Didaktik - utan de stora frågorna

Det finns stora förväntningar på de nya lärarutbildningarna. De ska generera lärare med en bättre grundutbildning. Lärare som klarar av det konkreta vardagsarbetet, har förmåga att ta till sig egna och andras erfarenhet och den nya forskning som deras livslånga lärande kräver. Går det i praktiken att väva samman alla de trådar av praktisk och teoretisk kunskap, och inte minst förståelse och förmåga att se mönster, som tillsammans gör läraren professionell?  I praktiken handlar frågan både om innehåll och organisering och, som i den här recensionen, om didaktik. Frågan har åtminstone ett rimligt svar, att det i varje fall går att göra på bättre eller sämre sätt.
En kritisk faktor är den litteratur som studenter, och lärare i fortbildning, studerar, liksom hur den används i utbildningen. Förkunskaper, förförståelse i olika avseenden, förmåga till kritiskt och teoretiskt tänkande är både utgångspunkt och mål för undervisningen. I det perspektivet framstår Studentlitteraturs stora bok om allmändidaktik, Allmändidaktik – Vetenskap för lärare som något problematisk.
Boken består av 18 fristående kapitel organiserade i fyra avdelningar. 24 författare samverkar i olika konstellationer, majoriteten med anknytning till Åbo Akademi eller andra finska universitet.

”Vår ambition med boken är att positionsbestämma allmändidaktikens uppgift och ställning inom det pedagogiska vetenskapsområdet, särskilt med tanke på lärarutbildningen” skriver de båda redaktörerna i det i förordet.
Det sker på två sätt, dels genom en regelrätt diskussion om allmän- och ämnesdidaktikens position i det utbildningsvetenskapliga fältet; särskilt relationen till pedagogik i bokens första avdelning, och dels genom att i de följande delarna presentera en rad exempel på allmändidaktisk forskning inom olika områden.
Det första är en svår uppgift som författarna, trots olika ansatser egentligen misslyckas med. Inte för att det är teoretiskt omöjligt, utan för att de, som det ser ut, har svårt att förhålla sig stringent till begreppet, och fenomenet ”pedagogik”. ”Gränsdragningen är subtil och det är inte lätt att precisera skillnaderna” (sid 32). Samtidigt framställs ”pedagogik” här och var i texterna som det överordnade begreppet och didaktikens olika delar som delmängder.
Bokens ena redaktör, Sven-Erik Hansén, sitter uppenbarligen på två olika stolar i kapitel 1 och kapitel 17, där han slutligen argumenterar för att ”pedagogik står för den vidare tolkningen”, vilket bland annat leder till att man bör tala om ”pedagogiskt tänkande”, inte didaktiskt.
De kapitel som beskriver forskning inom det didaktiska fältet har skiftande kvalitet och intresse. Själv är jag mycket imponerad av Pirjo Lahdenperäs och Margareta Sandströms text om interkulturell didaktik, Klassrummets mångfald som didaktisk utmaning, som på dryga tjugo sidor både presenterar en välvald teoretisk grundval och viktiga reflektioner om interkulturell didaktik i praktiken.
Gert Langefeldt, som är verksam i Norge, skriver i ett kort avsnitt, Ansvarsstyrning – didaktikens slutpunkt?, – en kritisk betraktelse över de negativa konsekvenserna av de styrformer som införts inom utbildningssektorn i Skandinavien.
För svensk del, som jag känner till, måste man, menar jag, hålla isär styrformen, ”mål- och resultatstyrning”, så som den är utformad i riksdagens och regeringens beslut i samband decentraliseringen av skolan, och det sätt på vilket den genomförts ute i kommunerna och framställs i media.
Det är lätt att konstatera att många kommuner sysslar med ekonomistyrning under ”mottot budget i balans” och att det förekommer ”ansvarsvarsstyrning” av det slag som Langefeldt beskriver. Men detta är uttryck för okunskap och ohörsamhet mot i demokratisk ordning fattade beslut, inte en konsekvens av mål- och resultatstyrningen, ett faktum som verkar vara lika svårt att förstå för en del forskare som för opinionsbildare som fortsatt att motarbeta besluten om mål- och resultatstyrning och ett kvalitativt betygssystem.
Mitt slutomdöme om boken är att redaktörerna själva i för hög grad bortser från vad som brukar kallas de klassiska didaktiska frågorna. Hur var de nu, vem, vad, varför, hur etcetera.

Jan Henning Pettersson

(Nr 1/12)