Att kontinuerligt i sin undervisning ha koll på vad eleverna förstår och inte förstår är enligt den senaste internationella skolforskningen nyckeln till goda kunskaper hos eleverna.

Lärarna måste se till att de kontinuerligt i klassrummet får återkoppling från eleverna. Bara då kan de anpassa sin undervisning så att den blir effektiv och meningsfull, säger Dylan Wiliam, professor från University of London och internationellt turnerande skolforskare.
Återkopplingen ska vara ömsesidig.
Eleverna ska också få hjälp att förstå vad det är de inte förstår, vad målen med undervisningen i det specifika ämnet är, var de befinner sig i förhållande till målen och vad de ska göra för att komma dit. Men det är läraren som har ansvaret för att kontinuerligt bedöma var stötestenarna finns för eleverna.

Hur man tar reda på det och pedagogiskt-dynamiskt förmedlar det till eleverna, förklarade Dylan Wiliam för femhundra lärare i Haninge i september, inbjuden av skolchefen Mats Öhlin. Dylan Wiliams metoder och syn på bedömning går i linje med hur man använder resultatuppföljning i Haninges skolor.
Utveckling av kunskaper om formativ bedömning - bedömning för lärande i klassrummet - ska nu stärka lärarna i Haninge. Sammanlagt har tretton-fjortonhundra lärare i kommunen lyssnat på Wiliam.
– Vänta inte med att ta reda på om eleverna förstått tills det är för sent, manade Dylan Wiliam.
Det betyder inte att lärarna ska hålla på och ställa ”betygsättande” frågor i klassrummet. Frågorna som läraren använder sig av ska inspirera till eget tänkande och lärande hos eleverna. Det är elevernas tänkande kring det behandlade stoffet som läraren ska iaktta.
Frågor bör formuleras i förväg för att kunna fylla den funktionen.

En teknik som Dylan Wiliam föreslår är att eleverna utrustas med lappar eller pappersmuggar i olika färger. Eleverna får färgerna visa om de förstått eller inte, om det går för fort eller om de har en fråga senare.
Elever kan också hjälpa varandra genom att tolka var det hakat upp sig för en annan elev, vilket de ibland förstår bättre än läraren.
Handuppräckning är helt avskaffad.
I stället söker sig läraren fram utifrån sin kunskap om eleverna och vad hon vill att de ska förstå eller så drar läraren helt enkelt lott vem som ska få svara med hjälp av små stavar med elevernas namn.
Att svara fel ska vara helt avdramatiserat. Elevens svar kan ändå vara utgångspunkt för en diskussion.
Ett sätt att lotsa fram eleven till djupare förståelse och som lärare få syn på var svårigheten ligger kan vara, att låta andra elever svara och be den elev som inte förstått att välja vilket svar han föredra, menar Dylan Wiliam. Det kan leda till klargörande diskussioner både för elever och lärare.

Haninges skolchef Mats Öhlin tror inte att den här typen av bedömning är stressande för eleverna.
– När eleverna vet vart de ska och var de befinner sig blir bedömning inte stressande.
Dylan Wiliam poängterar att det inte är skolor som är bra eller sämre utan det är de enskilda lärarna.
– Med en bra lärare kan mindre lyckligt lottade elever bli precis lika bra som elever med privilegierad bakgrund.
Men det går inte att bara arbeta för en lärarutbildning som innehåller de klassrumstekniker som Dylan Wiliam rekommenderar och sedan vänta på att så småningom kunna anställa dessa lärare.
– Alla lärare kan bli bättre, om de får tid att utvecklas tillsammans.

Rektor bör se till, menar Wiliam, att lärarna får cirka 75 minuter tillsammans per månad, gärna ämnesvis, då de rapporterar till varandra vad de gjort i klassrummen för att förbättra sin undervisning, vilka frågor som verkar vara kunskapsdynamiska för eleverna och som hjälper lärarna att analysera var eleverna befinner sig i sin förståelse.
Då gäller det att de har skolledare som kan städa undan en massa annat som skolan och skolans ledning översvämmas av, poängterade Dylan Wiliam.
– Skolledarna måste sluta med att prioritera allting. Ge lärarna stöd och tid att komma fram till bättre praktiska metoder. Fokusera stenhårt på lärarnas praktik och på några få saker som enligt forskningen verkar förbättra elevernas resultat.
– Hjälp lärarna att byta vanor i klassrummet, inte att få ytterligare seminariekunskaper.

Kerstin Lööv

(Nr 9/2011)