Om någon skakar på huvudet tar vi för givet att det betyder nej. Men så är det inte överallt. Så pass nära som i Bulgarien betyder det ja. Hur ska vi då klara umgänget med alla kulturer vi numera har alldeles inpå och mitt ibland oss? Räcker det med att vara "nyfiken och positiv" för att lära sig umgås med människor som har helt andra kulturella koder än svenskar?
- Nej, det behövs kunskaper, medvetenhet och insikter om kulturell variation och inte minst kunskaper om oss själva som kulturvarelser, säger Per Lundberg, fil dr, författare och utbildningsledare vid Umeå Värdegrundscenter, som var en av de två föreläsarna.
- Men vi måste kunna använda förståelsen och kunskaperna till vardags och det betyder att vi också känslomässigt måste kunna hantera hur kulturella olikheter påverkar oss.
Att lära känna sig själv i sina kulturella värderingar är emellertid inte det lättaste, särskilt när man hör till majoritetskulturen, menade Thomas Hyllen Eriksen, internationellt känd professor i socialantropologi vid Oslo Universitet. Många i majoritetskulturerna i Skandinavien har en stor kulturblindhet och uppfattar det enligt Thomas Hyllen Eriksen som att det bara är De Andra som har kultur. Medan vi bara är vanliga. I Storbritannien är det likadant. Engelsmän har lätt att definiera skottar men kan inte beskriva engelsmän.
- Det är bättre att vi accepterar att vi har våra etnocentriska värderingar än att tro att just vi inte har några, menar Per Lundberg.
Att fråga min affärsbekant i Saudiarabien hur hans fru mår är inte välkommet. "Vad har du med henne och göra?" tänker han. En japan kan å andra sidan utan att vara oartig fråga mig hur mycket jag väger!
Hur länge man kan titta en person i ögonen av bara nyfikenhet innan det uppfattas som utmanande varierar mycket från kultur till kultur, liksom vem som över huvud taget får titta vem i ögonen. Eller hur nära varandra man kan och bör placera sig i en buss.
I Mellanöstern lämnar man inte fram en present med vänster hand, den används till andra, mycket diskreta saker. Man tar inte heller mat med den orena handen.
Att ta ordet i en diskussion genom att avbryta den som talar är inte artigt i Sverige, men det är det i Frankrike, det visar intresse och engagemang.
- Man måste vara medveten om att det inte finns några universella signaler, säger Per Lundberg.
- Men det blir helt fel att uppfatta kulturer som öar med lätt definierbara gränser, särskilt i en tid av så mycket kulturblandningar, påpekade Thomas Hyllen Eriksen. Kulturer blandar sig dessutom inte bara över gränser utan också inom samma person.
Hans norsk-pakistanska vän har, berättade han som exempel, många del-identiteter: han är norsk, far, vegetarian, jazzälskare och - pakistanier. Men av majoritetsbefolkningen behandlas han som enbart pakistanier. I USA inkluderas av historiska skäl främlingen mycket snabbare. "Där slapp jag gå omkring hela dan och vara pakistanier", berättade vännen från ett besök där.
Ett exempel på felaktig kategoriserig är begreppet "invandrarkriminalitet". När man tittar närmare på sådan statistik för a) unga, b) arbetslösa c) män och d) i storstäder, så visar det sig att kriminaliteten har samma utbredning för svenskfödda. Det är alltså i dessa kategorier a) - d) som "invandrarkriminalitet" hör hemma och inte i kategorin "invandrare"!
Inte bara "vanligt folk" kategoriserar slarvigt.
- När vi på TV såg bombattentatet i Madrid visades i samma veva, men utan någon som helst journalistisk koppling, bilder från någon förstad till Paris, med ungdomar som står och hänger. "Vad har de med saken att göra?", frågade Thomas Hyllen Eriksen.
Före invandringen i Norge kunde man, berättade han, i annonser om lediga rum ofta läsa "Ej nordlänningar", alltså folk från övre halvan av Norge. De ansågs knepiga. Sedan kom invandringen och plötsligt var det inte alls något problem att vara nordlänning. Den Andre hade blivit någon annan. När det sedan kom invandrare från Pakistan och Mellanöstern ("muslimer" buntar man ihop dem till i Norge) var det plötsligt riktigt ok att vara afrikan - förutsatt att man var kristen.
Att däremot vara så rädd för kategorier och kategorisering att man förnekar alla olikheter kan göra att man sluter sig mot den andre, menar Thomas Hyllen Eriksen.
- Det är dessvärre mycket vanligt, berättade Per Lundberg, att svenska lärare aldrig uppmärksammar sina invandrarelever i deras kulturella identitet och aldrig ställer frågor om kulturella mönster och vanor, som till exempel "vad ska du göra nu på lördag när ni firar den och den helgen".
- Man kan undra vad de är rädda för att få syn på. "Vi vill inte stigmatisera dem", har man förklarat fenomenet för mig!
- Kulturell självkännedom och kunskap om värderingar i andra kulturer måste vi ha som referensram. Vi bör snarare acceptera att vi har våra etnocentriska värderingar än att tro att alla kategorier är av ondo.
- Det är inte konstruktivt att förneka att vi själva har vissa värderingar som inte delas av andra, lika väl som vi måste våga se de värderingar som andra har. Kulturkunskap och kulturella kategorier, öppna kategorier, hjälper oss att få syn på oss själva och andra, men fungerar naturligtvis inte som prognos. Inget av detta innebär att man inte ser individen.

text: Kerstin Lööv

(4/2004)