Det finns ingen teorilös praktik i skolans vardag. Däremot finns det en omfattande praktik där man inte överväger sina teoretiska utgångspunkter.
Därför är det välkommet att Studentlitteratur ger ut Lärandets grunder – teorier och perspektiv med Mikael Jensen som redaktör. Det är en antologi med tretton fristående bidrag från lärandeforskning inom skilda områden, som samtliga har intresse för lärare från förskolan och uppåt.
För att inte tala om skolledare med ansvar för den pedagogiska ledningen.

Texterna är genomgående välskrivna och håller en god teoretisk nivå. Samtidigt förutsätter en del av dem att läsaren har en hygglig förförståelse inom de områden de berör. Steget från den pedagogiska psykologins starkt avgränsade studier av inlärning till den numera vitt förgrenade lärandeforskningen handlar inte bara om att byta ord i den pedagogiska retoriken eller yrkesjargongen. ”Lärande” refererar, som texterna visar, i vetenskapliga sammanhang i stor utsträckning till andra fenomen än ”inlärning”.
Det visar Peter Gärdenfors bidrag ”Förståelsens betydelse för lärandet”, som bygger på hans bok Lusten att förstå Om lärande på människans villkor (se Skolledaren 7-8 /10) där han utvecklar kunskapsbegreppet genom formuleringen: att förstå är att se mönster.

Det visar Roger Säljö i den diskussion om lärandets innehåll som han för under rubriken ”Traditionalism och progressivism i synen på lärandet”
Det visar också Ingrid Carlgren genom att delvis inta ett historiskt perspektiv som ger några användbara nycklar, som den” kognitiva revolutionen” och ”den sociokulturella vändningen”, som är nödvändiga för att kunna förstå läroplanerna från 1994 och framåt.
Moira von Wrights text om ”Platsens pedagogik” konkretiserar konsekvenserna av perspektivförskjutningen samtidigt som hon visar hur svårt det är att förutspå och slå fast hur lärande sker.
Flera av texterna har andra utgångspunkter. Ingrid Pramlings avsnitt om ”utvecklingspedagogik ”i förskolan är en intressant tankemässig utveckling av Martons variationsteori som Ulla Runesson introducerar i ett annat avsnitt.

Bland de övriga bidragen, finns ett som förtjänar att framhållas som särskilt angeläget.
Det är Rolf Ekmans och Karin Fogelbergs avsnitt ” Den lärande hjärnan i den digitala tidsåldern”. De väljer att fokusera på den relativt nya kunskapen om hjärnans livslånga plasticitet, som förändrar synen på lärandet. Och de menar att ”forskare måste vara försiktiga när de för över resultat från ett kunskapsområde, det neurovetenskapliga, till ett annat kunskapsområde, det utbildningsvetenskapliga”. Inte minst för att det fortfarande saknas en integrerande forskning mellan en rad inblandade kunskapsområden.

Att etablera den saklighet i förhållande till nya rön – vad vi vet, vad vi ännu inte vet och vad det vi vet betyder – som de ger prov på, framstår som ett gigantiskt vuxenpedagogiskt problem som boken också i sin helhet bidrar till att lösa.

Jan Henning Petterson

(Nr 7/2011)