Rektor får ta svåra beslut när sparbetingen haglar

Politikerna beslutar om sparbetingen, men sedan är det rektorerna ute på skolorna som får ta de konkreta besluten, möta personal, föräldrar och barn. Hur gör man? Och hur känns det?

SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, beräknar att kommunernas ekonomiska underskott blir 1,7 miljarder kronor i år. Ettusensjuhundra miljoner kronor är väldigt mycket pengar även uppdelat på 290 kommuner.
Men skillnaderna mellan kommunerna är stora. De som gått in i krisen med underskott och inte skött ekonomin tillräckligt bra får det mycket svårt. Andra klarar sig bättre.
Alla har de dock det gemensamt att de nu genomför stora besparingar i skolans verksamhet. Många anställda sägs upp, stöd till barn med särskilda behov omintetgörs och motsättningar mellan olika grupper riskerar att skapas eller skärpas.
De politiska nämnderna beslutar om sparbetingen, men sedan är det rektorerna ute på skolorna som får hantera processen, ta de konkreta besluten, möta personal, föräldrar och barn som tvingas se sin skola försämras. Allt färre anställda ska göra allt mer arbete.
Hur beter sig rektor för att ta sig igenom krisen? Hur väljer man ut vilken personal som ska få gå och vilken verksamhet som ska skäras ned?
Skolledaren har granskat Timrå, en kommun som är så utsatt att rektorerna fått besked att skolans personal själva ska sköta delar av städningen i framtiden!
Kommunen skär ned skolans städanslag och kräver att utbildade lärare ska damma och torka på arbetstid som borde ägnas åt eleverna.
På Böle skola i Timrå har antalet personal minskat med åtta av de femtiosju – i form av omplaceringar, ej återbesatt pensionering samt uppsägningar. Samtidigt ökar antalet elever. Före ökningen hade man trehundrasextio barn. Nu till hösten får skolan ytterligare en klass.
– Detta är en skola med stora behov och ett tungt upptagningsområde. Vi har många elever med funktionshinder, handikapp och barn som är rullstolsburna, berättar rektor Ing-Britt Pousette.
– Det tar huvudmannen emellertid inte hänsyn till. Vi får klara sparbetingen på samma villkor som övriga skolor. Timrå startade på en låg nivå och har ”grävt ned sig under golvet”.
– Rikssnittet för personaltätheten i skolan är 8 per 100 elever. Böle skola är nu nere på 6,5, berättar Ing-Britt Pousette.

Färre personal, fler elever, påtvingad städning. Uppsägningarna motsvarar 15 procent av personalen. Hur bär du dig åt för att klara detta?
Precis när vårterminen startat i januari fick skolorna reda på sparbetingen. Ingrid Pousette tog genast tjuren vid hornen.
– Jag samlade min personal redan andra skoldagen och diskuterade med dem allihop om hur vi skulle klara av detta och ändå behålla vår status – vi är en populär skola med en fantastisk personal.
– Efter några timmars möte fick vi tillsammans faktiskt ihop det. Vi gjorde våra nedskärningar redan då.
Nästa svårighet var att det fanns övertaliga anställda även på andra skolor som i LAS-turordningen kunde gå före personalen på den egna skolan. Det blev en process som Ing-Britt Pousette beskriver som ”Fia med knuff”.
– Sedan ska man framföra alla tråkiga bud och hantera ledsna människor. Det har varit gräsligt jobbigt.
– Jag har haft flera unga lärare som känt på sig att de varit hotade av nedskärningarna.
– Dessutom ska man möta både arga föräldrar och elever. Jag tvingades ta bort stödverksamhet för utagerande elever och andra som behöver stöd för att klara de sociala målen. Det måste jag lösa med befintlig personal nu.
– Vi har byggt upp en verksamhet för att få ned klasstorleken eftersom behovet av stöd minskar när klasstorleken kan hållas på en lägre nivå. Ska jag slå ihop dem nu för att få pengar till särskilda stödåtgärder? Där befinner jag mig nu. Det finns fler frågor att hantera än jag har svar på, säger Ing-Britt Pousette.

Hur väljer du ut vilken personal som ska få gå?
– Det är framför allt personal som inte har akademisk utbildning, barnskötare och några som går med förtida pension. Men valet är inte mitt utan det har överenskommits i lokala förhandlingar i kommunen. Jag får gilla läget.


Hur klarar du verksamheten med minskad personal?
– En lärare i åk 1 måste kanske ta några timmar i åk 4. Tidigare kunde läraren lägga allt krut på sin egen åk.
– Skolan ägnar mycket tid åt konferenser och information. Jag tänker skapa ett nytt system för det. Det får bli kvällsmöten i framtiden så att det inte kostar några vikariepengar. Det ställer personalen upp på. Jag har ett bra lag på min skola.
– Ett problem jag inte kan parera är att jag startar terminen med sexton-sjutton barn i en förskoleklass, men innan terminens slut kan de vara tjugotvå-tjugotre stycken. Vi har många kvotflyktingar som fylls på i klasserna i en ständig ström och som i sin tur kräver mycket resurser.

Du menar att du måste prioritera det nationella uppdraget nu?
– Ja, styrdokumenten – läroplan och kursplaner – får gå först. Det innebär också att det är jag som får gå i fronten och beskriva vad vi ska göra och varför.
– Det kommer att bli jobbigt, men jag har det uppdrag jag har och är ålagd att följa skollagen som säger att barn med särskilda behov ska ha sitt stöd först. Då kan jag inte sitta med armarna i kors och säga att ungarna inte ska få någon hjälp på grund av nedskärningarna.
– Kommunen får stå tillbaka för de nationella målen.
– Det kommer ofta propåer från kommunen om saker som ska rapporteras och kollas. Nu får jag säga att tyvärr, det hinner vi inte göra, konstaterar Ing-Britt Pousette.
Hon får också samtal från ilskna föräldrar.
– Det är svårt att hantera och förklara krisen utan att ställa grupp mot grupp på skolan. Det är hårt att behöva hänvisa till elever som sitter i permobil för att förklara att andra barns behov får lösas på något annat sätt än med den kvalificerade assistent som det var tänkt att de skulle få.
– Jag måste väga orden på guldvåg. Risken är också stor att det blir motsättningar mellan flyktingbarn och andra.

Hur känns det att vara Ing-Britt Pousette i dag?
– Jag tycker fortfarande att jag har världens roligaste jobb! Det handlar om att lyfta människor så att det ändå känns kul att jobba.
– Det är lätt att drabbas av uppgivenhet, men vi måste försöka hålla ångan uppe. Vi ska visa att besparingarna får konsekvenser, men det får aldrig drabba arbetet med eleverna. Annat kan vi strunta i. Vi ska prioritera eleverna i alla lägen.
– En annan sak som jag ser är att människor växer i krisen. Nu upplever jag hur personal tar olika initiativ på skolan och tar på sig arbetsuppgifter frivilligt, mera nu än tidigare, slutar Ing-Britt Pousette.

text: Bill Erlandsson