Det är viktigt att Skolinspektionen i sina rapporter utdelar även ros och inte bara ris, skriver här tre förtroendevalda i x, y och z-distriktet.

I skolans värld och pedagogikens värld som vi uppfattar den, är det väldigt viktigt att elever ständigt uppmuntras för att nå bra resultat. Många - de allra flesta i skolan - vet att det är så.
En del ”ordningsmän” i, och än oftare utanför skolan, kan ibland mena att man måste betona fel. Visa på felen, så att de kan undvikas.
Men sanna pedagoger arbetar med stöd och uppmuntran som sitt viktigaste redskap, eftersom de är övertygade om att det är den enda vägen som utvecklar människor.
I samhället finns det idag strömningar som vi inte tror gynnar utveckling. Ett exempel handlar om Skolinspektionen. Att skolor inspekteras är ett måste för att skolan ska utvecklas i den riktning läroplaner och andra styrdokument anger.
För några år sedan innebar inspektionsbesök både ris och ros. I rapporterna kunde man läsa inte bara vad den inspekterade skolan behövde förbättra, utan också om det som var bra. Det finns det på alla skolor, lika väl som det finns sådant man måste förbättra. På vilken arbetsplats är det inte så?
Idag har emellertid Skolinspektionens rapporter ändrat karaktär. De ska vara rena avvikelserapporter.
Det innebär att allt det positiva inspektörerna ser på en skola framför man muntligt till rektor och personalen, men det framkommer inte i själva inspektionsrapporten.

Det blir ett problem, för den enskilda skolan och alla som arbetar där, eftersom det här sättet att redovisa, alltför lätt ger intrycket att svensk skola är dålig och bara behöver förbättras. Någonting vi har mycket svårt att tro.
Att vara rektor innebär att ständigt leva med många olika, ofta oförenliga, krav på sig från skolpolitiker, förvaltningschefer, föräldrar, elever och från ännu fler håll.
De allra flesta skolledare hanterar dessa krav på ett bra sätt. Svensk skola är mycket bra och det beror i hög grad på rektorers och lärares insatser. Men det finns stor risk att engagemanget och viljan som idag finns blir kväst och undertryckt av ”felfinnande” myndigheter. Skolan som organisation drabbas av en rädsla för att göra fel, den kryper ihop och duckar.
Vi tror inte att detta gynnar utvecklingen av svensk skola.
Vilken politiker har modet och insikten som krävs för att ge Skolinspektionen ett litet förändrat uppdrag?
Förändrat såtillvida att inspektionsrapporterna också noterar och lyfter fram det goda i den skola man inspekterar. Så att människorna där förstår att det de gör bra också räknas och är viktigt när man ska arbeta vidare med de områden Skolinspektionen ser som utvecklingsområden.
Förändra med syftet att verkligen utveckla skolan, inte att med ensidig kritik bromsa den.

Monica Lundström ordf, X, Ockelbo, Paul Alsén ordf, Y, Sundsvall, Mona D. Libeck ordf, Z, Östersund, Sveriges Skolledarförbund

(Nr 5-6/2010)