Att ett barn stannar hemma från skolan och inte får sin utbildning beror ofta på allvarliga problem i hemmet. Men även då det ter sig omöjligt att få barnet att komma till skolan har rektor ett synnerligen långtgående ansvar för att barnet ska få undervisning - i skolan. Ansvaret regleras i skollagen, grundskoleförordningen, förvaltningslagen och läroplanen.
Ingen rektor kan två sina händer och säga "Jag har gjort vad jag kunnat, det går inte att få barnet till skolan". Åtgärderna som ska vidtas har ingen bortre tidsgräns. Skolan är skyldig att försöka om och om igen.
Men Skolverket pekar med hela handen - på kommunerna. Det är de som har ansvaret. Rektor ska inte stå ensam i detta arbete.

Redan i ett tidigt skede bör rektor larma kommunen för att få hjälp av socialnämnden och utbildningsnämnden. Tillsammans ska man upprätta en handlingsplan och upprätta avstämningspunkter.
Utbildningsnämnden kan ge vårdnadshavaren ett vitesföreläggande att se till att barnet kommer till skolan, men det får bara tillgripas i yttersta nödfall.
Oftast gör föreläggandet ingen nytta utom att markera allvaret i den rättsförlust det innebär för ett barn att inte få sin utbildning. Den vårdnadshavare som inte kan eller vill få barnet till skolan är vanligen varken ekonomiskt eller socialt förmögen att betala vite.
Rektor har även en långtgående skyldighet att dokumentera vad som görs. Lagstiftningen är glasklar. Myndighetsutövning mot enskild skall dokumenteras. Resursbrist på skolan undandrar inte kommunen dess ansvar. Både lagstiftningen och Skolverket pekar nämligen ut kommunen - inte den enskilda skolan - som ansvarig för att skolplikten fullgörs.
Dokumentationen är också mycket viktig om ärendet går till Skolverket eller om vitesföreläggande utfärdas. Rektor måste kunna visa vilka åtgärder som vidtagits.

Enligt föräldrabalken och skollagen har vårdnadshavaren en oavvislig skyldighet att se till att barnets skolplikt uppfylls, men det faktum att vårdnadshavaren inte fullgör sin skyldighet fritar inte på något sätt kommunen från sitt ansvar för att barnet får sin skolutbildning.
Detta fick Östergårdsskolan i Halmstad erfara efter att i åratal ha försökt få en elev till skolan. Eleven ville inte lämna hemmet och föräldrarna kunde inte få honom att gå till skolan.
Föräldrarna har uttryckligen bett skolan att inte sätta press på eleven, morgon efter morgon har de ringt och sjukanmält barnet. Eleven har också kontinuerligt behandlats av Bup i Halmstad och under långa perioder varit inlagd på kliniken.
Turerna i fallet har varit många och komplicerade. Rektor Kenneth Karlsson har känt sig vanmäktig inför situationen och till slut anmälde han saken till både socialnämnden och barn- och ungdomsnämnden.
Skolsköterskan besökte hemmet och föräldrarna varnades för att ett vite kunde komma att utfärdas.

Då motanmälde i sin tur föräldrarna skolan till Skolverket, som då kritiserade skolan för att ha agerat för sent, men som också menar att skolan idag agerar föredömligt. Man har lyckats få pojken till skolan, han gör stora framsteg med hjälp av speciallärare och historien förefaller att få ett lyckligt slut.
Skolans stora misstag var att inte tillräckligt noga dokumentera vilka åtgärder man vidtog redan från början. Skolverket gör ingen egen utredning på plats, utan tar in den dokumentation som finns och om det inte finns tillräcklig dokumentation så får skolan finna sig i kritik från Skolverket.
- Skolverket förstår de speciella svårigheterna som förelåg i detta fall och uppmärksammar att man numera arbetar föredömligt, säger Anna Westerholm, enhetschef på Skolverket.
- Vår tillsyn är framåtorienterad, vi skriver för att man ska vidta åtgärder i framtiden, men rätten till utbildning är så viktig för den enskilde eleven att skolan inte kan undgå kritik även om man har rättat upp det.
- Vi har också skrivit att man på kommunnivå måste hjälpa sina skolor. Jag förstår att rektorerna kan känna sig vanmäktiga. De står ganska ensamma i väldigt svåra ärenden.
- Det måste finnas ett övergripande samarbete på kommunal nivå mellan berörda nämnder. Därför har vi kritiserat kommunen - inte skolan, understryker Anna Westerholm.
När Skolledaren diskuterar Skolverkets beslut med rektor Kenneth Karlsson medger han att skolan gjort misstag, men han menar också att regelverket i vissa delar är orimligt.
- Vi har brustit i att inte ha varit tydliga med dokumentationen. Det har förts samtal och gjorts överenskommelser med föräldrarna, men det har inte kommit på pränt och då har vi ingenting på fötterna i diskussionerna med Skolverket, säger Kenneth Karlsson.
- Om man gör en överenskommelse som innebär att föräldrarna ska se till att barnet kommer till skolan - då anser vi att föräldrarna brustit i sitt ansvar.
Skolan har försökt sig på att bedriva hemundervisning av eleven, men Bup avrådde från hemundervisningen eftersom barnets tillstånd, att vilja stanna hemma, då kunde permanentas.
Men om expertisen på Bup inte klarar av att få pojken till skolan, hur ska då skolan klara av det?
- Vår huvudinvändning har hela tiden varit att eleven inte har kommit till skolan och därför att har vi inte lyckats ge honom undervisning. Hur ska vi göra det? Oavsett vad vi skriver i åtgärdsprogrammet vad skolan ska göra, vad hemmet och eleven ska göra, så har det inte fungerat, säger Kenneth Karlsson.
- Föräldrarnas åtagande i överenskommelsen är att få barnet till skolan och vi ska göra allt vi kan när han är här. Men om inte eleven kommer till oss, då spelar det ingen roll vad vi skriver i åtgärdsprogrammet. Det bygger ju på att eleven är i skolan.
Vad är det som har gjort att han klarar skolan nu?
- Föräldrarna kanske tog det hela mer på allvar när jag anmälde förhållandet till nämnden. Dessutom får han gå i liten grupp och har en bra speciallärare som har lyckats att bygga upp förtroendet med föräldrarna och eleven.
- Antagligen har föräldrarna förstått att det går illa om han inte kommer till skolan - då blir det inga betyg, då finns det inte en chans att han klarar sig.
Så här i efterhand - håller du med om att ni borde satt in era åtgärder tidigare?
- Jo, men hade han bara kommit till skolan så hade vi förstått hans problem. Ett av dem var att han inte mår bra i stora grupper, men det fick vi aldrig reda på. Föräldrarna sade att han mådde bra och att allt fungerade de gånger han ändå kom till klassen.
Vad vill du ge för råd till dina kollegor om hur man ska agera i en sådan här situation?
- Först och viktigast är att göra ett riktigt åtgärdsprogram tillsammans med föräldrarna och få dem att skriva under det, så att man kan visa på papper vad föräldrarna har åtagit sig.
- Lyckas inte föräldrarna med det så förstår jag inte hur Skolverket vill att vi ska bära oss åt. Men dokumentationen är det viktigaste och att man så snabbt som möjligt har möten med föräldrarna och eleven och gör uppföljningar.
Specialläraren har numera uppföljningar med föräldrarna en gång i månaden, berättar Kenneth Karlsson.

Skolverkets ambition är, förklarar Anna Westerholm, att skriva vägledande beslut så att kommunerna förstår vad det är som måste göras.
- I ett sådant här fall krävs större insatser än på skolnivå. Skolan måste få hjälp av sina huvudmän, konstaterar hon.
- Där man har en ordentlig dokumentation och tydliga avstämningspunkter blir arbetet också mer målinriktat och effektivt. Det är det man ibland missar från skolans sida, man slarvar lite med dokumentationen: "När var det vi skulle följa upp det här"?
- Första steget är att ha en struktur på arbetet som stöd. Rektorerna ute på skolorna är så kloka att de mycket väl vet vad som behöver göras. Då menar vi att de ska skriva ned det också, ha ett systematiskt arbete.
- Om de sedan inte klarar av att få eleven till skolan kan vi inte hänga dem för det.
Ofta handlar ju detta om fall med mycket allvarliga brister i familjen. Vad gör man då som rektor?
- Då måste skolan koppla in socialen och agera samfällt på kommunnivå. Vi har exempelvis romska barn som helt enkelt inte går till skolan. Flickorna är tretton-fjorton år och ska gifta sig, inte gå till skolan. Vi kan inte kritisera skolan i sådana fall.
När ska rektor föreslå ett vitesföreläggande?
- Det är när allting annat har uttömts. Föreläggandet finns för att understryka allvaret, men ofta löser det ingenting. Det ska vara det sista man skickar ut.
Vissa uppgifter pekar på att detta problem ökar och drabbar allt yngre barn, att föräldrarna inte längre orkar ta sitt föräldraansvar?
- Vi är mycket intresserade av detta och ska under året göra en undersökning för att få klarhet i hur det förhåller sig, slutar Anna Westerholm.

text: Bill Erlandson