Krissituationer, omorganisering, elever som kommer för sent. Lärarna behöver bearbeta så mycket mer än uppgiften som kunskapsförmedlare.
Därför behövs ett forum för reflekterande samtal, kanske särskilt i gymnasiet, menar Liselotte Sandman, lärare som på halvtid leder sådana samtalsgrupper.
- Att få tillgång till handledning gynnar såväl lärare som elever och är både en hälso- och ledningsfråga, anser hon.
Liselotte Sandman har arbetat i skolan hela sitt arbetsliv. Numera tillbringar hon ungefär halvtid på Hässelby gymnasium, där hon undervisar i historia och samhällskunskap.
Den andra halvan leder hon samtalsgrupper för gymnasielärare i Stockholmsområdet, på uppdrag av den aktuella skolans ledning. Hon arbetar även med skolledningar och chefer i länet.
- Det blir ett slags korsbefruktning att arbeta med både elever och lärare, tycker hon och utvecklar sina tankar kring handledning.

I dag är det inte bara trögt att rekrytera studerande till lärarutbildningar, det är också svårt att behålla nyexaminerade unga lärare i skolan. För att de ska stanna och utvecklas i sin profession behöver det finnas möjligheter för dem att hantera och förstå sin arbetssituation.
Tanken att man som lärare alltid kunde ha gjort mer skapar en känsla av ständig otillräcklighet. Medierna spär på med sitt skuldbeläggande av skolan - medan det är en angelägenhet för hela samhället.
Den gamla traditionen med läraryrket som ett kall hänger på det sättet kvar. Behovet av att sätta gränser blir därför stort.
- På gymnasienivå är läraren ofta något av ensam entreprenör, med stark förankring i sitt ämne och van att klara sig själv, konstaterar Liselotte Sandman.
- Samtidigt möter hon/han nya förväntningar och krav, från ledning och samhälle. Alla har åsikter om skolan, skolan ska lösa allt, även sådant föräldrarna inte klarar.

I det läget är det värdefullt, menar hon, att få tillfälle att reflektera över sitt uppdrag och diskutera utan prestige med kollegor, till exempel i en handledningsgrupp.
Egentligen gillar Liselotte Sandman inte ordet handledning. Det för tanken till en mästare-gesällrelation, anser hon, där den ena sitter inne med kunskapen och den andre bara tar emot, ser och lär - leds vid handen.
- Jag kommer inte in som expert, det är lärarna i gruppen som är experterna och jag hjälper dem att se det.
- Varför uppfinna hjulet igen, när man kan ta del av och kanske pröva sina kollegors sätt att hitta lösningar? Om någon exempelvis tar upp frågan om elever som kommer för sent jämt, finns det säkert lika många lösningar som deltagare i gruppen.
Liselotte Sandman ser sig hellre som samtalsledare, det hon är expert på är att leda fördjupade reflekterande samtal.

Gruppen ska bestå av max tolv deltagare, men idealet är sju-nio. Varje träff varar 1,5 - 3 timmar, men antalet gånger varierar.
- Men jag tar inte på mig uppdrag som inte omfattar minst fem träffar. Ibland tar det tre gånger innan det händer något.
När Liselotte Sandman får ett uppdrag handlar det ibland om en krissituation, ibland om ett utvecklingsarbete eller en omorganisering, men hon menar bestämt att reflekterande samtal borde ingå i skolans verksamhet, precis som det ofta gör i vården.
- Det är en relativt billig form av fortbildning med en förebyggande funktion.
- Och en skola som erbjuder handledning är en attraktiv arbetsgivare. Det ger tryggare lärare och därmed bättre undervisning - vilket förstås kommer eleverna till godo.
Det viktigaste är ett tydligt och öppet formulerat uppdrag, anser hon - vad är skolledningens syfte med att anlita en handledare?
Handledaren i samtalsgruppen är varken budbärare uppåt eller ombud för lärargruppen. Därför är det viktigt med ett tydligt kontrakt inom gruppen där följande bör framgå: syfte och mål, förväntningar och farhågor, handledarens och deltagarnas respektive roller. Sekretess är självklart i sammanhanget.
Efter en tid görs en utvärdering av kontraktet som kanske måste omförhandlas.
- Min uppgift är att hjälpa gruppen att hitta det gemensamma, men jag är ingen terapeut utan arbetar bara med professionen. Här finns dock gråzoner och det gäller att vara lyhörd.

Deltagarna ska enligt denna samtalsmodell inte hamna i polemik. Det finns inget rätt eller fel. Det viktiga är att de frågor som deltagarna har kommer upp på bordet - "att sätta ord på tanken leder till nya tankar".
I allt arbete med människor måste man till exempel kunna hantera att man inte har lika lätt för alla elever och kollegor, men man kan kanske titta närmare på orsaken. Då kan sådant som självbild och syn på elever och kollegor bli tydligare, vilket kan leda till omvärderingar och nya synsätt.
På det viset har frågan om deltagarnas relationer till varandra och till elever en viktig plats i en samtalsgrupp.
- Det är det svåra, anser Liselotte Sandman.
- Ett ämne kan man alltid bli bättre i, men det underlättar inte själva samspelet med kollegor och elever. Att ha strama styrdokument där vägen till målen är upp till dig själv kan också skapa känslor av otillräcklighet.
Att våga prata om svårigheter och tillkortakommanden utan skuldbeläggning kan bli till lärande samtal. Efter att ha tagit upp ett dilemma och lyssnat på kollegernas synpunkter och prövat nya angreppssätt kan deltagarna komma tillbaka till gruppen och ta ett varv till. Handledaren har metoder för att föra processen framåt och se till att frågorna kommer upp på bordet och att alla kommer till tals.
- Men det handlar inte om att redovisa och värdera det som kommer upp och prövas av de enskilda deltagarna. Det är en gåva, gåvor recenserar man inte.
Genom samtalen kan handledaren stötta lärarna så att de ser att de duger och får syn på vad de kan utveckla. De kan komma närmare en samsyn på sitt uppdrag.
På samma sätt som de reflekterar över sitt eget lärande kan de inspirera eleverna att också göra det. De får ett verktyg som de även kan använda i till exempel utvecklingssamtalen.
Det är bra om handledaren kommer utifrån, en neutral part utan förutfattade meningar. Att vederbörande själv är lärare är inte nödvändigt, men en fördel. Kunskap och förståelse för skolan underlättar, menar Liselotte Sandman. I sin egen lärargärning har hon saknat ett forum för reflekterande samtal med kolleger.
- Det är lätt att sitta fast i gamla tankar när det ska sparas och skäras. I stället gäller det att trots krympande resurser tänka nytt - tänka skolutveckling. Och då måste lärarna vara med på tåget.
Att ämnet handledning ligger i tiden visar inte minst FAS 05, utvecklingen av arbetsmiljöavtalet, som betonar vikten av dialog och samtal i skolan. Tanken är att det kan bidra till såväl pedagogisk som professionell utveckling, till bättre arbetsmiljö och skolan som en attraktiv arbetsplats för både lärare och elever.

text: Nina Enström

(10/2008)