Det är inte pengarna, det är lärarna det hänger på. Så kan man sammanfatta budskapet i den internationellt uppmärksammade McKinsey-rapporten, som diskuterades vid ett seminarium i Stockholm den 17 september.

Morgondagens Skola hette seminariet, som var arrangerat av stiftelsen Ax:son Johnson.
”How the world's best-performing school systems come out on top” är det officiella namnet på rapporten.
För att ta reda på vad det är som utmärker de skolsystem som lyckas bäst har McKinsey&Company specialstuderat de tio länder som presterar bäst i OECDs Pisa-jämförelser.
Rapportens författare, Mona Mourshed från McKinsey&Company, inledde med att tala om vad som inte har betydelse:
* Storleken på klassen/gruppen spelar ingen roll för elevernas prestation. Många länder hoppas på att eleverna ska lära sig mer i mindre grupper men det går inte att se några sådana samband, annat än för de yngsta barnen i förskolan.
Lärarens roll som professionell instruktör är mycket mer avgörande.
* Skolors självbestämmande/autonomi. Om en sådan reform bara leder till att man ändrar den yttre strukturen händer ingenting. Om den också förändrar undervisningen kan det ha betydelse – framför allt om det innebär att tiden med eleverna ökar.
* Storleken på resurserna betyder mindre än hur de används. Det är bättre att ha färre duktiga lärare anställda till en hög lön än många som är lägre presterande.

Hur säkerställer man då att alla lektioner i skolan leds av högpresterande lärare? Enligt McKinsey är det grundläggande att lärarutbildningen har en så pass hög status att de bästa studenterna söker sig dit.
Många av de framgångsrika nationerna har också höga intagningskrav till sin lärarutbildning och släpper inte in medelmåttiga studenter. På så sätt lyckas man göra läraryrket exklusivt.
En annan viktig åtgärd är, enligt McKinsey, att hålla höga ingångslöner. De bästa studenterna blir mer attraherade av en hög ingångslön än att möjligheterna till lönekarriär senare i livet är goda.
Är ingångslönen låg väljer man en annan utbildningsväg.
Vidare måste lärarna erbjudas lika mycket mentorsstöd som nyutbildade akademiker i andra yrken får. Enligt McKinsey bör minst en–tre timmar i veckan under de första tre åren vikas för professionella möten och samtal med erfarna lärare.
En annan sak som de framgångsrika länderna har lyckats med är att skapa system där lärare lär av varandra, så kallade Learning Communities.
– Mest kunskap om hur man gör besitter naturligtvis lärarna själva, säger Mona Moursched. Det gäller att utnyttja den kunskapen.
– Man kan inte kräva att någon ska bli en fantastisk lärare om personen i fråga aldrig får se duktiga lärare i arbete och lära sig av det.

Seminarieeftermiddagen hade tidigare inletts med att utbildningsminister Jan Björklund gav sin syn på skolan och lärarnas framtid. Han gjorde det genom att avliva sju myter eller attityder som han menar har haft stor negativ inverkan på resultatutvecklingen.
För det första, menade Björklund, har det funnits en strömning som velat framhålla att lärarna, i takt med framväxandet av ny teknik, skulle bli mindre viktiga i framtiden. Detta avfärdar utbildningsministern som feltänkt och menar att närvarande och kunniga lärare kommer att spela en fortsatt avgörande roll för utbildningsresultaten.
Nästa myt som behöver avlivas är den om att ämneskunskaper inte skulle vara så viktigt längre. Enligt Björklund har denna attityd lett till att många inom skolan överbetonat processmålen på bekostnad av kunskapsmålen.
För det tredje protesterar utbildningsministern mot dem som hävdar att det inte är någon större skillnad på att vara lärare i förskolan jämfört med på gymnasiet. Att lärarprofessionen är densamma oavsett var man arbetar. Denna utveckling tillgodoser enligt utbildningsministern endast lärarfackliga behov, inte elevernas.
En fjärde attityd som måste ändras är tron att alla samhällsproblem måste lösas i skolan. Denna förväntan bidrar enligt honom till en känsla av katastrof och misslyckande. Det är viktigt att hela tiden värna skolans kärnuppdrag.
Begreppet ”lust att lära” är problematiskt. Det får inte förstås som att elever bara ska behöva göra det som är kul. Överdriven tro på valfrihet kan också riskera att leda bort från skolans kärnuppdrag.
Den sjätte myten är den att skolans resultat inte går att utvärdera. Björklund medger att det inte är lätt, skolan är en mångfacetterad verksamhet, men att man måste försöka ändå. Utvärdering håller kvar fokus på huvuduppdraget.
Det sista problemområdet är skolans styrning. Björklund menar att den kommunalisering som ägde rum 1990 var ett misstag och att den reformen i sig har stor skuld till läraryrkets sjunkande status visavi andra yrken.
Professor Martin Ingvar bidrog till diskussionen med sina kunskaper som hur hjärnan fungerar. Inlärning är enligt Ingvar en social process på biologisk grund. Därför har professionerna nytta av varandras kunskaper.
Framför allt framhåller Martin Ingvar vikten av att barn verkligen lär sig läsa flytande tidigt under skoltiden.
Den del av hjärnan som är aktiv när man tar in något nytt kallar han för arbetsminnet. Är man inte tillräckligt bra i läsning, utan läser stapplande och utan flyt, belastas arbetsminnet så pass mycket med bara denna uppgift att kunskapsinnehållet i texten går fullständigt förlorat.

Professor Ingvar oroas över det faktum att barn i dag läser allt mindre. Han menar att det får effekter även på annan kunskapsutveckling.
Det är också viktigt att inte överanstränga arbetsminnet vid inlärning. Allra bäst fungerar minnet om inlärningen sker i lagom stora bitar i en ostörd miljö.
Martin Ingvar kommenterade även den ofta framförda uppfattningen att elever känner sig väldigt stressade i skolan i dag.
– Man blir inte stressad av att göra mycket, man blir stressad av att inte veta hur mycket man har att göra, säger han. Enligt honom handlar stressen i skolan mer om brist på struktur och tydlighet än om arbetsmängd.
Författaren och journalisten Gunnar Ohrlander underhöll med valda citat från styrdokument och liknande texter från 1980- och 90-talet.

Ohrlander menar att de som då utgjorde det utbildningspolitiska etablissemanget, det vill säga. i stor utsträckning människor som tillhörde den så kallade 40-talistgenerationen, lade ner stor energi på att göra upp med den skola som de själva hade gått i och som betytt så mycket för deras egna möjligheter till social rörlighet.
Resultatet var en skola som, tvärtemot förhoppningarna, bara fungerade för dem som hade bra förutsättningar med sig hemifrån.
– Skolan måste räddas från pedagogerna, hävdar Ohrlander och bedömer att valet av Per Thullberg som generaldirektör för Skolverket var ett steg på den vägen.
Gunnar Ohrlander menar också att kommunaliseringen genomfördes på ett mindre lyckat sätt.

Avgörande för framgång vid alla organisationsförändringar, menar han, är att få personalen med sig, något som ju inte var fallet då. Enligt honom handlade det i stället om att regeringspartiet, Socialdemokraterna, var väldigt trötta på att ta ansvar för en skola som de ändå inte hade så mycket inflytande över. Alltså bestämde man sig för ”att ge kommunerna en förgiftad gåva”.
Eller, som Gunnar Ohrlander även uttrycker det:
– Skolan blev barnet som lämnades på den kommunala kyrktrappan.

Mats Öhlin, förvaltningschef i Haninge kommun, berättade om sina erfarenheter från det kvalitetsutvecklingsarbete man genomfört i kommunen. Bakgrunden, som de flesta känner till, var att skolor i kommunen med mycket hög andel barn med utländsk bakgrund presterade klart sämre än andra skolor.
Skolinspektionen granskade Haninge och menade att det var acceptabelt med så stora skillnader beroende på att eleverna ”hade sämre förutsättningar”.
I kommunen ville man inte acceptera detta utan samtliga partier enade sig bakom ambitionen att lyfta skolan. Kommunfullmäktige enade sig bakom följande fem målsättningar: ”erkänna skolans och lärarnas roll”, ”kunskap är viktigt”, ”alla ska med”, ”hålla koll på kunskapsutvecklingen” och ”göra rätt från början”.
Man har nu jobbat några år efter den nya inriktningen och har samma budget och lika många lärare som förut men ett betydligt bättre resultat.
Den skola som låg sämst till tidigare presterar nu bäst i matematik bland alla Haninges skolor.
Lösningen var i det fallet att frångå klasslärarstrukturen för de yngre barnen och låta en särskilt kompetent lärare ta hand om matematikundervisningen – för alla. Sådana här lösningar måste rektorerna våga se och våga driva.
Enligt Mats Öhlin är det alldeles för lite, eller i värsta fall felaktig, styrning av och i skolan. De statliga styrdokumenten följs inte i tillräcklig utsträckning och kommunerna tar inte det kvalitetsansvar som de egentligen borde som huvudman.
Pedagogisk uppföljning sker sällan, fokus ligger på ekonomin, framför allt i de tidigare skolåren.
Rektorerna å sin sida lägger sig alldeles för lite i utformningen av undervisningen. Enligt Skolinspektionen överlåter så många som 60 procent av landets rektorer denna fråga till lärarna.

Skolan görs sällan ansvarig för sina resultat, enligt Mats Öhlin, och organisationen utvärderas sällan utifrån detta perspektiv.
Skolors traditionella organisation stödjer inte alltid en god undervisning, säger han. Genom att inte följa upp elevernas resultat tidigt och ta tag i dem som inte följer förväntad utveckling utan i stället vänta på att eleverna själva ska ta initiativen, riskerar skolan att förstärka sociala skillnader i stället för att överbrygga dem.

text: Lena Linnerborg

(10/2009)