Döttrarna väljer att gå i mammas fotspår

Agneta, Kristina och Anna har en speciell gemenskap - både privat och professionell. De är mor och döttrar, och alla tre är - rektorer.

Alla Skolledarens läsare har förstås träffat minst tre rektorer i sina liv. Men i samma familj? Det har Skolledaren gjort. Mor och två döttrar.
De bor Södertälje, Norrköping respektive Finspång. Tre starka kvinnor i en sammansvetsad familj. I hemmet har diskussionens vågor alltid gått höga. Där har alltid funnits gott om litteratur. Ledarskapets glädjeämnen och vedermödor sitter i väggarna.
Med de stora krav som ställs på rektorer i dag blir första frågan till mamma Agneta Larsson om döttrarnas yrkesval möjligen kan bero på någon brist i uppfostran?
- Jo, så är det nog, håller hon med och skrattar glatt.
- Äldsta dottern har jobbat som rektor i åtta år och det är jag förvånad över. Hon sade som ung att hon aldrig skulle ge sig på den här banan. Men hon är gymnasielärare i botten, sökte en rektorstjänst och tyckte att jobbet var roligt!
- Yngsta dottern är också utbildad lärare och har dessutom arbetat som organisatör i en friskola. Hon fick smak på ledarskapet den vägen, berättar Agneta Larsson, som varit rektor sedan 1992.
Pratar ni rektorskap hela tiden?
- Nej, det gör vi inte. Men vi pratar väldigt mycket med varandra över huvud taget och umgås mycket. Jag är ju mamma i alla lägen, men vi är också kollegor och kan stötta varandra eftersom vi känner varandras fel och brister.
- Det är inte bara jag, som äldre kollega, som har något att ge, utan jag får höra mycket om hur man tänker som yngre rektor. Det är både ett givande och tagande.
Blev du förvånad när båda två blev rektorer?
- Det är ju knöligt många gånger att vara rektor, man är ledsen, man får ovett från föräldrar och personal och jag har ibland beklagat mig därhemma. Och sedan kommer de och säger att de också har sökt rektorstjänster - det kan ju kännas lite förvånande.
- Vi har alltid haft en öppen kommunikation hemma och de har varit medvetna både om fascinationen och de svårigheter som finns i jobbet.
De måste ha varit väl förberedda på yrket?
- Nja, det är svårt, det är ju så mångfacetterat. Jag brukar säga att de inte ska glömma att de ska klara av livet utanför jobbet också. Man måste planera för att få återhämtning och man måste ta semester ifrån rektorsuppdraget ibland. Då fungerar det. Rektorsjobbet tar alltför mycket tid och mycket kraft, men annars är det ett roligt arbete, säger Agneta Larsson.
Rektor nr 2 i familjen, heter Kristina Lohman. Hon menar att det var relativt lätt att söka rektorsjobbet eftersom hon redan från början kände till villkoren.
- Framför allt var det ledarskapet jag sökte och det var ju inte främmande för mig.
Vilka fördelar finns med att ha två kollegor i familjen?
- Vi har både en privat och professionell gemenskap. Vi delar ju båda världarna så det blir "dubbla effekter". Det blir högst intressant eftersom jag kan prata om svårare saker inom familjen än med kollegor.
- I familjen känner vi ju varandra på ett annat sätt och får tillgång till varandras sfärer. När vi har en professionell plattform att utgå ifrån i våra samtal så vidgas ju samtalen, säger Kristina Lohman.
Nackdelar?
- Alla tre är intensiva personligheter och det är klart att det ibland kan bli lite för många samtal kring skola och utbildning. Rektorsuppdraget innebär att ge väldigt mycket hela tiden och då är det skönt att kunna vara privat också.
- Jag har ett stort behov av att göra tydlig skillnad mellan arbete och fritid, säger Kristina Lohman.
Gjorde du rätt som valde ledarskapet i skolan?
- Min värdegrund är att jag vill göra skillnad för människor. Mitt huvuduppdrag är att eleverna ska få en så bra utbildning som möjligt. De ska få växa och lyckas, få ett bättre självförtroende och lämna skolan "med rak rygg".
- Att delta i det byggandet är härligt, även om det är oerhört komplext och svårt.
- Jag tror att vi i skolan gör mer skillnad än man vanligen föreställer sig. Det tar lång tid innan rektor ser frukterna av sitt arbete, eftersom det är något som finns inuti eleverna, men det är en förmån att få vara med på den resan, tycker Kristina Lohman.