möts ständigt av "du ska inte tro du är bättre för att du är kille".
Det är ingen bra taktik, anser Annick Sjögren, att "bara slå på dem".
Killar med rötter i Mellanöstern har inte heller utvecklat någon resonansbotten för att man i skolan - på det svenska sättet - ska kunna tala dem till rätta.
- Men när lärarna märker det väljer de att låtsas som de inte ser eller hör ett utmanande sätt.
- Det är hemskt jobbigt att tala med pojkar som inte har orden. Medan vi bara har orden.
Man får göra på andra sätt, menar Annick Sjögren, för att dra in pojkarna och göra dem delaktiga.
- Låt dem göra någonting aktivt för mindre pojkar så att de får ta ansvar. Skicka dem till simbadet för att hjälpa småkillar eller låt dem ordna fotbollsmatcher för de mindre.
- Att tala om vad de behöver "i framtiden" blir för abstrakt. Det är nu de behöver utmaningar, och de behöver kollektiva utmaningar. När de lärt sig något vill de föra det vidare, men de vill vara kollektiva.

Den svenska "snällhetskulturen", som dessutom är extra betonad både i läroplanen och i lärarkulturen, står i vägen, menar Annick Sjögren, när vi ska visa på de tydliga gränser som invandrarkillar med främreorientalisk bakgrund behöver.
Men vi får inte falla in i ett språkbruk som kategoriserar folk i "välanpassade" och "konstiga", säger Annick Sjögren. Vi bör tvinga oss själva, tycker hon, att precisera oss utifrån omständigheterna.
- Man bör inte använda termen "invandrarkillar" urskillningslöst. Centraleuropeiska pojkar, exempelvis, har inte de drag vi talar om här.
I skolan skulle en större tydlighet och tydligare gränser vara bra, menar hon.
- Det handlar inte om att lärarna ska försöka införa någon kadaverdisciplin, men de ska vara tydliga och gärna ta hjälp av kroppen i sitt uttryck: "Det är inte din tur nu. Du måste vänta."

Om man vill signalera auktoritet mot eleven ska man tänka sig för innan man säger "jag ska tala med din mamma". Det ger en helt annan signal, påpekar hon, att säga "jag ska tala med din pappa". I och för sig, tillägger hon, kan det också vara knepigt att som kvinna tala med papporna.
Svenska lärare är, tycker hon, dåliga på att läsa av kroppsspråk och att själva förstärka sin kommunikation med kroppsspråk. Lite dramaundervisning skulle inte skada, tycker hon.
Det skulle vara bra, menar hon, om svenska lärare också blev mer medvetna om det förhandlingsspel som försiggår mellan lärare och elever i svensk skolkultur, ett spel som de flesta svenska elever behärskar och svarar på.
För elever med andra kommunikationskoder kan ett "nej" vara så inlindat att de inte uppfattar det utan fortsätter att utmana gränserna. Annick Sjögren har träffat stöddiga killar som uppfattats som mycket utagerande och jobbiga i skolan, men som berättat att de verkligen efterlyser gränser och regler. Men de upplever att de inte får några.
Vi måste både i skolan och det övriga samhället, anser hon, utveckla en social, gemensam "interkulturalitet", det vill säga förmåga att lära känna sig själv i relation till annorlunda tankesystem.

Svenskar är inte bra på att beskriva sig själva och förklara vårt "system", tycker hon, och då blir det inte heller lätt för invandrare att förstå vilka vi är och på så sätt få (i ordets svenska bemärkelse) respekt för oss.
- Vi måste dra in invandrarna och diskutera tillsammans för att lära känna varandra: "Hur gör ni? Så här gör vi". En dialog grundad på ömsesidighet skulle hjälpa både svenskar och invandrare att få syn på sig själva, och båda parter att få syn på varandra.
Annick Sjögren är orolig för hur utvecklingen kan komma att te sig om vi inte kommer närmare varandra.
- Invandrarna har ett jättejobb framför sig för att lära känna oss, liksom vi för att lära känna dem. Men först behöver du känna dig själv. Sedan kan du möta det annorlunda.

text: Kerstin Lööv

(2/2002)