Man måste kunna använda ordet hederskultur utan att anklagas för att vara rasist, säger Mikael Kurkiala, docent i kulturantropologi vid Uppsala universitet. Han har utbildat rektorer om hederskultur.

Bulimi och anorexi är kulturspecifika fenomen i svensk och modern västerländsk kultur, konstaterar Mikael Kurkiala.
– Likaså måste man kunna tillstå att hedersförtryck, hedersvåld och arrangerade äktenskap har kulturell anknytning. Det är en nödvändig insikt om man ska kunna göra något åt det.
– Man ska kunna förhålla sig kritisk till inslag i vilken kultur som helst.
”Vissa delar av etablissemanget” har haft väldigt svårt att ta till sig att heders- och kyskhetsvärderingar är djupt rotade i vissa kulturer i vissa geografiska områden, menar han.

Ett exempel som Mikael Kurkiala hänvisar till är en artikel i Dagens Nyheter den 8 december 2000, där dåvarande integrationsminister Mona Sahlin och jämställdhetsminister Margareta Winberg gav uttryck för denna universalism, en rädsla för att se att kulturer är olika: ”Vi får aldrig acceptera talet om ’hedersmord’. Ingenting bevisar att våldet mot kvinnor är kulturellt betingat, det handlar endast om mäns våld mot kvinnor”, skrev Sahlin och Winberg.
Mona Sahlin har sedermera beklagat den hållningen. Hon var rädd att ge näring åt rasismen. ”Jag svek”, har hon sagt.
I Aftonbladet har författaren Jan Guillou argumenterat för att vi bör koncentrera oss på ”det gamla hederliga svenska sättet, [att mörda kvinnor genom] fyllebråk och svartsjukemord”, eftersom de fallen är så många fler.

I debatten har, säger Mikael Kurkiala, synts huvudsakligen tre tolkningar av hedersmord.
– Den ena är den individorienterade, som hävdar att det rör sig om en individ som på något sätt är galen. Och då är det en psykolog som behövs för att förklara problemet.
– Det andra är den universalistiska, som också varit dominerande. Där hävdar man att det inte är något speciellt med den här sortens mord. Det är samma slags mord som andra och beror på det universella patriarkala förtrycket mot kvinnor, som i Gudrun Schymans ’talibantal’ och andra uttalanden.
– Då alla kulturer anses uppvisa patriarkalt våld blir kulturskillnader irrelevanta och vi rekommenderas att i stället koncentrera oss på ’mannens strukturella överordning’, säger Mikael Kurkiala.
– Den tolkningen anknyter också till den mångkulturella policyn, ’kultur är fint och viktigt för identiteten så alla ska få behålla sin kultur’. Och om man ser någon kulturell yttring som inte är så bra ’då handlar det inte om kultur’.
Slutligen har vi ett synsätt, menar Mikael Kurkiala, som hävdar att hedersvåld varken är ett uttryck för något individuellt eller universellt, utan något kulturspecifikt som finns i vissa, men inte alla, kulturella gemenskaper.

Med kulturer menar han en krets av människor som, inte på något statiskt sätt men ändå i stort, delar värderingar, normer och sedvänjor.
– ’Vanligt’ våld mot kvinnor är en partners våld mot sin tidigare eller nuvarande sexualpartner. Det har inget stöd i något normsystem, tvärtom, och föregås inte av något beslut i en församling. Ingen hyllar våldsverkaren.
– Hedersvåld är till sin karaktär uppfostringsvåld och begås av fäder, bröder och kusiner. De har ett tryck på sig från omgivningen att agera om deras kvinnor inte beter sig som det förväntas av dem. Och det kan handla om väldigt lite för att det ska anses som att kvinnan bryter mot normerna.
– Visst kan man säga att det ingår i ett patriarkalt förtryck, men hederskulturen bärs också upp av kvinnor och kan också utövas av kvinnor. Och vi vet ju att även män kan drabbas.
Det här perspektivet är ett kulturantropologiskt sätt att tolka hederskulturens uttryck.

Man kan faktiskt jämföra hederskultur med en maffias sätt att fungera, menar Mikael Kurkiala, så till vida att individen är en aspekt av släkten, att man har en strikt makthierarki, krav på strikt lydnad och lojalitet och en privat rättsordning.
– I ett modernt sekulärt samhälle överlåter vi ju väldigt mycket av vårt behov av skydd till stat och kommun, från barns skydd till åtgärder vid inbrott.  Men när staten är väldigt svag i ett samhälle med stam- och klantraditioner, överlåts maktutövning, lagstiftning, polisiära åtgärder och rättsskipning till klanerna.
– Det handlar om mångtusenåriga sedvänjor.

Mikael Kurkiala tycker att mordet på Fadime Sahindal 2003 blev en vattendelare i debatten.
Fram till dess hade den dominerats av en analys där många såg en variant av en universell ordning. Problemet skulle bemötas med åtgärder mot den patriarkala könsmaktsordningen.
Där ingick också de mångkulturella idealen och rädslan för ”kulturrasism”.
– Det utgör ju inte något större problem om en grupp i Sverige vill fira jul på midsommarafton. Det finns knappast någon som har något emot den typen av kulturskillnader, säger Mikael Kurkiala.
– Men när man tar på sig en egen rättsskipning och inte låter individer välja sin egen livsväg då går det stick i stäv med de mänskliga rättigheterna.
– Om man enbart hänvisar det här problemet till avdelning ’intressanta kulturskillnader’ så säger man ju att det angår inte mig om kvinnor förtrycks i hederns namn. Jag har häpnat över den feghet som har funnits i etablissemanget. Även många forskare ser på det här fenomenet med ett enda par glasögon.

När män och kvinnor som själva kommer från trakter med hederskulturella normer går ut och säger att nu får ni väl sluta låtsas som det skulle vara ett universellt problem, då blir det så uppenbart att det synsättet inte duger, anser Mikael Kurkiala
Det är nog så, tror han, att i exilen förstärks hedersförtrycket. De unga kvinnorna får helt andra intryck, som i sin förlängning hotar släktens makthierarki och männens kyskhetskontroll av kvinnorna.
Det är då familjen kan besluta sig för att det är nödvändigt att gifta bort flickan. Ofta på sommarlovet och med en ung man som kommer direkt från hembyn och har de värderingarna intakta och som absolut inte förväntar sig en hustru som är försvenskad och vill kunna röra sig fritt och utan hans tillstånd.
I skolan är det viktigt, menar Mikael Kurkiala, att lärare och annan personal kan jämföra de olika tankesystemen när det gäller synen på människan.
– Och detta att varje individ är autonom i Sverige, med egna rättigheter och skyldigheter, även barn. Även svenska föräldrar ska naturligtvis idka en positiv kontroll på barnen, men sedan har vi en glidande skala, där vi släpper på kontrollen mer och mer ju äldre de blir.
– Hela lagstiftningen vilar på idéer om individuella rättigheter och skyldigheter. Det är historiskt ovanligt, men så är det och jag tror inte vi är beredda att byta ut de principerna.

Det är mycket fokus på det fysiska våldet, men hur hedersnormerna slår mot ungdomar handlar om så mycket mer, säger Dilek Baladiz, socionom och författare med turkisk bakgrund.

– Många har inte förstått vidden av de begränsningar som det innebär att leva i en hedersrelaterad kontext. Men förtrycket sker på så många plan, säger Dilek Baladiz, som arbetar på länsstyrelsen i Stockholms län med kompetensutveckling i förebyggande arbete mot hedersrelaterat förtryck och våld i projektet Hedra.


Dilek Baladiz Foto: Frida Lenholm

Länsstyrelsen arbetar också för att det ska skapas ett ”hedershus” i Stockholm, dit ungdomar ska kunna vända sig vid behov av stöd och rådgivning, men även socialarbetare, lärare, kuratorer, poliser och frivilliga aktörer. Samtal förs med landstinget, polisen och socialförvaltningen beträffande huvudmannaskapet. Går det i lås kan det bli verklighet 2012.
– Grundregel nummer ett  i samhällen med hedersnormer är att flickan ska vara oskuld när hon gifter sig, konstaterar Dilek Baladiz.
– Regel nummer två  är att flickorna i första hand ska välja någon internt från den egna etniska gruppen att gifta sig med. Äktenskapet handlar om att det är två familjer eller släkter som ingår en allians. Det är många bitar som ska falla på plats.

I sin bok I hederns skugga, låter hon tio unga män från olika länder berätta om vilka krav och förväntningar deras familjer har på dem och vilka krav och förväntningar de själva har på sina systrar och framtida livspartner.
Dilek Baladiz har föreläst för tusentals ungdomar och inbjudit dem till diskussioner. Då är det inte ovanligt att någon kille säger att ”om nån har ihop det med min syrra, då slår jag ihjäl honom”.
– När man då frågar om inte det är orättvist att de får ha flickvänner men att systrarna absolut inte får ha några förhållanden, kan de svara: ’Jo. Men så är det. Så har det alltid varit’.

Dilek Baladiz menar att det är regelbundna diskussioner, i grupp eller i klassen, som kan föra framåt och lösgöra pojkarna från det dubbelbottnade hederstvång som de lever i.
– Många får aha-upplevelser när de får reflektera över sin delaktighet och hur normerna påverkar dem själva negativt. Det är först då en attitydförändringsprocess börjar, inte genom pekpinnar.
– De är bevakare och delaktiga i hedersförtrycket många gånger, men de är också offer – när de exempelvis tvingas göra slut med flickvänner på grund av flickans nationalitet, när de blir bortgifta eller när de förväntas agera när deras kvinnliga anhöriga inte underordnar sig kollektivets normer.

Det är oerhört viktigt att skolan förstår hur många ungdomar som är berörda i hedersförtrycket och vilka behov de har att få prata med vuxna. Många vågar inte prata om det här med sina familjer och släktingar, menar hon.
– Vi skulle se förändringar på sikt om alla drog sitt strå till stacken. Religionsläraren skulle kunna ta upp en diskussion om kyskhetsnormer, samhällsläraren om lagar och värderingar, den som undervisar i livskunskap om hedersrelaterat förtryck kopplat till jämställdhet och könsroller.
Det är oerhört många ungdomar med rötter i olika länder, både flickor och pojkar, som fortfarande blir överraskade när de får veta att 60 procent av tjejerna inte blöder vid första samlaget, berättar Dilek Baladiz.
– Fakta är jätteviktigt. Ju fler killar som tar avstånd från kyskhetsnormen desto lindrigare blir situationen för deras systrar, framtida makar och döttrar.
– Men man måste låta dem diskutera de normer de lever under. Att bara komma med tillsägelser när någon kallar en tjej för hora i skolkorridoren eller att bara informera om hur de svenska lagarna ser ut, hjälper inte.
Det finns föräldrar som vågar trotsa gruppen.
– För deras ungdomar blir givetvis situationen lättare att hantera när kollektivet sätter igång med olika påtryckningar och sanktioner.

Det finns hopp, menar Dilek Baladiz, som för ett tag sedan hörde om en turkisk pappa, vars tre döttrar samtliga hade gift sig med män med rötter i andra länder.
– Landsmännen i närområdet ifrågasatte honom och undrade hur han kunde acceptera döttrarnas val av partner. ’Det ska ni skita i’, sade han bara.
– Det är egentligen de här föräldrarna vi ska föra en dialog med för att ta reda på var styrkan kommer ifrån för att inspirera fler föräldrar att inte ge efter för grupptrycket, säger Dilek Baladiz.