En skola gör utredningar och sätter in åtgärder för att skolgången ska fungera även för den stökigaste elev. Och sedan - när skolan "har gjort allt" - räcker det då?
Nej, skolans skyldigheter är utan slut, slår Skolverket fast i sina beslut och kommentarer till de anmälningar mot skolor som kommer in till verket. Skolledaren har tittat på ett urval anmälningar från januari månad i år.
Av hundra anmälningar handlar en tredjedel om skolsituationen för en enskild elev. Det är den största gruppen anmälningar. Dessutom handlar ett tiotal om en elevs rätt till stöd och en handfull om att en elev inte fått, eller snarare inte tagit emot, undervisning i ett ämne.
I ett tiotal fall klagas det på skolsituationen för en grupp elever.
Näst skolsituationen för en enskild elev kommer kränkande behandling som den stora gruppen anmälningar. Övriga anmälningar är mera spridda och kan handla om anmälan av personal eller sekretess men också utebliven eller dålig information till föräldrar och fördröjd tillgång till förskola. Totalt behandlades av Skolverket under januari i år etthundrasju anmälningar, inklusive några uppföljningar av tidigare anmälningar.
Oändliga räckor av samtal med föräldrar, mellan lärare och rektor, mängder med elevvårdskonferenser, fler åtgärder och samtal igen. Specialpedagoger sätts in, konsulter som stöder personalen, psykologer arbetar med eleven, elevassistenter anställs. Och ingenting fungerar för eleven. Så kan det se ut.
När skolan ordnar undervisning i hemmet sätter sig föräldrarna kanske emot detta. Eleven kommer tillbaka till skolan - med assistent, men hamnar genast i bråk, även fysiskt, med hela omgivningen - elever, lärare, assistent och till och med med rektor.
Skolledaren har gått igenom ärendemeningarna på hundra anmälningar, samtliga i januari. Trettiofem fall av dessa har fått stå som typfall, där vi studerat Skolverkets resumé av fallet, av själva anmälan och anmälarens version, kommunens/huvudmannens beskrivning av vad som hänt och vad skolan vidtagit för åtgärder, anmälarens kommentar till kommunens/huvudmannens redogörelse och Skolverkets beslut eller uttalande.
Ofta framskymtar i och mellan "parternas" beskrivningar av skeenden en tragik både när det gäller elevens situation och skolans förutsättningar att ta hand om mycket stora problem. Man kan i anmälningsärendena läsa om hur skolan satt in åtgärder den ena efter den andra i långa banor, ofta utan något vidare resultat.
Säkert finns i landet massor av fall där skolans åtgärder och agerande verkligen varit lyckosamt för eleven, skolan och klasskamraterna, och även till föräldrarnas belåtenhet, men det är förstås inte de fallen vi ser här.

Ibland får skolan kritik för att man inte satt in tillräckliga resurser och framför allt för att man inte gjort tillräckligt medvetna och systematiska utredningar utifrån elevens behov, eller utifrån elevens tillstånd, frestas man ibland tillägga.
Ibland får kommunen/huvudmannen, som ju är ansvarig instans, inte någon kritik trots att man inte lyckats lösa en elevs skolsituation eller få slut på mobbning av en elev. Man har ändå gjort allt rätt.
En sak som slår en är anmälarens och skolans ofta helt olika bild av ett skeende och av skolans information, kontakter och åtgärder. Det framgår att skolan är väldigt utlämnad om man inte kan dokumentera vad man beslutat, vem som ska ansvara för vilken åtgärd och hur man tänker följa upp och utvärdera åtgärderna och vem som då ska göra vad.

En vanlig fras som Skolverket använder sig av i sina uttalanden är "Det är Skolverkets uppfattning att det i kommunen måste finnas en beredskap och rutiner för att hantera även komplicerade elevärenden."
Och komplicerade elevärenden ser man många. En elev som både fått diagnosen adhd och Asperger verkar göra livet i skolan till ett kaos inte bara för sig själv utan också för medelever och lärare, dagligen.
Som utomstående undrar jag under läsningens gång hur skolan ska klara en sådan situation. Men så ser skolans skyldigheter ut att även elever som tycks helt "oregerliga" ska ha motsvarande nio års utbildning, punkt slut.
I ett sådant fall får eleven efter mängder av samtal med elevens mor, elevvårdskonferenser och åtgärder till slut plats på ett behandlingshem med skola.
Efter tre veckor meddelar behandlingshemmet att de inte vill ha kvar eleven. De klarar inte av honom.

Och där står skolan och är skyldig att klara det behandlingshemmet inte klarade. I det läget går det ett bra tag innan man får till ytterligare ett arrangemang för eleven. Det leder till luckor i elevens utbildning, vilket kommunen sedan får kritik för från Skolverket.
Skolverket skriver naturligtvis inte att någon förälder är krävande, men det framgår att föräldrar ibland kan vara mycket, mycket krävande. En elev som inte fungerar i grupp får erbjudande om undervisning i hemmet. Det avvisas, för då får han ju inga kamratkontakter. Men när han är bland skolkamrater sprider han kaos ikring sig.
Då föreslår skolan undervisning i särskild undervisningsgrupp. Också detta avböjer modern.
En elev med Downs syndrom som inte bedöms kunna nå grundskolans mål ska passas in i en grundskoleklass, eftersom föräldrarna har rätt att vägra särskoleplacering. En följetong av samtal och (till slut icke fungerande) åtgärder vidtar.
Här krockar ett antal lagrum. Enligt 3 kap. 3§ skollagen ska barn tas emot i grundskolan, men barn med utvecklingsstörning som inte bedöms kunna nå upp till grundskolans mål ska i stället tas emot i särskolan.
Men enligt 2§, lagen om försöksverksamhet med ökat föräldrainflytande över utvecklingsstörda barns skolgång så kan föräldrar låta bli att ge sitt medgivande till det. Då inträder 5 kap. grundskoleförordningen, det vill säga att elever i grundskolan i behov av särskilt stöd ska få det, i det här fallet trots att skolan bedömer att eleven inte kan nå grundskolans mål. Följden blir alltså att skolan ska klara att ge eleven enskild undervisning inom grundskoleklassen.
Rätt ofta beskriver kommunen/huvudmannen att en förälder blockerat lösningar som skolan föreslagit. I anmälningarna skymtar ett antal kämpande mödrar. De inte bara kämpar för sitt barn, ibland kan man se ett förtvivlat och kanske inte alltid rationellt fightande snarare. Medan barnet blir utsatt för en räcka av åtgärder av olika slag, och nya åtgärder, och nya igen.
Bara mängden och skiftena mellan åtgärderna borde kunna göra en adhd-splittrad kille heltossig. Vuxenvärlden kan knappast framstå som mindre splittrad än han själv. Det är många som drar i honom och puffar hit och dit och det är många som bygger sin profession på hans problem.
Det känns ofta som att skolan sätter in desperata åtgärder, en åt gången. Man kanske har en allmän plan i skolan men man verkar inte upprätta en plan på ett tidigt skede i det enskilda fallet: "om de här åtgärderna går åt skogen - vad gör vi då?" Vågar man inte ha så "negativa" tankar eller har man arbetsmässigt eller ekonomiskt kniven på strupen så att man inte orkar mer än ett steg i taget?
Ofta slår mig tanken att de här problemen hade kunnat lösas - om man hade gjort det på lågstadiet. Om man där satt in alla klutar för att hjälpa eleven till en funktionell läsförmåga kanske bristen på koncentration varit mindre?
Ibland skymtar också utvecklingssamtal av låg kvalitet i bakgrunden. Elev och föräldrar kan bli helt tagna på sängen av ett icke godkänt. Det finns också skolor som inte känner till att det inte är elevens synliga ansträngningar som sådana utan kunskaperna i ämnet, oavsett var eleven skaffat sig dem, som ska avgöra betyget.

En kommun/skola får kritik för att man inte tillräckligt ihärdigt försökt få en skolkande pojke till de idrottslektioner han avskyr. Trots att det framkommer att det är det ständiga bollspelandet som han särskilt vill undvika riktas ingen kritik mot kommunen/skolan för att man aldrig ordnar något annat innehåll i idrottsundervisningen än just bollspel.
Mobbning kan uppenbarligen pågå länge utan att skolan känner till det, kanske för att man inte har något fungerande system för att få in sådan information. När man väl får kännedom om den misslyckas man i de anmälda fallen att få bukt med mobbningen. "Skolan gör ingenting", klagar föräldrarna till den mobbade eleven. I ett av fallen har en grupp flickor varit utsatta för kränkande bemötande av en pojkgrupp.

Det är vanligt att föräldrar har en bild av skolans agerande och åtgärder och skolan en annan. Föräldrarna upplever att skolan inte gör något. Skolan missar att informera föräldrarna om att man visst gör något. "Absolut ingenting har hänt. Skolan bara pratar", säger de utsatta elevernas föräldrar.
Ja, skolan, det vill säga lärare, elevvårdsgrupp och även rektor talar med alla inblandade, även med mobbarens föräldrar. Tillfällen till i varje fall impulser till en utskällning av en mobbare tycks det finnas gott om, men sådant syns inte minsta spår av. Vad händer då i lokala media och kommer då föräldrarna till mobbaren att anmäla skolan för det i stället?
Men tillrättavisa en elev får man göra, påpekar Skolverket.
Att använda fel begrepp, som mobbning i stället för kränkande behandling kan försvåra skolans arbete med att tidigt upptäcka och motverka alla former av kränkande behandling, säger Skolverket i sin kritik av en kommun.
I ett annat fall får i alla fall jag misstanken att skolan alltför sent reagerat på en situation därför att man uppfattat den mest som en ömsesidig konflikt och kanske inte sett tendenser till ensidighet i relationen mellan två pojkar.
En kommun får kritik för att skolans insatser varit punktvisa och individinriktade, insatta i efterhand, man har uppfattat olika händelser som enstaka konflikter "enligt ettans princip", utan samband med varandra.
Även i de här fallen kan skolan ha ordnat en lång rad möten med anledning av pågående konstaterad mobbning. Elevvård, lärare och rektor har varit inkopplade, enligt anmälaren utan förbättring. En flicka har hotat att skada sig själv och trots det alarmerande i informationen har den inte gått vidare vare sig inom skolan eller till föräldrarna.
Men ingenting är enkelt och entydigt, ibland är å andra sidan information från eleven av sådan art att skolan inte bör föra den vidare till föräldrarna.

Skolverket tar inte ställning till huruvida mobbning/kränkande behandling pågått eller inte när skolan har en bild och anmälande föräldrar en annan utan "bara" till om skolan levt upp till de krav författningarna ställer vid misstanke om kränkande behandling.
I något fall talar Skolverket om vikten av "värdegrundsarbete" för att få slut på mobbning. Hjälper det, kan man undra, när det handlar om en elev som har en kriminell nivå på sin mobbning?
Föräldrar är idag på många grunder utrustade med stort inflytande och auktoritet, till och med makt, över sina barns skolgång att skolan ibland har svårt att hävda sin expertis. Skolverket påpekar i ett par anmälningsfall att skolan inte i alla sammanhang är skyldig att göra exakt som en förälder säger.
Samråd krävs, ja, men det innebär inte att vårdnadshavaren alltid måste godkänna en placering, i liten undervisningsgrupp till exempel, påpekar Skolverket i ett fall. Skolans pedagogiska uppfattning kan faktiskt ibland gå före. Ett par av de anmälda skolorna har inte vågat eller lyckats hävda det. Men om vårdnadshavaren är missnöjd med en undervisningsplacering kan ju det beslutet överklagas, påpekar Skolverket.

Det blir hur som helst tydligt att både skolorna och kommunerna/huvudmannen behöver ha omfattande kunskaper och beredskap. När det gäller komplicerade elevärenden, som det av naturliga skäl gör i många av de fall som anmäls till Skolverket, krävs, skriver Skolverket i ett av ärendena, "ett betydligt fastare grepp på kommunnivå (vår kurs.) för att ge de enskilda skolorna förutsättningar och stöd att finna konkreta lösningar".

text: Kerstin Lööv