Svårigheten att förbättra skolan ligger bland annat i att få de olika nivåerna att samspela. Det är slutsatsen i en ny rapport från heter en ny rapport från Expertgruppen för offentlig ekonomi, ESO. Före jul kom rapporten med namnet Att lära av de bästa.

ESO gav journalisten Johannes Åman i uppdrag att göra en översikt av den internationella forskningen om faktorer som påverkar elevers mätbara resultat.
Som tur var stannade inte författaren vid det, utan låter sin rapport även behandla de senaste årens svenska skolpolitik i belysning av denna forskning.

Det har publicerats ett antal böcker de senaste åren där olika författare velat ge sin syn på effekterna av den decentralisering av ansvaret för skolan som ägde rum i början av 1990-talet. Det som gör denna rapport så intressant och läsvärd är att den inte levererar redan i förväg uttänkta svar och ståndpunkter, utan problematiserar och diskuterar mer förutsättningslöst. Alla frågor får heller inte några svar utan blir hängande i luften.
Frustrerande kanske, men samtidigt respektingivande. Tar man sig före att kritisera någon för att genomdriva reformer som snarare är ideologiskt grundade än vetenskapligt förankrade, ska man inte själv driva teser som saknar liknande stöd.

Åmans bok är en skildring av goda föresatser och en vilja att förändra i en värld där verkligheten varit mer komplicerad än kartan och där resultaten av den anledningen inte blivit de önskade.
Rapporten belyser på ett intressant sätt de svårigheter som uppstår när politiska visioner landar i daglig verksamhet. Författaren utgår från skolans vardag och använder den bakgrunden när han försöker förstå varför vi befinner oss där vi befinner oss i Sverige. Och varför till exempel Finland, vars skolsystem har så många likheter med vårt eget, befinner sig någon annanstans.

Utifrån denna bakgrund diskuteras aktuell forskning kring effektiva skolor, exempelvis de väl kända McKinsey-rapporterna och John Hatties syntesstudier.
Åman landar i slutsatsen att det är i klassrummet som förändringarna måste till.
Hatties slutsatser visar att de undervisningsmetoder som har starkast effekt är de där läraren spelar en aktiv och tydlig roll, där undervisningen är synlig för eleverna och inlärningen synlig för läraren. Och det är skolledarnas ansvar att styra verksamheten åt det hållet.
Åman skriver på ett flertal ställen om skolledarens nyckelroll för att skapa lärande organisationer och incitamentsstrukturer som gynnar ett stärkt kollegialt samarbete. Statens reformer och skolhuvudmännens uppföljning bör inriktas på att ge förutsättningar för och granska att ett sådant utvecklingsarbete sker.

Det jag gillade med rapporten var att den så tydligt visar på att svårigheterna att förbättra skolan ligger i att få de olika nivåerna att samspela.
Lyckas man med att få lärares aktiviteter i vardagen att samspela med de övergripande nationella målen har man vunnit mycket.
Som icke-lärare tyckte jag också om det sätt som författaren beskriver läraryrkets utmaningar och framgångsstrategier. Det kändes så till den grad insiktsfullt att man undrar var han får sin information ifrån?

Lena Linnerborg

(Nr 1/12)