Hopp och framgång hör ihop. Missmod och misslyckande likaså. Det hävdar forskaren Henrik Gustafsson, som tipsar om bra sätt att stärka hoppet hos andra – och sig själv.

Henrik Gustafsson är doktor i idrott vid universitetet i Örebro. Han har undersökt hur graden av hoppfullhet förhåller sig till symtom på utbrändhet hos 178 elever i åldern 15 till 20 år.
 Eleverna studerade på ett idrottsgymnasium och det var deras sportsliga aktiviteter som värderades. Henrik Gustafsson menar att resultaten stämmer så väl med tidigare forskning att de utan vidare kan generaliseras till andra, både ungdomar och vuxna - inte minst lärare och rektorer.
- Vi delade in eleverna i tre grupper efter hur hoppfulla de var och fick tydliga resultat, säger Henrik Gustafsson. De med mest hopp mådde och upplevde att de presterade bäst, de med minst hopp sämst. Skillnaderna var både signifikanta och statistiskt säkerställda.

Ett frågetecken är dock orsakssambanden. Leder hopp till framgång, eller framgång till hopp?
- Det går inte att avgöra utifrån den här undersökningen, säger Henrik Gustafsson. Det är förmodligen både och, men mer forskning behövs för att vi exakt ska förstå hur allt hänger ihop.
- En sak är i alla fall klar: ju mer hopp desto bättre!
Och hur kan då hoppet stärkas, och negativa cirklar i bästa fall vändas till positiva?

Henrik Gustafsson utgår ifrån att människan styrs av sina mål och pekar på tre påverkbara och avgörande faktorer; förmågan att sätta vettiga mål, kunskap om hur de kan nås och självförtroende när det gäller möjligheten att faktiskt nå dem (se artikel intill).
- Den psykologiska forskningen visar tydligt att aktivt arbete med mål leder till bättre resultat, säger Henrik Gustafsson. Jag tror det är ett bra sätt att jobba i skolan, både för rektorer och lärare.
- Många som får lära sig metoden börjar snart använda den av sig själva, det blir ett sätt att vara. Då är mycket vunnet. Det finns ett gammalt kinesiskt ordspråk som säger ungefär ”Ge barnen fisk så är de mätta en dag – lär dem att fiska så är de mätta hela livet”.
Tankesättet kan delvis läras ut i grupp, men kritik bör alltid ges enskilt, menar Henrik Gustafsson.
- Alla har olika förutsättningar och det är inte bra att i det här sammanhanget jämföra sig med andra, eftersom det bara är den egna prestationen man kan kontrollera.
Inom skolan finns redan utvecklingssamtal som etablerad form för när mål ska sättas och utvärderas.
- Det fungerar säkert bra på många håll, särskilt för lärarna som sedan kan ge eleverna feedback hela tiden.

Värre kan det nog vara för skolledarna, tror Henrik Gustafsson.
- De måste ju ha tid att träffa sina anställda för att det ska fungera! De verkar lätt bli mer administratörer och verkställande direktörer än pedagogiska ledare. Men jag får ta dem i försvar. Jag vet hur de har det, för min pappa har varit rektor.
Och de egna målen, hur ska högste chefen jobba med dem – och hålla hoppet vid liv?
- Arbetssättet är detsamma för alla. Men det är jättebra att ha någon annan att bolla idéer med och få socialt stöd av, kanske en kollega eller coach.
- Coachen behöver ju också en coach!

Sten Arndt