En sak är säker: den kommunaliserade skolan står inte särskilt högt i kurs hos professor Hans Albin Larsson, HAL.  HAL, som till vardags är professor i historia vid Högskolan Kristianstad, har skrivit en alltigenom intressant redogörelse för vad som styrt utvecklingen av den svenska skolan från tidig medeltid och framåt. 
Skolans utveckling och nuvarande problem, den pedagogiska och politiska debatten och inte minst de ekonomiska drivkrafterna inom den kommunaliserade skolan behandlas på ett flyhänt men ändå säkert sätt.

Ta till exempel hans sätt att elegant belysa problemen kring begreppet ”likvärdighet”.
Det konstateras att begreppet kan tolkas lite som man tycker. Över tiden har begreppet tolkats olika och runt sekelskiftet väl närmast kommit att ha samma innebörd som ordet ”kvalitet”.  Som om detta inte är nog finns det också ett synsätt (självfallet) om att skolan ska ge alla elever lika chans att utvecklas och nå sina mål; skolans kompensatoriska roll.
Sammantaget, konstatera författaren, innebär förskjutningen i begreppet likvärdighet att det är oklart vad som menas när det i skollagen står att alla utbildning ska vara likvärdig. Innebörden av ett av de mest centrala begreppen i svensk skola är alltså oklar redan på central nivå. Inte konstigt då att det kan leda åt helt olika håll på den lokala skolnivån.
Skolan nådde sin topp omkring 1960 menar HAL. Därefter har det gått utför i accelererande takt.  En av orsakerna till detta ser HAL i en slags ohelig allians mellan ett skikt fackpedagoger med förankring i progressivism och ”skolkamrerare” med kommunens budget för ögonen. ”De förra fick frihet att lansera sina käpphästar mot att de gav vetenskaplig legitimitet åt de senares krav på borttagandet av skolans kvalitetsregler.” (Sic!) Ord och inga visor med!
Här trampar HAL på många ömma tår och möjligen kan avsaknaden av en utbredd debatt om hans bok faktiskt indikera att han träffat ganska rätt. Följden av denna allians har blivit en långt gående avprofessionalisering. ”Från att ha varit flera yrken med olika utbildning, profil och därmed identitet slogs förskollärare, lågstadielärare, mellanstadielärare, adjunkter och lektorer samman till en kategori som mer eller mindre skulle behärska alla sorters skolarbete. Denna förskjutning skedde underpåståendet från fackpedagoger om att läraryrket professionaliserades, medan många lärare, särskilt ämneslärare, uppfattade det tvärtom, eftersom de allmänna sysslorna, det som inte är undervisning, lyftes fram som det väsentliga.” Se där bokens nyckelavsnitt!

Men det går också att hitta andra förklaringar än de Hans Albin Larsson lyfter fram till en del av den svenska skolans tillkortakommande på senare år. Det jag tycker man framförallt ska ta fasta på är det som Riksrevisionsverket i slutet på 1990-talet lyfte fram, nämligen att det hittillsvarande regelverk tillåtit att olika nivåer inom skolväsendet tolkat skolans målsättning på helt olika sätt. (Se rapporter från slutet av 1990-talet om begreppet skolutveckling).
Inte konstigt då att centrala mätningar av resultat på lokal nivå ger svårtolkade utslag. Det man mäter på centralnivå är inte det man koncentrerat sig på lokal nivå.

Sedan finns det en helt annan aspekt som HAL bara snuddar vid - villkoren för dem som arbetar i skolan. De anställda i Sveriges kommuner tillhör sedan lång tid en låglönebransch. Man behöver knappast vara cyniker för att påstå att det finns ett tydligt samband mellan löneläget för de anställda och det som uppnås i skolan. Möjligen ska man tillägga att nuvarande lönepolitik i kommunerna inte ger skäl till att vara förhoppningsfull om framtida skolresultat. Men det ska ju regeringen ändra på nu, eller hur?

Ska du läsa boken? Absolut! Inte minst borde den komma till användning inom lärarutbildningarna. Blivande lärare och lärarutbildare borde ha stor glädje av den.
Förhoppningsvis blir den också läst där det behövs som mest – bland lokala skolpolitiker och pedagogikprofessorer.
Era beslut har – det framgår tydligt av boken - fått konsekvenser!

Tore Hamnegård

(Nr 7/2011)