Lise Egholm är rektor i Rådmansgades skola på Nørrebro i Köpenhamn. Med mod och öppenhet om problemen leder hon en skola där 76 procent av barnen har annat hemspråk än danska. Om dessa erfarenheter skriver hon i boken Den blå soffan - om integration i skolan.
Betydligt fler än tusen barn och deras föräldrar har suttit i den vackra ljusblå soffan i Lises Egholms rektorsrum i Rådmansgades grundskola. Många diskussioner har förts kring inskrivning av elever, pojkars uppförande, flickors rättigheter, skolk, hur man klarar att duscha efter gymnastiken när man egentligen aldrig får visa sig naken för andra, och många, många andra frågor som uppstår i en mångkulturell skola.
Barnen har sina rötter i arabiskspråkiga eller muslimska länder, de är palestinier, pakistanier, turkar, kurder, somalier, många kommer också från före detta Jugoslavien plus mindre grupper av en rad andra nationaliteter.

I den blå soffan har Lise Egholm hållit många "lektioner" om vad som gäller i dansk skola, vilka värderingar som gäller i dansk kultur och i det danska samhället.
Hon har både tagit emot och gett skäll och ibland gått över formella gränser, men tydligheten i budskapet om vad som gäller är mycket viktig, menar hon.
Även om man i Danmark generellt kanske har en tydligare hållning i dessa frågor än i Sverige så menar Lise Egholm att man även där har en ängslighet när det gäller att säga ifrån när invandrare i skola eller samhälle ger uttryck för värderingar som inte har att göra i ett samhälle där även kvinnor har självständiga rättigheter.
- Vi måste se upp så att vi inte får vår kultur raserad av odemokratiska influenser.

Om en tonårig invandrarkille kallar en kvinnlig lärare för hora, "luder" på danska, då kallar Lise Egholm till sig pappan, som får veta att det är helt oacceptabelt och att han får se till att sonen aldrig gör det mer, eller flytta sonen från skolan.
- En del elever har fått för sig att demokrati är att man har ett fritt val att göra allting och de tror att man får säga allt till läraren, men demokrati består ju av både friheter och plikter, säger Lise Egholm.
- Jag poängterar för pappan att det är läraren som bestämmer i klassen. Det är viktigt att vi griper in när stora killar brister i respekt på det här viset. Man ska vara tydlig och klar utan att vara nedvärderande.
- Vi ska ha en dialog med de nya medborgarna, men våra värderingar ska vi inte tumma på, då skickar vi dubbla signaler.
- Och det underlättar inte integrationen, tvärtom. Att vi har så svårt att säga ifrån i Skandinavien är en orsak till att integrationen går så dåligt hos oss, menar hon.

Det är struntprat att alla värderingar skulle vara lika mycket värda, menar hon.
- I Skandinavien har vi en lång demokratisk tradition, till exempel av kvinnofrigörelse och kvinnors rättigheter, som skiljer sig mycket från traditionerna i länderna i Mellanöstern.
- Den måste vi värna, den ska vi inte alls kompromissa med, säger Lise Egholm
- Småsaker som val av kött i en maträtt kan vi kompromissa om, men kompromissar vi när det gäller de djupa värderingarna befrämjar vi fundamentalismen.
Ibland har Lise Egholm tänjt på gränserna för vad som formellt går an. Hon berättar i boken om en incident när en klasslärare missat att informera en familj om att deras pojke måste gå om en klass. Pappan blev rasande, men rektor Egholm ändrade sig inte, pojken skulle gå om, han klarade sig inte alls kunskapsmässigt.
Då sade pappan att han minsann skulle ta reda på var både hon och läraren bodde, så skulle han åka dit och slå ihjäl dem.
"Ut ur mitt rum, dina barn slutar här i morgon dag", röt rektor Egholm. Naturligtvis hade hon inga befogenheter att mota ut barnen ur en folkeskole. Hon gick en tid omkring och var ängslig för att pappan skulle verkställa sitt hot.
Flera år senare träffades de, pappan och rektor Egholm. Lise Egholm tog tillfället i akt att säga att hon var ledsen för att hans pojkar hade fått flytta från skolan. Pappan tyckte det var han som skulle be om ursäkt för sitt uppträdande. Båda var lättade.

Men att vara "lite lagom" auktoritär och tala om att du ska har Lise Egholm goda erfarenheter av. På hennes skola accepterar man inte att någon väljer bort ett ämne. "Antingen är pojken med på simningen eller så får ni se er om efter en annan skola", har hon sagt vid något tillfälle.
- Och det har fungerat, konstaterar hon glatt.
Deltagande i religionsundervisning, eller kristendom som ämnet till och med heter i Danmark, är inget som hon heller tummar på. "Kristendom är en så väsentlig del av vår kultur och stora delar av litteraturen, bildkonsten och musiken skulle inte bli begripliga om man inte kände till Bibeln", skriver hon.
Precis det upptäckte också några elever - för sent. När de klarat sig igenom gymnasiet kom de tillbaka till Rådmansgades skola, med sina studentmössor på, för att tacka sina gamla lärare och ge dem presenter (!).

Men en sak ville de kritisera: Varför tvingade ni oss inte att vara med på kristendomsundervisningen? De hade haft jättesvårt på gymnasiet i religionsundervisningen, för de visste ju ingenting "om det där med Jesus". Gör inte så med våra småsyskon, sade de.
Så den "toleransen" är avskaffad i Rådmansgades skola.
Tar man sig bakom föräldrarnas motstånd mot kristendomsundervisningen (detsamma gäller förmodligen den svenska religionsundervisningen) visar det sig att de ofta tror att det finns en dold agenda i ämnet som går ut på att göra deras barn kristna, vilket naturligtvis inte har någon giltighet, ämnets namn till trots, lika lite i Danmark som här.
En av mammorna i Lise Egholms skola ville veta hur kursplanen såg ut och när hon hade läst igenom den var det inga som helst problem med barnets deltagande. (Att översätta våra kursplaner i religionskunskap till arabiska och somaliska skulle kanske vara en god idé?)
Till och med problemen med deltagande i gymnastik - med dusch efteråt - brukar lösa sig när föräldrarna får klart för sig att det handlar om högst kyska övningar och att det är en oskriven lag att man faktiskt inte tittar på varandra i duschen. Ibland har man löst problemet så att pojken eller flickan haft med sig ett par extra trosor/kalsonger att duscha i.
Mindre frågor kan man gott kompromissa om, men aldrig i de riktigt viktiga värderingsfrågorna, är Lise Egholms linje.
I boken säger Lise Eghom utan krus något som en svensk rektor kanske inte (?) skulle säga så rätt upp och ner: "Det är pojkarna som vållar de stora problemen, både i skolan och i samhället".
En förklaring är, menar hon, den okritiska och beundrande uppmärksamhet som pojkarna får från det de är små.
När de börjar skolan i sexårsåldern är de riktiga prinsar, menar hon, medan "vi" (hon skriver det utan citattecken) börjar tidigt att faktiskt säga nej om små barn gör något de inte borde.
I invandrarpojkarnas fall saknas den sociala omgivning med farbröder och andra släktingar som kan ha en korrigerande verkan, det blir bara den kravlösa beundran kvar, en extrem variant av curlinguppfostran, så som Lise Egholm iakttagit det.
En sådan pappa berättade för rektor Egholm att han - säkert under stor ekonomisk ansträngning - gav sin son fyratusen danska kronor (motsvarande femtusen svenska kronor) i månadspeng - för att pojken inte skulle frestas bli kriminell och stjäla.

Lise Egholm berättade lite lagom diskret att hennes egen son, som var i samma ålder, fick fyrahundra danska kronor i månaden, motsvarande femhundra svenska.
Följderna av den alltför väl tilltagna månadspengen hade redan hunnit bli helt andra än de avsedda. Bortskämdheten hade skapat stor arrogans och dåligt uppträdande och skolan var rädd att han skulle kunna komma att ta till kriminella handlingar för att tillfredsställa sina höga konsumtionsförväntningar.
För de arabiska, pakistanska, turkisk-kurdiska och somaliska föräldrarna ordnar skolan tre föräldraträffar per år, då man - på föräldrarnas språk - diskuterar olika viktiga teman, först i smågrupper, till exempel det faktum att en del barn på grund av långvariga hemlandsresor på sommaren inte kommer tillbaka till skolan förrän 1 september. Med dyra och svårreparerade kunskapsluckor som följd. Men det kan också gälla den återkommande "duschfrågan".
Skolans tvåspråkiga lärare planerar mötena tillsammans med rektor, som sedan är med på mötena, med tolkhjälp. Mötena är oftast mycket lyckade och uppskattade av alla parter. Många kulturella missförstånd kan rätas ut.
En syo-konsulent brukar också vara med på mötena. Föräldrarna kan till exempel få veta att hantverksyrken i Danmark är högt skattade och ofta väl betalda, inte föraktade, som ofta i hemlandet.

Ändå är det många föräldrar, berättar Lise Egholm, som vill att deras barn ska bli "advokat eller doktor", det är bilden av social framgång.
I ett sammanhang i boken skriver Lise Egholm någonting som förmodligen är helt otänkbart, inte minst för en rektor, att skriva, ja lufta över huvud taget i Sverige. Vissa barn har, påstår Lise Egholm, på grund av seden med kusingiften många generationer i rad och därmed en starkare genetisk koncentration av anlag, problem med inlärningsförmågan.
- Det vet vi både genom samtal med familjerna själva och från våra skolsköterskor, som samlat på sig kunskaper om detta.
- Vi har sett att det oftare än hos oss förekommer allvarliga sjukdomssymptom, syn- och hörselhandikapp, eller "bara" inlärningssvårigheter.
I Rådmansgades skola har man som hos modersmålsundervisning, men skolan har kommit på att ofta anmäls barn i språk de inte kan ett ord av, exempelvis anmäls kurdiska barn ofta till turkiska, för att föräldrarna vill att barnen ska lära sig det viktigaste språket i Turkiet. Då blir det ingen "modersmålsundervisning".
I Lise Egholms skola har man i dag kommit långt med att på att arbeta med integration och "tvåspråkighetens problem", som man säger. Läsning/läskompetens är ett ämne man satsar extra mycket på (man arbetar med Reading Recovery-metoden) och där ligger man sedan flera år över snittet i Danmark, trots den stora andelen barn med utländsk bakgrund.

Framgången är dock inget som kommit gratis. Den har kostat stor frustration och många, många diskussioner personalen emellan och en aldrig upphörande dialog med elever och föräldrar. Men grovjobbet är gjort i dag, tycker Lise Egholm. Man är eniga inom skolan om hur man ska arbeta, och man tycker det fungerar. Öppen och rak men kärleksfull är principen.
- Och så ska vi se upp så att vi värnar vår kultur och våra värderingar. Håller vi kampen uppe i båda dessa delar så kommer det helt visst noget dejligt ud av det.

text: Kerstin Lööv

(9/2007)