Ska ett skriftligt omdöme spegla vad läraren ”lärt ut” eller vad eleven lärt in? Skolverkets anvisningar om skriftliga omdömen är mycket förvirrande och ett steg tillbaka, skriver Per Måhl.

På många grundskolor har rektorer inhandlat Skolverkets anvisningar om skriftliga omdömen och Grundskoletidningens senaste nummer till sina lärare. Kanske tror de att om lärare bara läser och gör som det står där så kommer lärarna att arbeta fram bra underlag för skriftliga omdömen. Men den som följer Skolverkets anvisningar tar inte ett enda steg på väg mot fungerande skriftliga omdömen.
Anvisningarna är en partsinlaga i en debatt som under femton år har försvårat genomförandet av Lpo 94 och medfört att elever i behov av stöd inte har fått åtgärdsprogram i den omfattning som de har rätt till.
I Lpo 94 och i dagens kursplaner finns två typer av mål: Mål att sträva mot och Mål att uppnå. Tanken bakom är att lärare behöver två sorters vägledning: 1) om sin undervisning och 2) om sina bedömningar. Lärarens uppgift att lära ut är ju inte densamma som lärarens uppgift att bedöma vad eleven har lärt in.
Men det dröjde inte länge innan lärarutbildningens betygsmotståndare hävdade att Mål att sträva mot var finare och viktigare än Mål att uppnå. Några menade att Mål att uppnå borde tas bort så att bedömningar relaterades till Mål att sträva mot.
För att få slut på debatten föreslog regeringens utredare 2007 att båda uttrycken tas bort och från och med 2011 försvinner uttrycken ur kursplanerna.
Till och med 2008 använde Skolverket uttrycken i sina ursprungliga betydelser men i anvisningarna 2009 om skriftliga omdömen(”Att skriva skriftliga omdömen”) skriver man att Mål att sträva mot kan ge vägledning för bedömning! Så här står det:
”Ett skriftligt omdöme /beskriver/ elevens resultat i förhållande till hur långt eleven har nått på sin väg mot målen enligt den lokala pedagogiska planeringen. En lokal pedagogisk planering innebär att man som lärare konkretiserar mål att sträva mot (!) till undervisning. I planeringen framgår även vilket stoff som används för att eleverna ska utvecklas mot de mål som satts upp. Lärarens bedömning av elevernas kunskapsutveckling utgår från denna planering. Detta innebär att den även innehåller vad som kommer att bedömas i elevernas arbeten.” (Att skriva skriftliga omdömen, 2009)
Vad betyder det? I matematik finns ett Mål att sträva mot: ”Eleven utvecklar sin tal- och rumsuppfattning”. Låt säga att läraren gör en planering i årskurs 7 där det ”stoff som används” är multiplikation med 10, 100, 1000 och decimaltal. Av planen framgår vilka uppgifter som kommer på provet och hur dessa rättas.
Kan lärarna då skriva omdömen om enskilda elever?
Nej. För att avgöra om en elev riskerar att inte nå målen för G i årskurs 9 måste lärarna också ha bestämt hur elevernas resultat ska värderas. I det här fallet vilka och hur många uppgifter som eleven ska ha löst på rätt sätt för att läraren ska dra slutsatsen ”Du kan det man som minst förväntas kunna i årskurs 7”.
Av Skolverkets tidigare anvisningar har det framgått att Mål att uppnå ger vägledning för bedömning och betygssättning. Man har hänvisat till Grundskoleförordningens 7 kap, 7 § som anger att lärare lokalt ska bestämma vad en elev som minst ska ha lärt in för ett godkänt terminsbetyg. Man har klargjort att elever och föräldrar oavsett årskurs ska veta vilka lägsta kunskapskrav som ställs och att lärarna, utifrån Mål att uppnå i närmast högre årskurs, ska formulera dessa lokala krav för övriga årskurser i varje ämne.
Man har också hänvisat till bestämmelsen om åtgärdsprogram och påpekat att utan årskursvisa lägsta krav går det inte att identifiera de elever som är i behov av stöd.
Inget av detta framgår av Skolverkets anvisningar 2009.
I de tidigare anvisningarna framgick också att Mål att sträva mot inte ger vägledning för bedömning. Ett exempel som bekräftar det är att Haninge kommun 2008 fick kritik när de bedömde läsförmåga i förskolan. Skolinspektionen påpekade då att det visserligen finns Mål att sträva mot men inga Mål att uppnå i förskolan och då får man inte göra bedömningar. (Detta gäller femåringar. I förskoleklass får man däremot enligt ett avgörande i höstas i Länsrätten i Stockholm, utifrån just Haningefallet, ge en skriftlig bedömning av sexåringar i förhållande till målen för årskurs 3, red. anm.)
Alltså, Skolinspektionen gjorde samma tolkning som Skolverket tidigare har gjort. Mål att sträva mot ger inte vägledning för bedömning, för om det bara fanns Mål att sträva mot skulle grundskolans lärare inte få göra bedömningar.
Det mest besvärande med anvisningarna 2009 är att de som har skrivit dem inte har förstått att undervisning och bedömning är två olika uppgifter.
När man reglerar undervisning kan man använda formuleringar av den typ som finns i gällande Mål att sträva mot, till exempel ”eleven utvecklar sin tal- och rumsuppfattning”.
Alla elever har förstås rätt till en undervisning som gör dem kunnigare än vad de var när de började, men sådana formuleringar kan inte användas för att reglera bedömning. Även den som efter undervisning inte kan multiplicera med 10, 100, 1000 har ofta i alla fall blivit lite kunnigare och den som var kunnig från början har inte alltid lärt sig så mycket nytt.
Att be en lärare bedöma vem av de två som har nått undervisningens ouppnåeliga Mål att sträva mot vore absurt.
Att Mål att sträva mot inte kan ge vägledning för bedömning beror alltså på att bedömning måste regleras med andra formuleringar än att eleven utvecklar eller förbättrar ett ”kunnande” (ett kunnande på okänd nivå!).
I de kursplaner som gäller 2011 används inte uttrycken Mål att sträva mot och Mål att uppnå. Vägledningen för undervisningen ges i stället under rubrikerna ”Ämnets syfte” och ”Centralt innehåll”. Under rubriken ”Kunskapskrav” i årskurserna 3, 6 och 9 ges vägledning för bedömning och betygssättning. De första betygen sätts i årskurs 6.
Utifrån kunskapskraven i årskurs 3 och 6 ska lärarna formulera lokala krav för årskurserna 1 och 2 respektive 4 och 5.
Annars går det inte att ge skriftliga omdömen och inte att upprätta åtgärdsprogram.
Utifrån kunskapskraven i årskurs 6 och 9 ska lärarna formulera terminsvisa lokala krav för höstterminen i årskurs 6 och 7 respektive 8 och 9 och för vårterminen i årskurs 7 och 8. Annars går det inte att sätta betyg.
Det i dagsläget enklaste sättet att hantera tiden fram till 2011 är därför att utgå från de lokala krav som redan finns och till exempel använda en blankett med fyra kolumner som på våren i årskurs 7 ser ut så här:
A = eleven kan ännu inte det man som minst ska kunna vt i årskurs 7.
B = eleven kan det man som minst ska kunna vt i årskurs 7.
C = eleven kan det man som minst ska kunna ht i årskurs 8.
D = eleven kan det man som minst ska kunna vt i årskurs 8.
Alltså, omdömet relateras till lokala kunskapskrav för innevarande och framförvarande terminer och årskurser.
Av omdömet framgår då att de kunnigare eleverna har kommit längre i sin kunskapsutveckling i betydelsen att de redan har uppnått ett eller flera kunskapskrav för senare terminer. Ett sådant skriftligt omdöme anpassas lätt till det kommande betygssystemet på det sättet att man i årskurserna 6-9 ersätter bokstäverna A-D med F, E, C och A.
Låt säga att en rektor uppmanar sina lärare att följa Skolverkets anvisningar. Lärarna blir förvirrade och undrar vad det var för fel på de lokala krav som de har omarbetat flera gånger. De vill inte arbeta fram en massa papper som några år senare är oanvändbara.
Vad händer när dessa lärare får klart för sig att Mål att sträva mot tas bort, att de ska göra nya planeringar och att de ska formulera och presentera lokala kunskapskrav för tre betygsteg, E, C och A i samtliga ämnen för elever och föräldrar i årskurserna 6-9 i god tid innan de första betygen sätts till julen 2011?
2011, när betyg ska sättas i årskurs 6, kommer det inte att gå att sätta betyg om det inte finns lokala krav. Det arbete som många rektorer sätter i gång nu gör det svårare 2011.

text: Per Måhl

(1/2010)