Välutbildad, gärna certifierad, men inte styrd av egna värderingar. Yrkesrollen ska passa samhället och statens behov. Lärarna professionalism har minskat snarare än ökat under de senaste decenniernas reformarbete. Det menar ESO i en ny rapport om Sveriges lärare, en kår i kläm.

Alla verkar eniga om att läraryrkets status har sjunkit de senaste åren och att något behöver göras för att kunna öka yrkets attraktionskraft.
ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, har studerat vilken roll de statliga skolreformerna under 1990-talet har spelat i sammanhanget.
Rapporten, En kår i kläm, ger en intressant överblick. Även om vissa slutsatser känns svepande och inte helt självklara, fungerar den bra som utgångspunkt för diskussioner kring läraryrkets framtid.
Frågan om professioners ställning och betydelse för styrningen av offentliga verksamheter är, enligt ESO, generellt intressant och ESO har därför inlett studier av dessa frågor inom ett flertal områden utöver skolan.

Syftet med rapporten är att analysera hur de senaste 20 årens skolreformer påverkat läraryrket. Expertgruppens slutsatser är att staten, trots återkommande argumentation om att stärka lärarnas professionalism och professionella status, genomgående arbetat för att minska densamma.
Inte heller de senaste årens ökade statliga engagemang leder rätt, eftersom det tycks vara av så kallad  ”new professionalism”- karaktär. Avsikten med reformerna är inte att överlåta åt professionen att utforma interna regler och normer eller att lita på lärares omdöme och yrkesskicklighet, utan istället att omdefiniera yrkesrollen så den passar statens/samhällets behov.
Den professionelle ska vara välutbildad och kanske även certifierad. Men det är inte de professionellas egna värderingar som ska styra verksamheten. Styrning ska istället ske utifrån, med hjälp av management, skolvalsystem, konkurrensutsättning, standardisering och extern uppföljning och utvärdering. Enligt ESO förflyttar dessa processer fokus från själva undervisningen till legitimitetsskapande processer, som i första hand finns till för skolledning, kommunledning och stat.

Utbildning och behörighet som ett mått på profession är, enligt ESO, bara användbart eftersom det är lätt att enas om. Makten över arbetets innehåll och att själv få formulera vilka normer som ska gälla är ett betydligt viktigare kriterium på professionalitet. Stora delar av lärarkåren har fått se sig överkörda av framförallt 1990-talets reformer.
Staten, och sannolikt även kommunerna, har dessutom ett komplicerat förhållningssätt till professioner inom vilket yrke det vara må. Samtidigt som professionerna skapar medarbetare med förmåga till så kallad excellens, anses de politiskt svårstyrda och ekonomiskt ineffektiva. Det sistnämnda säkert inte minst viktigt för utvecklingen inom skolområdet.
Vad leder då detta till?
 Ja, enligt ESO kan man inte i längden kräva av en yrkesgrupp att de ska uppträda professionellt i den meningen att gruppen tar stort eget ansvar för verksamheten och garanterar god kvalitet och hög klass, om de inte samtidigt garanteras stort inflytande över sin arbetssituation.
Fördelen med en profession är att yrkeskåren kan luta sig mot sitt omdöme i skilda situationer. Det bygger på en solid teoretisk utbildning och en väl etablerad yrkeskod och ger förutsättningar för att yrket ska ”fungera väl” och leverera goda resultat.
Fortsätter vi på den inslagna vägen, med ett läraryrke vars innehåll och mål bestäms externt, får vi kanske räkna med att lärarna som kår ”proletariseras”. Vi får lärare som följer givna anvisningar men får en mindre tydlig inre ”kompass”, blir mindre engagerade och mindre benägna, eller ens kapabla, att ge det där lilla extra, det som alla är överens om utmärker den gode läraren.
Studenter med höga akademiska ambitioner kommer sannolikt inte heller i framtiden att välja ett yrke där de inte får möjlighet att vara med och påverka det som är yrkets kärna. Men det kanske är ett pris som vi är beredda att betala för att få en lärarkår som följer politiska beslut och är kostnadseffektiva? Eller går det möjligtvis att kombinera?
Har samhället förändrats så pass att en utbildningsprofession av ”gammalt hederligt snitt” inte längre har en plats i en skola för alla barn? Här har alla sannolikt sin egen åsikt.
ESO tar inte tydligt ställning, men skriver i slutsatserna att såväl statliga reformatorer som kommunala arbetsgivare måste bestämma sig för vilken lärarroll man eftersträvar.
Man kan inte, enligt ESO, få högkvalitativ undervisning och professionella lärarinsatser om man samtidigt minskar den professionella autonomin.
Något att fundera över inför årets avtalsrörelse, där frågan om arbetstidens förläggning är hetare än på länge.

text: Lena Linnerborg

(Nr 3/2010)