En måndag sent i september är vi kanske etthundrafemtio personer som under en dag ska ta del av Jan Atles kunskaper om "hur vi löser och förebygger konflikter på jobbet".
De flesta av oss ser ut att vara mellan fyrtio och sextio år, kvinnodominansen är stor.
Många är förtroendevalda, skyddsombud, linjechefer eller personalansvariga. Och garanterat ingen har själv betalat de 3 250 kronor plus moms som seminariet kostar.
Det börjar med att Jan Atles medhjälpare Nicklas drar en bit om hur bra Jan Atle är, fantastisk, med sina tredagarslösningar på alla konflikter annars pengarna tillbaka. No cure - no pay för tre dagars exklusiv konfliktlösning borta från jobbet, med två-sjutton deltagare. Han säljer också Jan Atles bok "Skick och oskick på jobbet" med olika rabatter.

Sedan kommer Jan Atle själv och han har mycket att säga om hur man hanterar konflikter, i synnerhet det långvariga gissel som jobbkonflikter kan innebära.
Det är viktigt att göra klart för sig vad en konflikt är och vad den inte är, menar han.
- Vi måste lära oss att skilja på konflikt och oenighet. Vi kan vara oeniga om det mesta men behöver inte ha någon konflikt för det. Konflikt handlar alltid om känslor av obehag. Klarar vi av dem kan vi mycket väl fortsätta att vara oeniga. Och bakom känslan av obehag ligger ofta rädslan.
En av de saker som gör konflikter så svåra är att de dödar kreativiteten. "Jag har försökt allt", säger många inblandade. Oftast betyder det att man försökt samma sak gång på gång. Den del av oss som inte lär av egna misstag fortsätter att göra samma fel.

Här drar Jan Atle exemplet med tonårsföräldrarna som ständigt irriterar sig på barnets stökiga rum. Helt meningslöst, menar han.
- Ett typiskt exempel på hur vi är i konflikt med oss själva. Problemställningen är tydlig - ska jag låta mig irriteras eller inte? Själv prioriterar jag noga mina irritationer. Och jag är mycket kräsen när det gäller vilka människor jag låter kränka mig.
Om någon säger, du är en idiot - kan en person bli arg, en annan sårad medan en tredje inte bryr sig. Det handlar om mottagarens förmåga att bearbeta, att ta ansvar för sina känslor. Andras ord har bara den verkan och makt som mottagaren tillåter.
Publiken verkar inte helt övertygad och här kommer också de första tvivlande frågorna: Kan inte maktpositioner spela in och påverka konflikten?
Men Jan Atle är obönhörlig,
- Oavsett om det handlar om chef, make eller svärmor så är mina känslor mitt ansvar. Det är ditt ansvar hur du trivs i ditt arbete. Jag gör mig besviken därför att jag har orealistiska förväntningar.
Vad menar du då med att ta ansvar? Hur gör man?
- Man brukar tala om "response ability" - förmågan att svara an, att reagera ändamålsenligt. Problemet är att vi låter Tölpen få alltför mycket makt över våra liv. Jag säger inte att det skulle vara enkelt att ta ansvar för sina känslor, men det är möjligt.
Hur lång tid tar det då att bli ovänner?
- Det kan gå på en halv sekund, ett ögonkast, en suck, ett ironiskt tonfall. Men det kan ta ett helt liv att försonas.

Typiska meningsutbyten i en konflikt: "Det sa du! Det har jag aldrig sagt"! Men den som vill undvika konflikt säger kanske i stället: "Jag uppfattade det du sa…" "Jag måste ha varit olycklig i min formulering…"
- Det handlar om bagateller, som snabbt kan utveckla sig till katastrofer. Konflikter rör sig ofta om känslor och form, sättet det gjordes på, inte själva oenigheten, att du sa nej.
- Om formen är god kan du säga vad som helst till vem som helst, hävdar Jan Atle.
Ett annat icke-råd vid konflikthantering är skriv inte - tala med.
Konflikthantering har heller ingenting med rätt eller fel att göra. I en konflikt har alla rätt från sin utgångspunkt, säger han.
Alla utsagor av typ "du är…" innehåller en projektion, hävdar Jan Atle Andersen. "Du är en egoist" betyder "jag får inte lov att bestämma över dig". Säger någon att du är väldigt manipulativ, ja då vet du att han/hon kan mycket om manipulation.
- Om jag reagerar på att någon skulle säga skitsnack om min föreläsning så är problemet att jag gjort mig förnärmad.
- Min reaktion brukar i stället vara att helt lugnt fråga "finns det andra kommentarer?"
Men vill du aldrig veta varför han tycker att du snackar skit, frågar en kvinna i publiken,
- Nej, nej, vill han vara en tölp så är det hans sak.
Hur är det med självkritiken egentligen?
- Jag tycker inte att vi ska kritisera andra eller kritisera över huvud taget. Konstruktiv kritik, vad är det och vem avgör vad som är konstruktivt? Nej mitt råd är att sluta kritisera. Det går inte att ändra på en annan människa. Vi människor ändrar oss bara när vi är trygga och känner oss accepterade.
"Acceptera mig som jag är så jag vågar bli den jag önskar". Jag ska ändra på mig. Du ska ändra på dig. Sluta irritera dig, uppmanar Jan Atle, raljant men underhållande.
- Om jag slutar kritisera andra kan jag börja förlåta mig själv. För vem hindrar dig annars att acceptera andra som de är? Vem hindrar dig att förlåta?
Att förlåta sin fiende ligger högt upp i vår judisk-kristna religion. Vi ska förlåta vår fiende. Men först ska han/hon bättra sig och be om förlåtelse.
- Men tänk om han/hon aldrig gör det, vilket oändligt nederlag. Då är det bättre att göra tvärtom och själv aktivt vara den som förlåter, menar Jan Atle och upprepar sin huvudtes om att vi till syvende och sist bara är i konflikt med oss själva. Och det är bara du själv som hindrar dig från att förlåta.
Det gäller inte minst gamla föräldrar, menar Jan Atle. Det bästa är att försona sig med dem. Många försöker uppfostra sina föräldrar, men det är inte barns uppgift. Tyck om dem!

text: Göran Sten

text: Kerstin Lööv

(11/2006)