Ann-Marie Begler, generaldirektör på Skolinspektionen, svarar på debattartikeln ”Lyft fram också det goda i inspektionsrapporterna!” i Skolledaren 5-6/10.

”Vi är tydliga med bristerna”

Skolledarna Monica Lundström, Paul Alsén och Mona D Lidbäck är missnöjda med Skolinspektionens metoder. De menar att Skolinspektionen endast rapporterar områden där skolan avviker negativt från det skolans regelverk kräver, det vill säga där skolan inte lever upp till det som förväntas. Kritiken går ut på att skolledarna vill ha mer ros och inte bara ris i inspektionens rapporter.
Jag tror att både Skolinspektionen och landets skolledare är överens om att målen och ambitionerna för den svenska skolan är högt ställda och ska så vara.
Vi arbetar alla för en bra skola för alla elever. Det är bland annat det som gör att våra uppdrag är så viktiga och inspirerande. Däremot skiljer sig våra roller åt.
Skolinspektionens uppgift är att peka på de fall där den faktiska situationen i en skola inte stämmer överens med hur riksdag och regering har bestämt att det ska fungera. Rollen att vara inspiratör och skapa förutsättningar att utveckla skolan måste i första hand spelas av andra, till exempel skolhuvudmännen som är de som enligt det nu gällande styrsystemet har ansvaret för skolan.
Det är riktigt att den nya Skolinspektionen i sin tillsyn har vässat sina beslut jämfört med den tidigare modellen. I dag påpekar vi i första hand fall där skolan avviker från det som förväntas.
Vi sätter sökarljuset på områden där det behövs utveckling och förbättring, oftast utifrån elevernas rätt till en god utbildning i en trygg miljö.
Men det är också så att i de nya rapporterna från 1 januari 2010 finns en sammanfattning som ger en helhetsbild av skolan där också områden som fungerar bra tas med.
Inom kvalitetsgranskningen, som går mer på djupet inom avgränsade områden, lyfter vi också fram såväl avvikelser som goda exempel.
Vanliga brister som förekommer i vår rapportering är att skolan inte klarar att ge alla elever stöd så att de kan sluta grundskolan med godkända betyg i alla ämnen.
Bakomliggande faktorer är ofta att skolan inte följer elevernas kunskapsutveckling och vidtar åtgärder på olika nivåer löpande under grundskoletiden. Andra områden där kritik förekommer är otillräckliga insatser för att motverka mobbning och hur skolan tar emot nyanlända elever.

I tidigare inspektionsmodell, den modell skolledarna hänvisar till, hände det att inspektörerna också gjorde mer allmänna bedömningar av skolan som helhet, det vill säga rapporten innehöll också några rosor.
För de politiskt eller ägarmässigt ansvariga såg det bättre ut inför kunder och väljare.
Problemet var dock att ofta dolde rosorna riset, det vill säga det låg nära till hands att ta ”skolan fungerar ju ganska bra” till intäkt för att inte med full med kraft driva fram förändringar där det behövdes. Det gällde kanske också för huvudmannen som lät sig nöjas därmed.
Ett annat problem var att omdömena många gånger var mer svepande i dessa fall än fall där det fanns kritik att uttala.
I den nya modellen har vi skärpt rapporteringen.
Vi är tydliga med vilka brister det finns i den aktuella skolan och på vilka områden det måste komma till stånd utveckling.
När vi lyfter fram positiva omdömen ska dessa vara väl dokumenterade. Tillsynsrapporterna kan därmed bidra till en diskussion om skolan som i slutänden kommer att gagna eleverna och också alla de som arbetar i skolan.
Jag vet att rektorer i dag har en mycket svår uppgift. Förväntningarna på dem är stora. De ska hantera en omfattande administrativ apparat och samtidigt vara pedagogiska ledare och inspiratörer.
Vi tror dock att en tydlig karta där utvecklingsområdena är inprickade är ett bättre stöd än en karta med många färger och schatteringar där stort och smått, negativt och positivt blandas.

Ann-Marie Begler
generaldirektör Skolinspektionen

(Nr 7-8/2010)