Berlusconi

Berlusconi och fackförbundspressen

På dagstidningar och i andra större media drar man ner på bevakningen av arbetsmarknadsfrågor och arbetsrätt. Redaktioner som specialiserat sig på dessa frågor halveras eller skärs bort helt. Vad blir kvar då av den här bevakningen, var kan den bevakningen överleva? Jo, i fackförbundspressen.

Skolledarens redaktör besökte ett seminarium där man diskuterade de olika typer av insnävningar av journalistiken som man kan notera i dag. Nedskärningarna på arbetsmarknadsredaktionerna i dagspress är en.
En annan har att göra med ägarkoncentrationen. De stora medieägarna strävar efter att bli större. Varför, jo för då kan man förbilliga produktionen.
Men journalistik är ju ett hantverk. Hur rationaliserar man det? Ett sätt är att dra ner på det journalistiska i journalistiken. Det blir mycket billigare att fylla spalterna med provocerande tyckarkolumner än med journalistik som kräver någon form av undersökande arbete. För att inte tala om den dyra, grävande journalistiken.

Många mediaägare har Berlusconi som förebild i sina ambitioner att växa, hävdar Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom.
Vad är då anledningen till att mediakonglomeraten börjat ha "Berlusconiambitioner"?
Avkastningskraven på mediabolagen växer som om de vore vilka globala bolag som helst, och med dem trycket på att göra journalistiken ständigt billigare.
Tidningsutgivarna, den svenska bransch- och arbetsgivarorganisation som organsierar omkring tvåhundrafyrtio mediabolag i Sverige, lobbar just nu (2006) för att få bort journalisternas upphovsrätt till sina artiklar. På sin hemsida anger man (2006, och fortfarande 2008) att det är en av organisationens två viktigaste uppgifter. (Se fotnot.)
"För ni ska väl inte ha betalt en gång till, bara för att vi publicerar en artikel i ytterligare ett av våra medier?", resonerar de. De vill att upphovsrätten övergår till ansvarige utgivaren i stället, då bestämmer inte journalisten vart artikeln tar vägen sedan, i vilka medier och hur många gånger.

Men frågan om journalisternas individuella upphovsrätt till sina artiklar handlar om större saker än den ekonomiska ersättningen.
De allvarliga följderna blir likriktningen i media. Likriktningen och devalveringen av journalistiken.
Alltfler media blandar alltmer av information, annonser och journalistik i en jämn smet där det ena inte kan urskiljas från det andra. Hur går det med trovärdigheten?
Vad kommer ägarkoncentrationen att innebära? Vilka röster hörs inte längre? Riksdagsledamoten Britta Lejon ser växande utanförskap i spåren av den minskande tidningsläsningen.
Fackförbundspressens trovärdighet är värd att värna. Det finns exempel på fackförbund som satsat på mera ensidig information och mindre tidning.
Ingen journalist på seminariet ifrågasatte fackförbundens rätt att ange inriktning på sina tidningar.

Erland Olauson, avtalssekreterare i LO och ordförande i LO-tidningens styrelse, uttryckte det så här:
- Det behövs propaganda också. Men det ska vara tydligt vad som är propaganda och vad som är journalistik. De frågor som är av vikt för våra medlemmars intressen och perspektiv, de ska förstås tidningen verka för. Men då måste produkten vara trovärdig. Annars har den ingen verkan.

text: Kerstin Lööv

(5-6/2006)